Jag väljer mej april

Jag väljer mej april.
I den det gamla faller,
det nya kan sej fästa;
det vållar visst rabalder
- dock, frid är ej det bästa
men att man något vill.

Jag väljer mej april,
för stormar och för vågor,
för att den ler och smälter,
för anlag och förmågor,
för att den krafter välter
- i den blir sommarn till!

Se även Jeg velger meg april

B Bjørnson:

Jeg velger meg april

Jeg velger meg april.

I den det gamle faller,
i den det ny får feste;
det volder litt rabalder,
- dog fred er ei det beste,
men at man noe vil.

Jeg velger meg april,
fordi den stormer, feier,
fordi den smiler, smelter,
fordi den evner eier,
fordi den krefter velter,
- i den blir somren til!

Se även Jag väljer mej april

B Bjørnson:

Ja visst gör det ont när knoppar brister

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är som värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädens knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

 
K Boye:

Mitt år 4: Våren

Andra glädjas åt våren, för mig är våren förgiftad.
Var gång det lider mot vår lider mitt år mot sitt slut.
Intet är mig så hemskt, så sjukt och förpestat som våren:
vår det var liksom nu, den gång min själ sprang itu.
Åter en bländande vårdag stirrar mig vaken i ögat,
sorg, som sov under snön, vaknar med våren till liv.
Åren ge mig ej bot, och solen bränner i såren,
främmande irrar jag kring här i min barndoms stad,
här i min mandoms och kärleks stad, i vars gator och parker
varje sten och vart träd gömmer ett minne för mig.
Framfarna vårars minnen fräta som gift på mitt hjärta,
minnen bli vissna blad, bladen de gömma en orm.
Fjärran och främmande blev mig min enda kärlek i världen.
Solen vitnar mitt hår. Åren ge mig ej bot.

H Söderberg:

Wilhelm von Braun 200 år: Saligheten

Men det är konstigt dock med saligheten,
som alla önska, ingen dock vill ha!
Vi leva hellre. Prästen, som poeten,
ej gärna dör, fast himmeln är så bra
och jorden så okristligen eländig,
att hon är knappast värd en nypa snus...
Jag nästan fruktar att en lögn, en ständig,
är vårt förakt för jordens låga grus.

Nej, så olycklig ingen än har blivit,
att han har velat bliva salig, när
åt honom döden vänlig bjudning givit
på storkalas bland alla änglars här;
nej, alltid har han önskat kvar att stanna
på svältkur i vår jämmerdal, ändå,
en hemsk, en tröstlös tanke att besanna:
vi veta vad vi ha, ej vad vi få.

När därför någon fromt sig önskar döden,
sätt föga lit till denne skrymtarns ord!
När det till kritan kommer, sina öden
han byter ej mot bättre ovan jord.
Han fruktar, kanske, för den långa vägen,
på vilken ingen än gjort återfärd;
dessutom är, måhända, han förlägen
vad han skall göra i en bättre värld.

Och kroppen sedan, ack, den kära kroppen,
som man blir tvungen då att skiljas vid!
Han var dock vår! Sen maskar ätit opp´en
är firman upplöst, tvärt, för evig tid.
Visst var han kinkig nog att kläda, föda,
men mången njutning skänkte han ändå,
när han tog skatt av läppar, druvor röda,
och han, just han, var far till våra små.

Ej under därför, att den arma själen
smått rädes för en kropplös evighet
och vill behålla trogne arbetsträlen,
som prövades i mången drabbning het.
Nu ha väl präster sagt, att han skall stekas,
om han ej varit snäll; men det blir svårt
att steka bara mull, det kan ej nekas,
och själen träffar straffet lika hårt.

Visst vill man dö ibland. Se blott en änka:
hon finner livet tomt och avskyvärt,
och gråter ständigt, och vill bort, kan tänka,
vill bara bort - men gifter om sig tvärt!
Se flickan, som sin älskling mistat! Döden
hon minst en månad nu var dag begär,
men önskar sen att dela sina öden
med någon annan narr - "för evigt" här.

Men blinde gubben vid sin nötta krycka,
men hundraårig gumma, torr som hö?
I livet se de än sin högsta lycka,
och deras högsta fasa är att dö.
Och fången? slaven? Om det blott berodde
på säker vinst, visst levde de ej då -
vi dogo alla gärna, om vi trodde,
det är förskräckligt, men det är dock så.

W v Braun:

Skåda, skåda hur det våras

Skåda, skåda hur det våras.
Snön har smultit, se och märk.
Än en gång skall vi bedåras
av de gamla underverk.

Världen lyser, jorden grönskar,
vindar gå med lätta fjät.
Kanske får jag som jag önskar,
förr än någon anar det.

Här i jordens gröna lunder
stundom himlablomster gro,
men för mig ske inga under,
fast jag villig är att tro.

H Löwenhielm:

Don Quijotes självbesinning

När dagen glåmigt regntung kröp
omornad upp ur nattens säng,
och himlen surögd duggregn dröp
på kala träd och mejad äng,
och Sanchos åsna svulten gnall
i morgondiset, kallt och rått,
då väcktes, blodig, stel och kall,
i landsvägsdiket Don Quijote.
Vid höstsolns grinigt snåla sken
såg han som i yrvakna blink
sin dårskaps fullhet, tvättad ren
från alla vackra drömmars smink.
Som korpar flockas en för en
kring lik av hängda skälmar strax,
slog minnet av var löjlig scen
ner på hans själ med hånfullt krax.
I dessa minnens ljus förstod
han plötsligt allt det plumpa hån,
som han förut i trosvisst mod
föraktfullt vänt sitt öra från.
Men vända om och göra bot
för allt han hittat på,
och tyst och skamset ta emot
allt spe han skulle få,
det provet fann han dock för svårt;
med dödstel min, men rak i rygg,
steg han till häst och sprängde bort
mot nästa väderkvarn...

S Lindström (Tristan):

Intet är som väntanstider

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.

E A Karlfeldt:

Wilhelm von Braun 200 år: Mitt konterfej

W v Braun:

Se ej på de ögons himmel; 
se ej på de lockars gull. 
(Tegner)

Det var för rasande lustigt! Nej!
Skall detta vara mitt konterfej?
Är denne "gubbe", så tjock i synen
och med de rynkande ögonbrynen
min egen, älskade, såte vän,
den sig så kallande Brn?
Den där poeten, som jämt vill bråka
att komma fram med det "ekivoka"?
Den där, som damerna aldrig läst,
och som av dem blir tillbörligt snäst?

Ja, det är verkligen just densamme,
som nu på linan är åter framme,
att visa sig för det täcka kön,
oemotståndlig och "manligt skön".
Jag länge tvekade huruvida
jag borde släppa mig lös - och sprida
min fagra bild över Sveriges land
och sätta tusende bröst i brand;
ty, ack! en aning mig redan säger,
att det blir gråt i de skönas läger.
Det är naturligt; det kostar på,
att se mig ständigt - och ej mig få.
Det är naturligt; jag är så vacker ...
Här blir vapörer, här blir attacker,
och mitt porträtt bäddar mången grav,
när det till slutet blir lungsot av.

Jag kan ej hjälpa det, flickor täcka!
Jag, på sin höjd, blott för en kan räcka;
men det var verkligen icke rätt
att så er fresta med mitt porträtt.
Jag bort haft medömkan för de svaga,
som aldrig kunnat min bild förjaga;
den framstår ständigt, vid tårars ström,
i dagens tanke och nattens dröm.

I, arma, som jag har givit soten!
O, kunde också jag ge er boten!
Jag vill försöka. Djärvt på mig sen!
Det är en tröst, om den ock är klen,
ty man står lättare mot en fara,
om vid dess åsyn man vänjes bara...

Här sitter jag då på understol,
ett mål för kärliga blickars sol.
Här sitter jag. Mig i handen tagen
och mig bekiken Guds långa dagen! -

Nåväl! Vad sägen I om min bild?
Är ej min blick obeskrivligt mild?
Är pannans valv ej ett fridens tempel,
där själva skönheten tryckt sin stämpel?
Och munnen sedan med sina fjun? ...
Om konstnärn givit mig en basun
och satt i handen en liljestängel,
I säkert tagit mig för en ängel.
Vad är all honung, som jorden har,
mot mina leende läppars par?
Det vore något att mig få klappa
och kalla mig för: "Du lilla pappa!"

Men vad är detta? I skriken "fy!"
och synens färdiga till att fly.
Jag hör er ropa, förskrämda, skygga:
"Vad dessa ögonbryn äro stygga!
De kunna anstå en leopard,
men ej en lekande, munter bard.
Se, hur han blänger, den ättikssure!
Vi föreställt oss en lustig ture,
en hygglig, självsvåldig, glad garcon,
med magra kinder och näsa lång
och vackert hår och mustascher nätta;
men intet funno vi av allt detta.
När glada rimmare grina så,
o gudbevars för de sorgsna då!
Det var ett ansikte, just, att ritas!
Det ser ju ut, som det ville bitas."

Hör du, mitt käraste konterfej!
Det där var säkert en pik åt dej.
Håll du tillgodo, min vän! Förlåt mig!
Jag tar den aldrig i tiden åt mig.
Du är väl jag, men jag är ej du,
där ligger skillnaden, ser du ju,
om än var flicka i döden ginge,
om blott mig själv hon att skåda finge.
Men om du skulle mig vara lik,
jag ändå äger en tröst, så rik,
ty var jag friar, jag undfår korgen,
och med detsamma jag undgår sorgen.

Men, allvarsamt, du min stackars bild,
så långt från mig och - det sköna skild!
Jag minns en tid, då jag var den glade,
ty jag förskönande speglar hade;
det var ett strålande ögonpar,
och, däri sedd, du så grym ej var,
ty kärlek livade sträva dragen,
som öknen livas av solskensdagen.
När mig den älskade gav en blick,
ett annat uttryck mitt öga fick.
Och drog till löjen hos rosenmunnen,
från mig all dysterhet var försvunnen;
och med dess vänsälla hand i min,
i mina speglar jag djupt såg in.
Och jag var lycklig och glad till sinnet,
var nöjd med världen, var nöjd med - skinnet.
Men döden speglarna sönderslog,
och med detsamma min glädje dog;
och mörka sorgmoln mitt anlet höljde,
ty hjärtat henne i graven följde...

Men jag skall skämta, är det ej så?
Det vill förläggarn. Nå hopp! låt gå!
Det är bra roligt att vara rolig,
när man med saknaden är förtrolig!
Men, lika gott! Man har blivit van
att tro mig vara en lustig fan.
Hopp! därför, pajas! Det går väl över;
i graven gyckla du ej behöver.
Hur lycklig den, som är lyckligt död!
Jag måste skratta, för att få bröd ...
Om folk blott visste, hur glädjen brister
för de så kallade humorister,
de skulle tacka sin Gud för det
han utan humor dem födas lät.
Som benen ligga i helgonskrinet,
det ligger sorg i det ystra grinet;
dock vad bryr världen sig om det där,
om humoristen blott "rolig" är!
Men han I skådat hans skrivdon, dårar?
En törntagg pennan, och bläcket - tårar.

Och nu min gunstiga allmänhet,
du bilden sett av en glad poet,
som sig numera åt litet gläder,
åt mycket litet - blott fyra bräder.

Wilhelm von Braun 200 år: Rabulisterna

Ett farligt folk vill jag sjunga om,
som börjar öka sig småningom,
ett misslett släkte i Nordanlanden
med "kappor små och cigarr i handen".
Si, allt var "gott" i den höga Nord
och packet var som en fårahjord;
då kommo dessa, så tätt som axen,
att ifrån klipparna rycka saxen.
Och det vart missnöje, sorl och knot,
och fåren började spjärna mot,
begynte bräka om "rättigheter",
och annat otyg, evad det heter.
Och jag blev vredgad av detta prat,
svor rabulisterna evigt hat,
svor att dem kittla med spetsad penna,
samt låta folk deras ondska känna.

En ryslig lära bekänna de!
Ve över dem! Ja, ett trefalt ve!
Hör på! De dyrka en drömmens mara,
som heter FRIHET - vad kan det vara?
Jag vet ej vad det betyder, men
det skär som svärdsegg i öronen,
så väl på mig, som på andra "stora",
och kommer oss att vårt mod förlora.
O detta platta, fördömda ord!
Vem lärde det åt den dumma hjord?
Det re´n gjort ont - och skall göra värre -
det blir vår död, blir vår död, o Herre!

Och huru skamlöst de se´n predika,
att alla människor födas lika!
Det var det värsta, jag nånsin hört!
Ett grevligt bröst kan av slag bli rört.
Du jordens axel, spring genast sönder,
om detta tal kommer ut bland bönder!
Jag kan ej leva förutan "pack",
ty de mig kläda och föda. Ack,
min Gud! Jag nästan förståndet mister,
när blott jag tänker på rabulister,
och hur de skrika i sinnesrus
på "frihet", "sanning", och "rätt" och "ljus"!
Om allt för mycket I dårar tron er,
det är omåttliga pretentioner!

På sanning yrken I? Ingenting
är mera skadligt på jordens ring!
Den störtar neder allt vad vi bygga;
men endast tystnaden gör oss trygga.
Vem skulle "Landsfader" vilja bli,
om varje tunga fick löpa fri,
fick fritt bedöma en ädla källa,
ur vilken sällhet och frid blott välla?
Vi äro barn utav en familj -
vad pappa vill - ack, fördenskull vilj!
I himmelriket må sanning duga,
men här på jorden är bäst att ljuga;
det är en hävdvunnen gammal sed,
och längst man kommer ju ock därmed.

Och sedan praten I om det rätta!
Säg, gode herrar! vad är väl detta?
I tigen. Nå, jag vill säga er:
Det rätta endast är det, som - sker.
Bevis I fordren! Nå, den, som klandrar,
(I själva sett det!) till Vaxholm vandrar,
och detta kommer sig, rätt och slätt,
därav att icke han hade rätt.
Jag ser er baxnas för det beviset;
ha, rabulister! Jag vunnit priset.

Sist vill jag tala med er om ljus.
Det under skäppan bör ha sitt hus,
ty ve oss alla, ja, även eder,
om ut på landet dess sken sig breder!
Då skulle alla ju lika bli,
förutom några, som fått geni.
Då skulle "massan" ju kunna säga:
Med lika mått vilja vi nu väga.
Då skulle bispar ej gödas mer,
I guld ej klädas en häst-offser,
en lagman tvingas på lag att skåda
och själva statsrådet till att - råda.
Nej, sådant duger ej! Det är klart.
Det till fördärv leder uppenbart.
I allan tid vi sett statsmän sträva
att ljuset, ljuset med makt förkväva.
Det är en uppgift, så ädelt stor,
ty "fadersväldet" därpå beror,
och till beröm för de höga ätter,
de snyta ljuset med bajonetter,
så väl i öster, som annorstäds,
och därför ljuvligt mitt hjärta gläds.
Ja, först och sist, låt oss tåligt famla
i mörkret, blivande vid det gamla!

W v Braun:

Wilhelm von Braun 200 år: Den penningdryge

Vad några tunnor guld ge mod!
Se denna kung bland kristna judar!
Så styv, som torgets ärestod,
han står där och sig själv förgudar.
Han köpa kan den halva stad,
och därför ock han "aktad" bliver.
Så går det, när man bortglömt vad
det sjunde budet föreskriver.

Han skatt på skatt med knep på knep
har samlat hop, den klipska hjärnan.
Till lön han borde fått ett rep,
men fick i stället - vasastjärnan.
Vår tid förstår så väl att giva
förtjänsten både sköld och hjälm.
Och han skall alltid ohängd bliva,
ty han är ingen vanlig skälm.

Han har nog orsak till att pösa
och vara stursk av bara hin.
Han har bedragit faderlösa
och bringat änkor till ruin.
Han har en fest åt kungen givit
och fått en president till "bror".
Han har befalld till hovet blivit. -
Ack! han är mycket, mycket stor.

Och vart han går, där lyftas hattar,
där böjas ryggar ödmjukt ner,
och djävulen av glädje skrattar,
att han sin vän så vördad ser.
Som vore det en svavelsticka,
så lätt han sina synder bär.
Han har en gud uti sin ficka,
som heter Mammon, alla kär.

Gå, "vördnadsvärde, ädle herre",
din väg emot en annan värld!
Där får, min själ! du slita värre
och pröva på en annan färd.
En enda liten vattendroppe
för allt ditt guld du där ej får;
men de du svikit stå däroppe
och ropa, hämnande: "Gutår!"

W v Braun:

En mor kom till mig

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
litet svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
- då gick hon bort
seende mot jorden.

H Parland:

Böjd mot min dörrpost ständigt lutad står

Böjd mot min dörrpost ständigt lutad står

en man med tunga, dunkla lockars fall

och ögon fyllda av oändlig vår.

Jag ger i livets vardag mig till pris.

Jag knuffas genom världens äventyr

emellan helveten och paradis.

Men plötsligt blir det som så ofta förr -

Jag träder undrande i kvällen ut:

en ensam man står lutad vid min dörr.

Jag söker vägar bort från mig och mitt

- från all min kamp, från allt mitt styckeverk -

att känna livet barnsligt, nytt och fritt -

men drives obevekligt hem igen.

Jag träder trött in över gårdens sand,

men mot min dörrpost ser jag honom än:

en ädel panna, märkt med djupa sår,

ett huvud tungt av dunkla lockars svall

och ögon leende av evig vår.

En ensam man vid dörren lutad står.

R Jändel:

De snåle

De gömde på paltor och gnedo med pengar
och sparade in på var post.
Han hade ej råd att ha kvar sina drängar,
ej hon att ha pigor i kost.

Och sillspad och fläsksvål, som masken fått fräta,
var kosten - och årsgammal palt.
Men han var så snål, att han ej nändes äta,
och hon var så snål, att hon svalt.

Och hon var för snål att ge grisarna föda
- och grisarna svulto ihjäl.
Och spannmål åt höns var att ödsla och öda
- och hönorna dogo jämväl.

Och han var för snål att ge åkrarna säde,
och gödning var mycket för dyr,
och vallen blev bete, och åkern blev träde,
och ängen blev åter en myr.

Till sist låg det ståtliga hemmanet öde,
och öde stod fähus och stall.
De snåle de voro som döve och döde
och märkte ej gårdens förfall.

De sutto och räknade långt in på natten,
förfrusna och sjuka av svält,
och tänkte på glädjen de hade av skatten,
och huru förträffligt de ställt.

Tänk, hundra riksdaler på bottnen av kistan
och lump för väl mera än det!
Då kom kommissarien med uppbördslistan,
och kistan blev tagen i mät.

De knogade åter och ledo och gnedo
att spara ihop det de mist,
de svulto och fröso, och utför de gledo
och kommo på roten till sist.

Där fingo de kosten och kläderna gratis,
men tyckte de aldrig fått nog.
Och han åt ihjäl sig på fläsk och potatis,
och gumman åt gröt, så hon dog.

G Fröding:

Silverbröllop

När lövträden smyckas av brudslöjor skira
kring jorden, en pingstbrud förtrollande vän,
vill vi, som ju fram ur er kärlek fått spira,
med er denna silverne bröllopsdag fira
och vårljusomslutna med er ryckas hän.

Kan tiden ock vårens berusning förjaga,
vet ingen vart ungdomens drömmar försvann -
de band som förenar er skall ej bli svaga,
er kärlek är mer än en dröm och en saga,
när drömmen är slut, har ni ännu varann!

A Holmberg:

Vid inflyttningsfest på Studentlyckan hösten 1992

Att vår Thomas och hans Helén
i en tvåa har flyttat samman,
vet väl numera var och en,
ty det firats med fröjd och gamman,
pilsner, viner och pärgratäng.
Sent kom folk denna kväll i säng.

På en timme vår Herre bjöd
(eller var det vår statsminister?),
ej behövde vi lida nöd
fastän kvällen var kall och bister.
Stearinljus med strålglans blid
lyser ännu i vintertid.

Må så lycka och ro därtill
i er lägenhet alltid mötas!
Då ska hälsan ej tiga still,
då ska plikten med glädje skötas!
Lyckan kommer och lyckan går,
men Studentlyckan, den består!

A Holmberg:

Ingen må mig det förneka

Ingen må mig det förneka,
att jag vackert älska må.
Vackra rosor, vackra liljor
leker ögat gärna på.
Vackra seder gör jag heder,
vackra later, vackra dater,
vacker fågel, vacker fjäder,
vacker flicka, vackra kläder.

Ingen må mig det förneka,
att jag lustigt älska må.
Lustig sång och lustig skämtan
lyder örat gärna på.
Frisk trumpeta, puka, trumma,
lustigt om min´ öron brumma.
Klav-cymbal, fiol och luta
må jag stundom ej förskjuta.

Ingen må mig det förneka,
att jag ljuvligt älska må.
Ljuvlig mat och ljuva drycker
leker tungan gärna på.
Kokat, lagat, stekt och sudit
har jag aldrig än motbjudit.
Ljuvligt vin därpå att taga
kan min maga ock fördraga.

Ingen må mig det förneka,
att jag vällukt älska må.
Vällukt hjärt´ och hjärna styrker,
friskar mod och blod också.
Oliban, jasmin och ambra
friskar opp min kist´ och kambrar.
Rosen-benzoe-tinktura
hand och kinder livligt skura.

Ingen må mig det förneka,
att jag kärligt älska må.
Kärlig lek och kärlig skämtan
siktar all natur uppå.
Lärkekirr och duveputter,
tuppeknorr och orrekutter
går dock äntlig´ ut därpå
att hanen hönan nalkas må.

Trädet på graven

Det växer på en grav
ett litet träd med blom och tagg,
och vad den döde en gång gav,
det gömmer minnet,
det vattnar morgonens och kvällens dagg.

Till graven kom en ung docent
- han hade säkert intet ont i sinnet -
och vad den döde satt på pränt
och vad han skvallervägen hört som känt
(men inte därför hänt) han bar i minnet.
Det var hans yrke, själv poetiskt impotent,
att böka om i diktens blomstersängar,
och på dess gröna ängar
hans gång var lekfull liksom kalvens dans,
och stora som en kossas ögon sågo
hans ögon emot land som lågo
för skumt och fjärran för en blick som hans.

Han såg på trädet med dess tagg och blom
och tänkte först: här måste hållas dom!
Men tänkte sedan: nej, den döde
var ändå alltför stor i diktens värld,
och jag är kanske än för litet lärd
att hålla dom och räfst med skaldens öde...
Men hur docenten står och ser och ser
på trädet med dess rikedom
av gömda taggar under blad och blom,
och hur han tänker mer och mer
på skaldens verk, och hur han vänder orden
om mörkret över vägarna på jorden
och om hur lätt det är att fara vill;
och hur docenten lägger ut (och till)
hans fantasi går in ett litet paktum
med skvaller, gissningar och vad ni vill
- och resultatet blir: ett biografiskt faktum.

Han synar prat och diktning härs och tvärs
och hör så säkert under allting tona
ett minne av ett brott,
men ger som straff åt skalden blott
- ty han är ädelmodig - att försona
allt vad han gjort och inte gjort - med vers...
Och han gör synden stor
och röd av våld och fet av hor,
men blott för glädjen att få stort förlåta,
så att små änglar däråt månde gråta.

Ty änglar gråta stjärnor till att lysa
oss mänskor, när vi frysa
och det är mörkt på vägarna och haven.
Och därför som en mild försoningspräst
och med en hög serafisk gest
åt stjärnorna docenten Böök
bak busken dök
och gjorde något fult på skaldegraven.

*

Den trösten finns: det vore nog en villa
att tro att mannen mente något illa.
"Det borde varit stjärnor", men det blev
- det som docenten skrev.

H Söderberg:

Klagevisa över denna torra och kalla vår

En torr och kall vår 

gör sommaren kort

och vintrens föda fördriver.

Gud hjälpe, som rår, 

si våren går bort

och liten glädje oss giver.

Sol varma, 

förbarma! 

Hos vädret torrt

nu kölden sommaren river.

Gott majeregn giv, 

lät dugga tätt ner,

lät varm dagg örterna fukta!

Oss torkan bortdriv, 

lät frostet ej mer

de späda blomsteren tukta!

Var nådig, 

var rådig! 

För dem jag ber,

som Herran tjäna och frukta.

Lät väderet kollt 

och torkan oblid

ej tvinga rosorna röda,

lät åkeren stolt 

ej läggjas så nid,

att han ej bondan kan föda!

Bevara 

från fara 

i allan tid

den späda jordenes gröda!

Lät himmelens port 

utvidga sin gång,

hjälp molnen högre uppstiga,

lät höra oss fort 

skön näktergals sång,

som kölden tvingar att tiga!

Lät sjunga 

de unga 

med stämmor mång!

Lät barnen dansa och niga!

Lät dansa å rad 

folk, stora och små,

lät färla sommarens färlor!

På blomster och blad 

lät tillra och stå

de våta himmelska pärlor!

Lät kvittra, 

lät tittra 

steglitsor små,

hos granna svenska sädsärlor!

Giv glädje och tröst,

lät lärkjan ej dö,

lät leva sommarens svala!

Hugsvala vart bröst 

på Sveriges ö,

som nu mån sorgeligt tala!

Giv sommar, 

giv blommer, 

giv gott grönt hö,

lät göken ropa och gala!

Mot gryningen blek, 

mot dagningen blid,

när natt och dag sig åtskilja,

lät höras mång lek 

om sommarens tid,

djur dansa, spela och gilja!

I strömmer 

ej glömmer 

mång lax, mång id,

mång fisk tå hava sin vilja!

Gör dagen oss lång, 

gör natten oss klar,

lät duggregn varma nerfalla

och locka till sång 

den fågel som har

tyst varit vinteren kalla!

Lät klinga, 

lät springa 

mångt hjon, mångt par,

lät fröjdas människor alla!

Gack fruktbar oss upp, 

gack fruktbar oss ner

och hälsa byar och städer!

Mång åkermans kropp 

tå gläder sig mer,

som går i tunna linkläder.

I dalar 

trast talar 

och mång mun ler

och mång trumpetare kväder.

Ja, ljuvliga sol, 

tu fattig mans vän,

som titt sken ingom villt spara,

lys uppå vårt bol 

med sommar igen,

lät köld och torka bortfara!

Nu längta, 

nu trängta 

kvinnor och män

att gå i solskinet klara.

Gör sorgen oss kort, 

bliv åkermans vän,

lät grönska skogar och dalar,

driv torkan oss bort, 

giv vätskan, som än

mång bondes hjärta hugsvalar!

Lät sjunga 

mång tunga 

om fröjd igen,

som nu bedröveligt talar!

Lät skogen stå grön, 

lät jorden få fukt,

se till, att oss intet trängjer,

lät fläkta en skön 

och härlig en lukt

av skogar, åkrar och ängjer!

Lät kransas, 

lät dansas 

med fröjd och tukt,

lät bäddas brokota sänger!

Lät gräset bli blött 

och blomsteren skön,

lät dansa lilla lekatten,

lät fläkta oss sött 

vitt ut uppå sjön,

lät skönt vär blåsa på hatten!

På ängen 

giv sängen 

i gräset grön

åt dem, som färdas om natten!

Lät ämbetsmän få 

rätt bruka sin hand

och trygg på resa sig giva,

lät köpmänner gå 

till vatten och land,

tit de helst handelen driva!

Av rosor 

och kosor 

ibland all stand

lät mången fröjdefull bliva!

Lät dagen bli varm! 

Mång herde tå står

i mång grön, lustigan skugga

och rester sin arm 

åt getter och får.

På bär och äpplen lät tugga!

Från plogen 

åt skogen, 

så vitt han når,

lät oxen titta och glugga!

Släpp boskapen vall, 

lös oxen ur bås,

driv fä och fänat åt skogen!

Lät öken få stall 

in under Guds lås,

lät bonden glädjas vid plogen!

Höst mustig 

gör lustig, 

lät säden fås

av åkren ymnig och mogen!

Lät grönskas hans får, 

lät blomstras hans äng,

hjälp fylla bingarna blotta!

När bonden själv rår, 

får krigsman ock säng

att vila lemmarna trötta.

Still vreden, 

giv freden! 

Mång piga, mång dräng

tå glädjas över all måtta.

På blomster och löv 

lät stimma de bi,

som draga honungen söta!

Men luften blir döv 

av buller och skri,

där sig två krigshärar möta.

Still vreden, 

giv freden, 

Gud statt oss bi,

som bäst kan fienden stöta!

Tu råder om krig, 

tu råder om allt,

tu rår om himmelens fäste.

Ty vill jag ock tig 

allt hava befallt.

Hjälp oss till fot och till häste!

Gör frodigt, 

frimodigt, 

vad nu är kalt!

Tu vest allena vårt bäste.

Vi have, o Gud, 

tig syndat emot,

förlåt oss bristerna svåra!

Vi vele titt bud 

med bättring och bot

nu följa dagarna våra.

Lät falla 

med alla 

tin vredes hot,

och dämp allt, vad oss kan dåra!

Dämp vällusten ner, 

tin gåvor oss lär

alltid rätt nyttja och bruka!

Och äntlig jag ber, 

hjälp deras besvär,

som tuktigt sina bord duka

och hjälpa, 

ej stjälpa 

den hand, som bär

en tom och söndrigan kruka!

Giv dem ett gott år, 

dem lyse tin sol,

som årsens tider vet dela,

dem månen ock gå, 

i år som i fjol,

att ny och nedan ej fela!

De andra 

lät vandra till tomma bol,

som aldrig hjälpa sjukt hela!

L Wivallius:

Festen

- Vad du är blek, Henri, som kalk så blek!

Din blick är släckt och ögonlocken slappa.

Har du så snart fått leda vid din lek,

gick det så lätt att festens stämning tappa?

Du är ej härdad än mot vinets svek.

Se på vår vän Bouffon. Han kan sin sak.

Han tömmer din bourgogne och länsar taffeln

och njuter av din fest med utsökt smak:

Manon på knät och en bit sill på gaffeln

- än kan han älska, stackars gamla vrak.

Men du, Henri - jag kallar dig vid namn -

du hör ej - häller vinet över brickan -

du sitter dyster som en spökblek hamn

och bryr dig satan om den galna flickan,

som sprattlar het och naken i din famn.

- Man roar sig, Henri, på ditt château.

- Henri, du ger ju grandiosa fester...

Men du är dålig värld. Låt flaskan gå,

drick, skråla, sjung som dina fulla gäster.

- Och i kaminen skall du tända på.

På persisk matta, vid kaminens glöd,

Céline vill sträcka sig och steka skinnet,

den vita barmen flammar mättat röd.

Manon är blyg, hon vill behålla linnet

och vill alltjämt ha père Bouffon till stöd.

Och natten skrider... enligt husets skick...

Det blåser ute. Fönsterglaset klirrar.

Jag står och tänker på den tid som gick.

Se dit, Henri: ur snirkelramen stirrar

din stamroué, min vän, med brusten blick.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Gardinen upp. Min Gud, Henri. - Fy fan!

Man blir ej vackrare i denna dager.

Bouffon är lik en gammal svullen Pan

- och vad Céline är ogudaktigt mager!

Jag svalkar mig en stund på din altan.

Allén i morgonskymning. Vissna blad.

Och detta gröngrå dagsljus, som jag hatar.

- Ditt arbetsfolk, Henri. En ledsam rad,

med sina verktyg. Stackars dumma satar.

Man bör ej se ditåt, man blir ej glad.

Mitt huvud väsnas som en rostig kvarn.

- Så maka dig, Céline, man kan ju halka

på dina vackra, smala ben, mitt skarn...

- Kom med, Henri, du kan behöva svalka!

Han sover ju. - Han sover, stackars barn.

H Söderberg:

Friarekonsten

Sköna Iris, sad´ Clianter,

du har gjort mig till din slav:
Dina ögons diamanter
ha min frihet tacklat av.
Ack! hur är mitt fängsel präktigt,
ty min Iris är min vakt:
ack! hur är det väldet mäktigt,
som är i en skönhets makt.

Låt mig dina bojor bära:
unna mig din fånge bli.
Aldrig skall jag mig besvära,
aldrig vill jag bliva fri.
Ditt behag skall bli min vilja,
och din vilja är min lag:
intet skall mig kunna skilja
från att lyda ditt behag.

Svar:
Starka kön, som Er berömma
utav styrka, mod och vett,
kunnen I det väldet glömma
som Er Moses en gång gett?
Kan en präktig skönhets stråla
så förtjusa edert mod,
vill jag väl din´ tjänster tåla,
och din kärlek kalla god.

Se! här har du hand och hjärta:
akta nu den gåvan grant.
Låt ej vanans välde svärta
vår förenings ljuva pant.
Kom ihåg, när du mig vunnit,
vad du lovat mig förut,
och betänk, att vi ha bunnit
en olöslig vänskaps knut.

Fästman:
Hör! min flicka, sen ditt sinne
mig en stadig trohet svor,
bör du hava i ditt minne,
att en fästmös plikt är stor:
ingenting bör hon besluta,
förrn hon fått sin fästmans ja,
och jag bör min rätt åtnjuta,
någon lydnad av dig ha.

Svar:
Ack! hur kan du det begära?
Ty jag är i vanan än,
att ta mot beröm och ära,
böner, löften av min vän.
Vänner kunna icke lyda:
deras kärlek är den lag,
som kan bägges plikt uttyda
till varandras välbehag.

Man:
Nej! Min hustru, var så nådig,
och betänk, att jag är Man:
hon är allt för överdådig,
det står ej en kvinna an.
Mitt är väldet av naturen,
jag är huvud, jag är karl.
Papegoja, sitt i buren,
du är nu i mitt förvar.

Svar:
Se! så går det, när man givit
sig en gång i manna-våld:
den som förr har dyrkad blivit
är då under träldom såld.
Tänk! hur snart det kan sig byta:
den nyss, såsom fången, bad,
kan nu lik ett lejon ryta,
sen han nått sin önskans grad.

Flickor, rädens denna fara!
Tro mig, när en ungkarl ber,
att han skall Er träl få vara,
nämner sig, men menar Er.
Liten tid en fånge heta,
för att evigt Herre bli,
är en konst, som kunnat reta
tusen in i slaveri.

Tr. 1745

H C Nordenflycht:

Allting åldras

Allting åldras - blott Diktens panna
ristas aldrig av flydda år.
Tidens hjul lockar hon att stanna,
själv är hon jordens och hjärtats vår.
Viljor givas, som aldrig hissna,
känslor givas, som aldrig vissna,
bragd och sång deras tolkar bli.
Livets makter må växla, brista,
men dess första bli ock dess sista:
Tro och Kärlek och Poesi.

P D A Atterbom:

Din boning välj åt öster

Din boning välj åt öster,
där dagen uppgår klar,
och morgontidig var!
Låt arladagg få flöda
kring arbetsflit och möda,
i gryning gack att sjunga
med känslor vårligt unga
ikapp med lärkans röster!
Din boning välj åt öster.

C D af Wirsén:

Ödmjuker er

Ödmjuker er, när kärleken vill flyga
från tusen skilda håll er famn emot.
Ödmjuker er, när väna händer smyga
en blomstermatta under eder fot.
Ödmjuker er, när i en krets av vänner
på hjärtats tungomål ert lov I sport.
Ödmjuker er, när edert hjärta känner
att det var gott och ädelt, vad I gjort!

B E Malmström:

Lustigt över slätten spänner

Lustigt över slätten spänner

vintern sina vita tält,
och den häpne åbon känner
knappast sina egna fält.
Dagens ljus och nattens lågor
gnistra emot snön med lust,
sundets vågor
sova kring den frusna kust.

E Tegnér:

Vid Svenska Akademiens femtioåriga minneshögtid den 5 april 1836

Jag stod på stranden under kungaborgen,
när dagens oro äntlig somnad var, 
och öde voro gatorna och torgen,
och på kung Gustafs stod sken månen klar.
Där låg ett uttryck i de milda dragen,
som när det åskat i en fredlig dal,
och hjälten var där, men jämväl behagen,
en segerkrans, men som bland blommor tagen,
en blick till hälften örn, till hälften näktergal.

Förunderliga makt, som konstnärn äger!
Se anden färdig så till strids som sångs,
en bild, som oss sin egen saga säger,
en levande gustaviad i brons!
Ja, sådan var han, när han kom ur striden,
men sådan även, när han göt sin själ
i folket in, bland konsterna och friden,
ty store andar ge sin form åt tiden,
och Gustafs tidevarv bär Gustafs drag jämväl.

Min barndom föll uti hans solskensstunder,
jag minns den tiden: hur den är mig kär,
med sin förhoppning, sina sångarunder
och allt det nya liv, som rördes där!
Det var som våren, när hans värma droppar
ur blånad sky och löser vinterns tvång:
då leka djur, då svälla lundens knoppar,
och kinden färgas, mänskohjärtat hoppar,
och allt omkring är lust och mod och fågelsång.

De gamla karoliner hade somnat
i blått och kyller, ifrån splitets dar,
som allt försökt och ingenting fullkomnat,
då ingen kung och ingen ära var.
Vad norden evigt vill, en kung som känner
sin egen kraft, stod åter fram i glans,
och där vart ordning ibland frie männer,
och makt och lydnad blevo åter vänner,
och allt var glatt och tryggt vid tanken, att h a n fanns.

I purpur satt förtjusaren på tronen,
och spiran var en trollstav: med var stund
där växte nya hjärtan i nationen
och nya blommor, fast på järnmängd grund.
Vår gamla dröm om bragder och om ära
förflyttades till någon fredlig trakt,
där ek och lager sina kronor bära
och milde vise ljus och seder lära -
och styrkan skar sitt skägg, och vettet blev en makt.

Den svenska äran bröt sig nya banor
i tankens obesökta land: Linné
stod segersäll bland sina blomsterfanor,
oskyldig, älskvärd, konstlös liksom de.
Melanderhjelm beräknar himlafärden
för månens skiva, för planetens ring,
när Scheele skedar skapelsen i härden,
och Bergman drar grundritningen till världen,
och hävdernas mystär rannsakar Lagerbring.

Och här, där Mälarn gjuts i Östervågor
och kungastaden mitt i skogen är,
vad sydligt liv inunder norrskenslågor,
vad sångartempel på de öde skär!
Det språk, vars toner ligga mitt emellan
vad Norden djupt, vad Södern klangfullt har,
ett bortglömt barn, som kom i samkväm sällan,
steg fram och speglade sin bild i källan
och häpnade att se, hur högt, hur skönt det var.

Och då sjöng Gyllenborg, en mäktig ande,
fast stundom rimfrost på hans vingar låg.
Ack klippor finnas, där vi alla strande,
och även dikten har sin frusna våg.
Men stark var bågen, som den ädle spände,
och pilen skarp, som sökte opp sitt mål,
och allt vad mänskohjärtat djupast kände
steg fram och grät i Människans elände,
en djup, oändlig suck, vårt släktes modersmål.

Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
satt Creutz och band på rosor utan tagg
och diktade om Atis och Camilla
en sång av västanvind och morgondagg.
Den sången är en dröm ur gyllne åren,
en gång i livet av vart hjärta drömd,
fast ej så skön, fast ej så himlaboren;
en sång så ljuv som lärkornas om våren,
öm, enkel, oskuldsfull - och därför är han glömd.

Giv plats, giv plats, ty Nordens vingud nalkas,
och sången svärmar kring hans vigda mun.
Hör, hur han skämtar, se, hur glatt han skalkas
bland nymferna uti den gröna lund.
Men ack, hans glädje ligger ej i kannan,
ej i idyller, som han kring sig strött;
hans druckna öga söker än en annan,
och märk det vemodsdraget över pannan,
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrött.

I Djurgårdsekar, susen vänligt över
den störste sångarns bild, som Nordens bar!
Det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har.
En sång, som växer vild och likväl ansad,
bär konstens regel, men försmår dess tvång,
till hälften medvetslös, till hälften sansad,
en gudadans på gudaberget dansad
med faun och gratie och sångmö på en gång!

Därnäst hör Lidner! "Gravens portar knarra
på tröga gångjärn, domen förestår,
och lampans matta sken på marmorn darra,
och midnattsklockan ifrån tornet slår."
Förstörd, förvissnad före mogningsstunden,
en rik, men sönderbruten harmoni,
en genius, ack, för djupt i stoftet bunden,
hur ömt begråter han i lagerlunden
var likes kval: du hör hans eget däruti.

Men som en stilla sommarkväll på landet,
när daggen darrar uti blomsterskåln
och aftonrodnan knyter rosenbandet
kring västerns lockar, kring de lätta moln:
på ängen samla sig till dans de unga,
de gamle till rådplägningar i byn,
sin matta guld i vinden skördar gunga,
var blomma doftar, alla fåglar sjunga,
och frid och salighet se ner ur aftonskyn:

så är det i din sång, o Oxenstierna,
Italiens himmel över Nordens berg!
Din sångargratie är en sydlig tärna,
och sydlig även glöden av din färg.
Vad solglans ligger över Dagens stunder,
hur klangfull lian genom Skörden går,
och Hoppet, livets tröst och diktens under,
hur blev det diktat under furulunder?
Jag undrar mången gång, men gläds, att du var vår.

Och Kellgren, som "av skönhet och behagen
oss än en ren och himmelsk urbild ger"!
Sen Nya skapelsen stått fram i dagen,
vad ha vi andra till att skapa mer?
Hur klingar svenska lyran i hans händer,
hur ren var ton, hur skär, hur silverklar!
Ack, i mitt öra, vart jag också länder,
den diktens grundton ständigt återvänder,
en dunkel melodi ifrån min barndoms dar.

Men vad är lyrisk klang på silvervågor
och evig blomdoft uti blånad luft?
Den ädle skalden har ock andra frågor,
och skönhet vill han, men jämväl förnuft.
När Kellgrens snille slog de stora slagen,
de blixtrade, för sanning, rätt och vett,
i skämt och allvar, hur det flög för dagen
kring land och rike, och envar betagen
sprang upp och undrade, att han ej förr det sett!

Roms sångargudar flyttade till Norden
med Adlerbeth - en romare i släkt
med dem till andan, icke blott till orden -
och tjuste åter i sin nya dräkt.
Och Rosenstein, så hög som han till sinnes,
så klassisk, bandet uti sångens krans,
fast icke själv en sångare - var finnes
den svenske skald, som ej med tårar minnes
en själ så ljus, så ren, så faderlig som hans?

Och han, som slöt den långa sångarraden
och levde länge för att sörja den,
en rosenkrans med taggar mellan bladen,
behagens, skämtets, tankens, Gustafs vän:
han, som bar kronan i de vittras gille,
en lagrad veteran i vettets sold,
kanske ej främst som skald, men främst som snille,
som ville ädelt, kunde vad han ville,
den blinde siaren Tiresias-Leopold!

Jag sjöng hans drapa, minnets döttrar sjunga
en dag, och bättre, vad han Sverige var,
ty där bor oväld uppå framtids tunga,
och all förtjänst till slut sin krona har.
Han stod emellan tvenne sångartider,
den enas varning och den andras stöd,
men tid och sansning kämpade hans strider,
tills solen bröt utur sitt moln omsider
och sjönk förstorad ner i gull och purpurglöd.

De gamla gyllne lyrorna ha tystnat,
och deras klang är klandrad eller glömd.
Till många toner ha vi sedan lyssnat,
och strängt är Gustafs sångarskola dömd.
Naturen växlar, även snillet träder
i växlat skick för skilda tider fram,
i grekisk enkelhet, i galakläder,
med lejonman, med skiftrik turturfjäder,
men ett dess väsen är: väl den, som det förnam!

Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.

I höga skuggor, ädle sångarfäder,
jag lägger kransen på ert stoft i dag.
En efter annan bland oss alla träder
snart opp till eder uti stjärnstrött lag.
Där låt oss sitta och se ner till Norden,
förtjuste av vad skönt som bildas där,
och strofvis om varannan sätta orden
till stjärnmusiken om den fosterjorden,
som väl förgätit oss, men dock är oss så kär.

E Tegnér:

På moln stod du!

På moln stod du! Jord voro dina fötter och din tanke räckte upp till Gud!
Dina ögon slog du upp och var atom i ditt sinne var en skapelse.
Du sträckte ut din hand och sade: var är du? och det var luft.
Och din ande gick ut och du såg stjärnor och solar fara förbi som moln
och du ropade: himmelen stod under Guds fötter.
Och därovan var mörker dit ingen hamn och du visste din moders liv och du önskade en kvinna.
Och en poppel stod grön i det inntersta av ditt öga
och din storhet försvann och du låg som en tår
på den egen fot i din egen glans
och molnet var försvunnet.

J J Wecksell:

Avresa

Kör försiktigt, herr chaufför!

Vi äro så lyckliga båda.
Ett tempel den är, som sig sjungande rör
er trånga, svarta låda.
Inom dess väggar, de sträva, grå,
dansa minuter som änglar små
med morgonröda kinder.
Glimt på en kind - lyktstrimmor gå...
Skuggdans och blickar i tinder.
En något rangel på slirande ban!
Pass var Triangel mot slutet av dan!
Ljusstrålen löper så tyst framför
att skydda för brakande våda.
- - -
Kör försiktigt, herr chaufför!
Vi äro så lyckliga båda.

Stöt i hornet, herr chaufför!
En mörkning jag skönjer vid kröken.
Figuren är mystisk, som vinglande kör
i gråa vattenröken.
Är det ett fordon, så stort som ett hus?
Halvslocknad lykta med fosforljus -
en rusig karl vid ratten?
Magraste hals... Ingenting alls!
Ängsliga dunster mot natten...
Stopp! Är ni galen!... Nu är han förbi!
Hörde signalen - en frän melodi,
totad ihopa med falskt gehör
och vissnade ljud som spöken.
- - -
Stöt i hornet, herr chaufför!
Stöt klart, så det skallar i kröken!

Tack för vakten, herr chaufför,
å egna och kärlekens vägnar!
Hur gynnsamt, att dimman har brustit framför,
att ödsligt ej det regnar!
Månen i blinken en gullgul spång
timrar och lindar vid lätt chanson
av lövbrus omkring skärmen.
Afton, bliv lång! Ännu ett fång
knoppar må brista i värmen.
Dansande låda, med gungning och skalv,
tack för oss båda! Vi dväljas i valv,
skinande valv, där man lyran rör,
där glädje och skönhet oss hägnar...
- - -
Tack för skjutsen, herr chaufför,
å egna och kärlekens vägnar!

B Sjöberg:

Höstsång i skärgården

Förgäves i rymden jag forskar
att se utav solen en flik;
farväl, I svartryggade torskar,
abborrar och flundror och sik!
Försvunnen är sommarn, den ljuva,
och öde stå himmel och sjö.
Si så ja, nu kommer det snö,
galoscher och snuva.

Ja, hösten han larmar och gormar
så uppblåst, att man kan bli sjuk.
Man kan ej gå upprätt för stormar
och frostbiten är min peruk.
Förskräckt flyttar svalan ur muren
och måsen på Romresa far -
ja, inte en broms får bli kvar
i öde naturen.

Märkvärdigt att slikt får passera,
ett väder för varg och för räv!
Vad gör man med solhatt numera
och byxor av bolstervarsväv?
Förminskad är himmelska polen,
av dagsljus man slätt icke vet:
Ponera! Donatis komet
tog månen och solen.

Man kan väl ej annat begripa,
än att vår planet är förvänd.
Jag tror att jag stoppar min pipa
och sveper min nattrock kring länd.
Likgott! låt det storma och yra,
jag mår ju som pärla i gull:
jag värmer min lilla kastrull
och stämmer min lyra.

E Sehlstedt:

Ur Bröllopsskriften Kärleks-ur och Prövosten

Jag kan mig ej förstå på orrens slappertyska,
Gud vet, vad trasten vill, jag tror han talar ryska;
likväl så ser man, mor hon nalkas tätt till far,
så är väl talet mörkt, men meningen är klar.


J Runius:

Ur Gravdikt över Johan Olivekrantz

Vi äro alle Jord, ehur´ vi raisonnera:
men Jorden mäts med stång, och Jorden vägs med lod.
Zinnober, gull och gyps; svartmylla, sand och ler:
alltsammans är väl Jord, men inte lika god.

Den ena tjänar väl till krus och till förgyllning,
ell´ bär hon för vår mun en ädel frukt och säd:
den andra duger knappt till bara grus och fyllning.
Så är det även fatt med Mänsko-Barnen med.

Så stor åtskillnad som den finns bland Himla-ljusen;
en större olikhet på folk är än på mynt:
den ena går för ett, en an´n för tie tusen:
och den värdering är ej först i går begynt.


J Runius:

En skymningsvisa

Jag ville ha sånger att sjunga
och vänner, som lyssnade på.
Men timmarna göras mig långa
och dagarna äro så grå.

Ej solskenet längre vill lysa,
i glädjen bo tvekan och tvång,
och djupt i mitt innersta frysa
de källor, som närde min sång.

Allt tätare vinterns kyla
sin sådd över livet strör,
och mänskorna kunna ej skyla
hur värmen inom dem dör.

Jag ville se stjärnor glimma
vid vägens och vandringens slut,
ej drunkna i duggregn och dimma
och plånas av skymningen ut.

Jag ville ha kvar en gnista,
när natten en gång faller på,
en dallrande ton i det sista,
som dallrade vackrast just då.

H Procopé:

Min tysta granne

Inom mig innerst är ett reglat rum.
Där bor en ensam man, som jag ej känner,
en stillsam åldring, sluten som en stum,
en hemlös främling utan släkt och vänner.

Vem är han? Blott en hyresgäst som jag,
en kammarfilosof, som sitter hemma
och räds att visa världen sina drag
och fruktar ljudet av sin egen stämma.

Jag knackar på. Jag ville träda in
i kammarn, där sin tysta kamp han strider,
och trycka som en vän hans hand i min
och tala tröstrikt som till en, som lider.

Han svarar icke. Allt är tyst som förr.
Jag står där tveksam med mitt ljus i staken.
Men genom nyckelhålet i hans dörr
en strimma säger mig att han är vaken.

H Procopé: