Strövtåg i hembygden 4

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus.

Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.

G Fröding:

Strövtåg i hembygden 3

Här är stigen trängre, här är vildskog,
här går sagans vallgång vild och lös,
här är stenen kastad av ett bergtroll
mot en kristmunk långt i hedenhös.

Här är Vargens gård av ris och stenrös,
här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,
här satt Ulva lilla, Vargens dotter,
ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.  

Här går vägen fram till Lyckolandet,
den är lång och trång och stängd av snår,
ingen knipslug mästerkatt i stövlor
finns att visa oss, hur vägen går.

G Fröding:

Strövtåg i hembygden 2

Och här är dungen, där göken gol,
små tösor sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.

G Fröding:

Strövtåg i hembygden 1

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! - Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.

Och det är som jag såge en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd och en munter bit
av en visa med käck melodi.

Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invid sjön för att höra hans tal
om det gamla, som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
men så svagt som det blott vore drömt:
"Det är kastat för vind sedan tjugo år,
det är dött och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns
av det gamla i Alsterns dal."

G Fröding:

Olympisk vår

Sedan Hera intagit sin plats på världshärskartronen vid Zevs´ sida, vägrades henne ännu hyllning och lydnad av gudinnorna Afrodite, Pallas och Artemis. Som villkor för sin underkastelse fordrade dessa, att drottningen skulle offra sin för dem förhatliga livvakt, amasonerna. Efter en bitter strid gav Hera vika och lät dådet ske. Det här översatta partiet skildrar dels mordet på amasonerna, dels Zevs´ försoning med Apollo, den orättvist tilbakasatte rivalen.

"Vad larm är detta?" Zevs for upp i andlös bidan.
"Vad gälla dessa skrik och denna brutna kvidan?"

Och i en enda sats är han ur bädden sprungen
och lyss åt gården till med andedräkt betvungen.

Då hörs hans stämmas dån. "Din dvala, Hera, lämna!"
Ty - dina amasoners död du har att hämna!"

Hon tiger. Allt som hörs är ojämn andnings kramp
och fingrar vilka krama kudden hårt i kamp.

Då ljuda tjut om hjälp. När härskarns detta hör
till dörrn han ilar. Den är reglad utanför!

Han studsar; skakar hennes darrande gestalt:
"Stum som en haj du är! Men du skall bikta allt!"

I raseri och viss om hennes brottslighet
den tigande han vild för sina fötter slet.

Hon teg, och hennes blickar, stelt och själlöst fromma,
i bidan under straffet gingo mot det tomma.

Det fasansfulla larmet slocknar nu i stön,
och se! en morgon bräcker, rodnande och skön.

Då stryker hon med handen över hår och panna:
"Nu är det som ej nattens fasor vore sanna."

Hon andas fritt, som löst ur ångestdrömmens band.
Men Zevs i vrede flämtar och med lyftad hand:

"Förbannad du för detta!" Mot hans vrede gick
en lugn och leende, en fin förstulen blick:

"Att spela domare är djärvt, o Zevs, är djärvt
av den, åt vilken våld och stöld hans makt förvärvt."

Och om den vredgade sin slanka växt hon slingrar,
smeksam på ormars vis, och så hans vrede skingrar:

"Låt mitt, din medfördömdas, ord din vrede klandra:
en varg och en varginna lida gott varandra."

Och snärjd av hennes ord, av hennes andning varm,
står Zevs där överrumplad, blottad på sin harm.

Han gör sig lös med våld. Han söker fåfängt finna
för lust och fasa ord och flämtar: "Du - o kvinna!"

Och hon: "Men vill du ha mig annorleds än så?"
- I naken höghet såg han henne för sig stå.

Och morgonljuset, som bröt in från rosig rymd,
belyste för hans blick, av skönhetsbländning skymd,
den hela fägring, där av Genesis stod skrivet:
"Här finner samlat du, vad värde har i livet."

"Hur fåvitskt efter mening i vår värld vi treva",
skrek Zevs: "Välkommen lögn, du enda värd att leva!"

Och den av blodskuld tyngda till sin famn han slet.
Zevs´, världsallenahärskarns bröllopsnatt var det.

_ _ _

Men vid sin källa låg, av dyster vrede slagen,
Apollo. På den tredje efter bröllopsdagen
förnam ett buller han ur skogen fjärran från,
som om en kraftig vildsvinshona längs med ån,
eller en vildsvinsgalt, bröt fram ur lagerbrynet
och plöjde marken upp och rotade med trynet.

Apollo hotfullt då: "Vem djärvs mig störa här?
Förbannad skall du vara, vem du också är."

Då svävade ett moln på skogens toppar fram.
Den store Zevs vart synlig, mörk och allvarsam.

Apollo reste sig. Förbittrad mätte han
den som från honom ära, makt och drottning vann.

Sin Aigismantel Zevs som enda hälsning bjöd.
"Bär avund du ännu?" hans dystra fråga ljöd.

- Av blod, som levde, flöt ur mantelns veck en flod,
och utanpå ett ögonpar vidöppet stod.

Som från ett slaget barn förnams en ömklig låt,
och mantelns ögon tårades av ständig gråt.

Apollo fylld av skräck för denna anblick vek.
"Hur bär du detta kval, olycklige?" han skrek.

"Min härskarmantel här du skådar, vilken vid
min kropp skall vara naglad fast till evig tid.

Så säg, min broder, är din avund ännu kvar?" -
"Om maktens pris är detta, gärna konung var."

"Nåväl", sad´ Zevs, "förnim vad skäl som fört mig hit.
Ett furstligt fridsförbund må ända detta split.

Väl vet jag, att ej du kan någon önskan nära,
som fylls av mig. Men vi din gunst och hjälp begära.

I denna värld behövs bland brist och blod och brott
en smula själiskt skönt, en glimt av himmelsblått,

en lycklig, som eländets schakter ej fått ana,
en hjälte utan fel, som fläcklös bär sin fana.

Jag kan ej lida, att du ruvar här fientligt.
Jag fordrar delat välde och förlikning äntligt.

Själv tar jag strid och kiv och människornas nöd
och all den stränghet, som Nödvändigheten bjöd.

Men eterns skönhetsglans skall du med ingen dela
i hög och luftig rymd, där fria tankar spela.

- Ett avskilt slott bland dessa berg må bliva ditt,
att däri du må härska med de dina fritt.

Min egen spiras makt skall intet mäkta där.
Och att du finns, är all den lön som jag begär.

Må detta tal din själ, ej blott ditt öra hinna."
"Ej länge", sad´ Apollo, "skall jag mig besinna.

Ditt väsens art är stor och sann, fast ond dess rot.
Jag tar din vänskap ej, men ditt förbund emot."

När han så talat, skildes åt i frid de tvenne:
världens behärskare, och den som frigör henne.

 

C Spitteler:

Det var en ung flicka i Ume

 

Det var en ung flicka i Ume,
som fadern fick lov ta itu me´.
Hon valde till fästman
en avdankad prästman
som stadens bodknoddar var du me´.

Det var två bröder Montgomery

Det var två bröder Montgomery,

som aldrig drack annat än Pommery.
Och bjöd man dem vatten
så sa de: "Fy katten!
Det där är ju sånt man omkommer i!"

Räknelära

Extraläraren: "I äktenskap 
användes högre matematik..."

"Lyten, det har du i hundra,
lust att reta och sticka,
blåsa sofismer och dundra...
Sådant - plus vanan att skicka
rättvisa bort som ett spån på en våg...
Surhet plus stränghet jag såg.
Småaktig, kall
räkna jag skall:
retlighet uppförd och ondska i minne...
Slutet adderar jag - vänta och tig!
Summa summarum: I blod och i sinne
älskar jag dig!"

"Lekalv, den barnsliga glada,
stundom i ilska jag luggat.
När du i ljus kunnat bada,
skimret med mörker jag skuggat.
Minskade mulen din glädje till noll.
Fröjd subtraheras med groll.
Trevnad på stig
fråndrog jag dig.
Hjälp mig att räkna - var siffra är bitter!
Svartaste nollor att vänta man har...
_ _ _

Nej, under linjen du skriver i glitter:
Kärlek står kvar!"

B Sjöberg:

Fordom, Lesbia, blott för Catullus ville du leva

Fordom, Lesbia, blott för Catullus ville du leva,
hellre få vila i min famn än hos Jupiter själv.
Kär jag hade dig då ej blott med en älskares lystna
åtrå, nej, som en far älskar sin son och sin måg.
Numer känner jag dig. Och om även min lidelse flammar
vildare, äger du nu ringare värde för mig.
"Varför?" frågar du. Jo, när så en kvinna oss kränker,
ökas begärelsens brand, kärleken släcks därutav.

Låt oss, Lesbia, leva, låt oss älska

Låt oss, Lesbia, leva, låt oss älska
och ej akta en enda vitten värdigt
allt vad knarriga gubbar därom glunka.
Solar kunna gå ned och komma åter:
vi, när dagen är slut en gång, den korta,
måste sova en enda natt för evigt.
Giv mig tusende kyssar, sedan hundra,
sedan tusen igen och än ett hundra,
sedan åter ett tusen, sedan hundra.
Sist, när tusenden hopats, låt oss blanda
så dem samman, att summan ej kan nämnas,
och att ingen oss avundsjuk kan skada,
sen om kyssarnas mängd han kunskap vunnit.

Hårlocken

När först jag mötte dig en vår,
så glänste locken i ditt hår
och fladdrade i havets vind,
den rörde fuktig vid din kind.
När du blev min, den smekte tung
min mun, som kysste het och ung,
och sedan gav du den till tröst
en avskedsstund en ödslig höst.

Kamraterna - vart ha de gått?
De skiftade från brunt till grått
och gömdes i ett mörkt kvarter,
ett rum, som ingen öppnar mer.
Men ofördärvad glänser än
den lock, du skänkte åt din vän.
Den skulle åter för en stund
beskugga lätt din pannas rund,
om blott jag bar den till den dörr,
där du välkomnade mig förr.

Drömmar famnas

Det kunde knappast någon annan vara
än du, min käraste, som kom till mig
vid sommarstrand, där jag såg molnen fara
och vågor gå i blåa drev att snara
den säv, som bävade och böjde sig.
Väl är det sant - det var i slummern bara
men kunde knappast någon annan vara
än du, min käraste, som kom till mig.

Du var ej lik en enda av de andra
vid fjärran dörr jag hämtat, yr och bråd,
vid fjärran port att glatt i samspråk vandra
i litet lögnförbund vid månens nåd.

Ej dunstgestalt - en rökbild av förfluten
och halvglömd tid - en syn, som nyckfull var.
Du var en bild, en stark, av sanning gjuten,
med vänskapsdjup i mörka ögonpar.

Min ljusa främling, väntade, som nalkas,
blir du en gren för trötta tankar nu?
Blir du en källa, där en törstig svalkas?
Blir hamn för storm, blir famn för glädje du?
_ _ _

Fast all naturen svingade vid susning
med blad som vändes - flarn i fladderregn,
hon stilla röjde i en ordlös tjusning
i rörlig sommarskuggas gröna hägn.

Och hennes ögon, allvarsamma, klara,
som sågo bindande men blitt på mig,
de tycktes tala: "Bida litet bara,
snart kan jag komma för att stödja dig.

Men nu jag endast i din aning vilar
som vinge vilar på den varma vind.
En verklighet, som brinner, sedan ilar
till dina armar, klar och frisk om kind.

Jag valde Junis tavla för att träda
bland ungdoms sälla syner dig emot.
Min kärlek ville jag till sommar kläda
och blomster sålla vid min käres fot."
_ _ _

Jag sade intet - ord jag ej behövde,
ty tanke utan ord kan tanke nå.
När viken sorlade, när vinden sövde,
två drömmar famnade varandra då.

Vid sommarstrand, där jag såg molnen fara
och vågor gå i blåa drev att snara
den säv, som bävade och böjde sig...
Väl är det sant - det var i slummern bara,
men kunde knappast någon annan vara
än du, min älskade, som kom till mig.

B Sjöberg:

Ur Talet till kvinnan vid nordiska festen i Uppsala 1878

För folkets söner öppnas lärdomsskolan

och för dess döttrar ladugårdens dörr.

När Hans ur kojan går till biskopsstolen

får Greta vackert - mjölka kor som förr.

Ja, ägde hon ett huvud ock den väna

mer ljust och klart än någon landets son -

på enkla pall´n med stävan mellan knäna,

se där dess plats i ärans Panteon.

Hon föddes ju att verka i det lilla,

att härska under Hymens milda bloss

i hemmets värld, den solbeglänsta, stilla,

vid sidan av en man - som slåss.

Först krossad under levnadshjulets ekrar

för henne öppnas skall en utsikt fri,

ty efter vad trovärdigt folk försäkrar

kan hon bli salig lika väl som vi.

 

Det stora Förfärliga

Förr kröp var besinningsfull nordisk man
och gömde sig nederst i diket:
"Han kommer, der grosse schwarze Mann,
det Förfärliga Tyska Riket!"

Nu huttrar samme nordiske man
och ränner mangrant ur huse:
"Raskt rädde sig, vem sig rädda kan,
för Ententens Förfärlige Buse!"

På smulorna, som dem den Store beskär,
som på nådegåvor de tugga -
ty det enda Förfärliga var och är
deras egen feghets Skugga.

O Hansson:

Vineta

Jag stannade studsande, frågande,
och vände blicken mot Skåne och Ven;
där kom genom rymden ett sken,
ett löpande, tändande,
vitt och bländande,
ett hörbart lågande,
ett flammande sus...
och dock var allting blott en grådags bleka ljus
och Sundets vardagsbrus.

Jag stod där lyssnande, spanande;
där gick genom rymden ett tonande glam,
som sökte mig, ville med makt till mig fram...
Jag stod där spejande, anande...
Med skuggor och ljusningar
i blågrått blekaste
skiftningar ilande
tusen små krusningar,
de aldrig vilande,
flämta och fladdra,
pluddra och pladdra,
gnola i vekaste
böljeslag...
en vårligt ljum och stilla januaridag.

Och ljusglansen steg och sorlet med den
på skymmande synrand i öster,
blev ögon, gestalter och anleten
och många människors röster,
en enda strålande gillessal
med visor och tal och klang av pokal,
ögon jag sett i, det var en gång,
och händer jag tryckte för längesen,
som räckas mig, glänsa i minnets sken,
slå över åren sin gyllene spång...

Och det brusar som full orkester,
och det är dock blott ekande rester,
ett skimrande fata morgana
vid en krökning av livets bana.

Ty glammande sal av glans och gull,
som tändes, väckt ur sin långa blund,
den ståndar därnere inunder mull,
den ståndar därnere på havsens grund,
såsom staden som sjunkit sen många år
och med torn och tinnar i djupet står.

Ty glansen är blott irrblossets sken,
och dansen går av de dödas ben,
och sorlet är osäll anda som kved,
när häxan på sitt kvastskaft red
över gravens, dödens och minnets sten.

O Hansson:

Slöjan

En riddare med pomp och ståt
drog ut på glad erövrarstråt
vid smattrande fanfarers låt.

I hjälmen hängde, hoppfullt grön,
en slöja, som han fått i lön,
emedan han var ung och skön.

"Tag slöjan", hade borgfrun sagt,
"och låt den fladdra kring var trakt,
som du till mina länder lagt."

Och riddarn såg mot fönstret opp,
där borgfruns leende gav hopp.
Han satte hästen i galopp

och red i mörka skogen in.
Där smögo män i dräkt av skinn
med själ av onda planer stinn.

De smögo från ett bakhåll fram,
och fastän riddarn reste kam,
låg snart han spak i vägens damm.

Han plundrades, till dess han var
fullkomligt naken, stackars karl.
Blott slöjan lät man ligga kvar.

Som känt har nöden ingen lag.
Han svepte slöjan några slag
kring sina frysande behag.

"Ty", hade härskarinnan sagt,
"låt slöjan fladdra kring var trakt,
som du till mina länder lagt."

Utbyte

När sol och grönska är borta
och allting är kalt och grått,
man bygger i dagar korta
av minnen ett spindelvävsslott.

När tron på lyckan är borta
och man är till att leva för feg,
man plöjer i dagar korta
på diktens magra teg.

O Hansson:

Garvare Kleons söner

Den grenar sig, jättepolypen,

i under- och överklasser.
Den fasetteras i massor,
garvare-Kleons-typen.
Han allestäds kommer till syne
med valfiskens åbäkliga böle
och grymtning ur svinets tryne,
den odödliga brackan och knölen,
som rörde tungan och benen
på Aristofanesscenen.

De kräla på alla asfalter
och knuffas på huvudgator,
och i alla tidningars spalter
du hör dem skratta som skator -
garvare Kleons söner,
som pocka på högre löner,
ej för svältande massor,
men för sig i verk och banker
för att slippa andra tankar
än att rota med trynet i kassor
och sitta med valfiskbålen
fast i ministerstolen.

Som alla tyranners såta
och säkra vänner de ståta,
där de ömsevis skälla och gråta,
av smekning och vinning kåta -
garvare Kleons inepta
och senkomna puckeladepter,
valfiskbukiga skuggor
av brunstigt grymtande suggor.

Sen folken fått vad de tarvat
och alla han flått och garvat,
sist själv vill han sitta på tronen
med all den tyranniska donen
och gumpen på pengapåsen -
garvare Kleons apa -
vill sitta där däst och rapa
ur den hårtspända valfiskbuken
till taffelrester på duken
och skåda med smågrymt neder
på folken, som stå uti leder
längs krubbor och tråg i båsen.

O Hansson:

Uppåt...!

I min ungdom det gällde att kliva
för Nordens bonde och bliva
en borgers- och tjänsteman,
allt efter den stolta parollen:
att fånen går upp mot stollen
och att en är så god som en ann´.

På bönhus och folkhögskola
jag hörde dem prata och gnola;
och med tveksam undran jag såg -
i festvagn och gumpakärra,
på kronhingst och avlagd märra -
ett ändlöst bondetåg.

Det slöt sig på kungaborgen,
när de slumpat på judetorgen
reststumpen av sitt vett
och fyllt den tomma buken
med avfall från sockerbruken
och aktiebolagsfett...

- - -

Nu ser proletären jag kliva
i anletets svett för att bliva
en borgers- och tjänsteman -
efter samma glada parollen:
att fånen går upp mot stollen
och att en är så god som som en ann´.

Jag ser dem i solen från ovan
matsmälta nådegåvan,
som förstulet i bakfickan gled
på hövding som bäst förstått trumma
i bakhåll de enfaldigt dumma -
på borgers- och tjänstemanssed.

Kring gyllene kalven går dansen,
och nätt mellan benen sticks svansen,
när hederlig lösen klang -
hej hopp, hela upprorshären,
när prinsessan ungproletären
och kungen hans syster svang!

O Hansson: