Snabbt jagar stormen våra år

Snabbt jagar stormen våra år

som skyar över hav.

Knappt tändes, år, din blida vår,

så bleknar glansen av.

Din sommarblomstring är sin kos,

hav tack för vad du gav,

om ock du endast gav en ros

att lägga på en grav.

Du makt för vind och skyar,

du makt för liv och år,

som ständigt allt förnyar

och allt i spillror slår,

med öden och med timmar

i julens aftonbrand

du står, och sädet glimmar

i såningsmannens hand.

Giv psaltare och lyra,

då mödan görs oss lång.

Betag oss ej den dyra,

den ljuva lust till sång.

Låt klinga våra dagar

som vind i gröna hagar,

som hav i böljegång.

Giv oss en härd att njuta vid

av vårt beskärda bröd.

Giv oss ett bröst att luta vid,

när glädjen vänds i nöd.

Giv oss en tro att sluta vid,

tryggt i den mörka död.

E A Karlfeldt: 

Nyårsklockorna

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv 
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!

Alfred Tennyson, övers. Edvard Fredin

A Tennyson:


E Fredin:

Månvaka

Som av en stöt jag vaknar
mitt i natten och saknar.
Månen hägrar på rutan.
Det är dig jag är utan.
Jag ligger en hungrig timma
och låter min längtan glimma
som löjstim i månens flöde
kring dig och mig och vårt öde,
tills värken i själen domnar
och jag somnar.

E Lindorm:

Österbotten

Där höjer sig långsamt i öster ett land
ur långdragna sjöar, dem havsdimmor hölja,
ett lågland med skogar och slätter och sand
och stränder, där måsarnas fribrytarband
sitt byte bland klipporna dölja.

Ej främlingen komme det landet för när,
ty havet är fullt av försåt och av faror.
Här lura de falskaste klippor och skär,
blott smugglarn sen gammalt är hemmastadd här
och fraktar här tryggt sina varor.

Mångt storriggat skepp med besättning och last
här kämpat sin dödskamp med stormen och havet.
En törn under vattnet emot något vasst —
och allt, som blev kvar, var en varnande mast,
där skrovet en gång blev begravet.

Men landet, som havet lyft upp på sin arm
och korat en gång till sin brud och sin maka,
ger åter och åter ur alstrande barm
var bäck, som i vårsolen sprungit sig varm,
åt havet i gengäld tillbaka.

Med hed invid hed, så långt blickarna nå,
drar slätten sig norrut mot snövärldens gränser.
Små lutande lador stå strödda därpå,
men strida och strömstarka älvarna gå
mot väster, där havsrymden glänser.

Väl fattigt är landet och karg är dess jord,
ty bröd bakas icke av stenen och sanden.
Väl bonden sett nöden ta plats vid sitt bord,
och kärvt tycks ibland det välkomnande ord,
som följer den framräckta handen.

Men om än hans åker är frostig och hård,
så trampar han dock den med husbondefötter.
Den är dock hans egen, den fattiga gård,
med skulder och skatter han fått i sin vård,
den jord, där hans liv slagit rötter.

Och här hans förfäder levat och dött
och odlat sin teg under växlande skiften.
Och stugan på backen, som skymtar i rött,
har hägnat var fröjd och vvar sorg som de mött
på vägen från dopet till griften.

Väl ljungen kan sucka här tiomilsvitt
i sollösa dagar och sömnlösa nätter,
och regnet här faller så tungt och så stritt,
och skyarna rida sin Blåkullaritt
på hösthimlens gråbleka slätter.

Men aldrig du skådat en vitare snö
än midvintersnö över bländande hedar,
när landfasta isar betäcka var sjö,
och släden så lätt som ett flygande frö
far framåt på vinande medar.

Vi drar du från hemmet, du hedarnas son,
att fylla i fjärran den fattiga pungen?
Flyr dock ej din längtan från städernas dån
likt vingsnabba vårsvalor söderifrån
mot majnattens ljus över ljungen?

Väl tiden och tågen ej här gå så brått,
och lycksökarn finner här föga att vinna.
Men den, som ett hem här i världen har fått
med barndom och minnen, blott den har förstått
var lyckan står säkrast att finna.

Ty hemmet, om aldrig så torftigt och trångt,
det är dock det ljus på den villande leden,
som drar oss från allt, som är vridet och vrångt —
det ensamma ljuset, som lyser så långt,
så långt på den mörknande heden.

Välsignat det ljuset, välsignat vart land
som binder vårt hjärta vid fädernehärden!
Det ljusskenet säger: här finnes en hand,
som vårdar och värnar en del av vårt land,
en del av vår andel av världen.

H Procopé:

Min själ har en ton, som den aldrig blir kvitt

Min själ har en ton, som den aldrig blir kvitt,
den dallrar för djupt därinne —
ett sus från ett sekel, som icke är mitt,
ett eko, ett arv, ett minne.

Där står för min syn en förgången tid,
ett fordom, som drömmarna väva,
då världen var vacker och ljus och vid
och livet var lätt att leva.

Däruppe var himmelen mera blå
och jorden mer grön här nere,
och lyktorna voro väl färre då,
men stjärnorna säkert flere.

H Procopé:

Folkvisan

En gnolades, när blom slog ut,
när träd sprack fram vid husets knut,
en nynnades vid barnets säng,
då drömmens bild blev mörk och sträng,
en visslades vid liens gång
bland junigräs i vång.
När flickan gick på kärleksstig,
en sjöng hon tyst för sig,
den var av månsken och av blod,
som hennes bröst förstod.

Hur säll är den, som bor i mull
men ändå svävar kärleksfull
omkring och kväder stilla,
gör gott men aldrig illa.
Hans namn är evigt ristat in
på moln som flyr och far,
ej någon människa skriften läst
och sett hur stolt den var.

Se där hans byst! Av tomhet mörk,
som aldrig kan förvittra,
står som en skymning ovan björk,
när kvällens fåglar kvittra.

Måne! Kasta en silverkrans
åt ingen - ingenstans!

B Sjöberg:

Min hud är full av fjärilar

Min hud är full av fjärilar, av fladdervingar -
de fladdrar ut över ängen och njuter sin honung
och fladdrar hem och dör i små trista spasmer,
och inte ett blomstoft rubbas av lätta fötter.
För dem är solen till, den heta, omätliga, äldre än tiderna...

Men under hud och blod och innanför märgen
flyttar sig tungt tungt fångade havsörnar,
vingbreda, som aldrig släpper sitt byte.
Hur vore ert tummel en gång i havets vårstorm?
Hur vore ert skrik, när solen glödgade gula ögon?
Stängd är grottan! Stängd är grottan!
Och mellan klorna vrider sig vita som källarskott
mitt innerstas tågor.


K Boye:

Du är min själs uppståndelse

Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften rör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt,
att de domnande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.

Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger
som hetsar mig och jagar,
blir därför att det gäller dig
ett jubel alla dagar.

Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.

K Boye:

Se, nu är natten lång och dagarna fast korta

Se, nu är natten lång och dagarna fast korta.
Går solen upp en stund, kringvärvd av moln och sky,
hon följer skogen åt, rätt som hon ville fly,
sig låter sällan se, är långa tiden borta.

Gör månan något ljust, det varar inte länge,
och mest om nattetid nu full, nu åter ny,
nu mindre än som halv, nu silver, nu som bly,
och ofta när hon skin´ i vägen molnen hänga.

De andra himmelsljus än mindre nog förmå.
De äro många, dock långt bort och alla små,
så att ock deras sken kan intet till oss hinna.

Emedan det så är - vems sken mig lyser då,
att jag ej allt för ett i mörkret måste gå?
Min Venerids ögons ljus som klarast för mig brinna!

Blomsterliv

Den dunkla vätskan väller
i rötternas fina hår.
I stjälkens kedjade celler
den sakta stigande går.

I bladets massa spinner
sig vävnad, len och skör,
där böljemjukt den rinner
i slingor av fina rör.

Den levande saften strömmar
i hyllenas höljen opp
att väcka ur dunkla drömmar
det liv, som slumrar i knopp.

Så kommer den stora stunden.
Med ljummande morgonbris
det springer ur lätta blunden
i vaggande solguldsdis.

En dämpad orkester ljuder
i skogens välvda rum,
och sakta ett tyst den bjuder:
naturens mysterium.

O Hansson:

Lucia

I natten darra

de kalla väder.

Steg hör jag knarra

på vindens bräder:

i vita kläder

stod herrgårdsflickan,

med vaxljuskrona kring håret fäst,

nyss vid mitt läger och räckte brickan

lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman

i mörka tider!

Med tjärvedsflamman

Lucia skrider

i däld och lider.

I dörren gläntar

med morgonglöggen min muntre värd

och bringar bud, att ung dottern väntar

sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter

re´n snön är fallen,

och foten slinter

på frusna vallen,

och vit står tallen

som silverstaken

för månens prunkande högtidsljus,

och stjärnbloss brinna högt över taken

på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes

med fäll och täcken,

och selad ledes

från klöverhäcken

den raske skäcken.

Med fröjd vi glida

igenom sovande skogars skjul.

Ur huvan tindrar det vid min sida

som morgongryning till härlig jul.

E A Karlfeldt:

Levnadsåldrarna ur Som ni behagar

Ja, hela världen
en skådebana är, och alla mänskor
så män som kvinnor, spela på densamma.
Var har sin stund att komma och att gå,
och en har många roller för sin livstid.
Sju åldrar äro akterna. Först barnet,
som kväljs och skriker i sin ammas famn.
Sen grinig skolpilt med en packe böcker;
han med sitt glatta morgonanlet kryper
som snäckan trög till skolan. Därpå älskarn,
som pustar, lik en masugn, vemodsvisor
om flickans ögonbryn. Soldaten sen,
som full av svordom, lurvig som en björn,
om hedern sticken, lysten efter gräl,
uppsöker bubblan Ära mitt i gapet
uppå kanonerna. Så kommer domarn
med kullrig mage proppad med kapun,
sträng blick och skägget efter regler klippt,
med tänkspråk full och med prejudikater.
Hans roll är slut; i sjätte åldern syns
en mager narr, en pantalon i tofflor,
glasögon, stora fickor på sin nattrock
och ungdomspermissioner ännu sparda,
en värld för vidsträckt för hans skrumpna vador;
hans mandoms basröst övergår igen
till barndomens diskant med gnäll och dallring.
Den sista scenen av dem allesamman,
som slutar detta rika skådespel,
är barndomen på nytt, fullkomlig glömska
och utan tänder, syn och smak och allt.

W Shakespeare:

Ur Tyskland. En vintersaga.

Jag sov så gott som ett litet barn,
vid vars vagga en ängel snuddar.
Man vilar väl ingenstädes så mjukt
som på tyska fjäderkuddar.

Hur lång var ej natten, då sömnlös jag låg
på min hårda madrass i exilen.
Då tänkte jag ofta: Hur lyckliga I,
som på tyska dunbolstrar vilen.

Ja, gott det är i vår tyska bädd,
gott är det att sova och drömma.
Här känner den tyska själen sig fri,
liksom lyft ur sin jordiska gömma.

Den känner sig lyft och den svävar dit upp
mot ljusets eviga strömmar.
O tyska själ, vad din flykt är stolt
i dina nattliga drömmar.
_ _ _

Fransoser och ryssar härska på land,
på havet britten gungar,
men luften och drömmarnas rike är vårt,
där äro vi tyskar kungar.

Där äro vi herrar och hävda med kraft
den luftiga integriteten.
De andra folken därnere må
sen dela hela planeten!

H Heine:

Advent, advent

Advent, advent!

En dörr som står på glänt

till allt som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.

Advent, advent!

En stjärna Gud har tänt,

som furste och som hjälpare sin son Han oss har sänt.

Fragment, fragment!

Nu må det vara hänt,

att med mitt ävlande och liv vart ingenting bevänt.

Läs även den likbegynnande dikten Munkåret! 

H Löwenhielm:

Munkåret

Advent, Advent!

En dörr, som står på glänt
till allt, som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.

Nu är det jul.
En brinnande och gul
och sällsam stjärna står på vakt vid gudabarnets skjul.

O fastelag!
Min ande är så svag,
och efter hetvägg trängtar den varenda fettisdag.

O Påskatid!
Vad luften kännes blid,
nu uppstår allt, som fjättrat låg i dödens boja nid.

O Pingstafest!
Du, som är störst och bäst.
Gud Fader, Son och Helgeand på jorden är vår gäst.

Jfr Löwenhjelms likbegynnande dikt Advent!

H Löwenhjelm: