Mödrar

Små trevande, späda händer, 

små knubbiga ben 

vi badade varligt om kvällen 

och lindade dem till vila. 

Vi ledde de stapplande stegen. 

Vart gingo de sen? 

Till blåsiga äreställen? 

Till dråpargalge och bila? 

De växte ur våra armar. 

I trotsande tro 

sitt eget fyrspann de körde 

med sorglöst fumliga tömmar. 

Vad fick vi kvar av vår lycka? 

En nött liten sko - 

ett skimmer i ensamheten 

av ljuva, slocknade drömmar! 

Det säges att moderskärlek 

är himmelsk och hög, 

är heligast av de lågor 

som kommer hjärtan att skälva. 

Är det så alldeles säkert? 

Det liv som sög 

sin styrka ur våra ådror 

var dock en del av oss själva. 

Det är vårt eget vi älska 

och hålla fast 

så länge vi orka lyfta 

slitna, domnade händer - 

vårt eget vi offra allt för 

och strida för, vilt och vasst, 

som jagad varghona strider 

för ungen med klor och tänder. 

Vi fingo en eld i själen 

som aldrig förgår, 

halvt himmelsk och halvt av jordens 

egen glödande kärna, 

en gnista av namnlös urkraft 

som allt förmår. 

Vi vigdes att tjäna Livet, 

vårda, älska och värna. 

Du ämbete kungligt stolta, 

du kalk av malört och vin, 

du kärlek som tyst vi bära 

till dess våra blickar brista, 

du låga, som brinner under 

blaggarn och hermelin, 

du brände vår vilja helig, 

du lärde oss äga och mista. 

Vi gåvo åt jord och himmel 

vår levnads gäld, 

vi mätte aldrig den flamma 

som kom oss att brinna. 

Vi voro blott lampor för livets 

outsläckliga eld, 

vi alla med namnet moder, 

madonna liksom varginna!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Den dövstumme bildhuggaren

Ur bergens sten högg jag bibelns helgon att smycka Guds hus.
I ljuset av målade rutor, av kronor och altarljus
de skulle tala från friser, i väldiga skepp och kor:
"Här sorlar själarnas källa och här det eviga bor."
Och eftertanke skall väckas och helig tanke bli tänd
av höga gestalter ur fjärran historia och legend.

Jag mejslade moder Eva, böjd som i skuld och bot,
och ormens platta huvud invid hennes smäckra fot.
Och bakom henne och Adam med draget svärd
en starkvingad ängel pekar mot okänd, villande värld,
där mänskligheten skall vandra mot kampen och morgonen
långt bort från sitt ljusa Eden och aldrig hitta igen.

Jag täljde ur stenen Moses, där patriarkaliskt bred
han steg med lagens tavlor från molntäckt Sinai ned,
jag mejslade ut kung David, en landets väldige far,
och visheten lyste från Salomos panna, öppen och klar.
I gyllne ljus står Maria, böjd beder Johannes invid.
Men klarast är ljuset kring Honom, som bjöd de betungade frid.

Jag fyller med dagrars drömspel, med färgers glöd
en värld, som var utan stämma och tom och död.
Med händer som milt befria min bundna, förstummade själ
mejslar jag andras syner i anfang och kapitäl.
I ständig kamp med stoftets trånga och blinda bud
går själen sin väg till vilja och ljus och Gud.

Är icke detta ett under, att jag som var stum
får bygga skönhetens heliga hymn i heliga rum,
att jag, som aldrig fått höra en orgels dån,
kan se hur linjerna stiga i lov till Guds Son?
Vi bygga väl ej så länge. Ett liv är kort.
Men drömmen, verket lever, när vi gå bort.

Du säger: "det är blott döda stoder av sten", och dock
stig, strålande människotanke, ur stenens gröna block
och bli till en levande stämma, som vittne bär
hur evighet bor i det stoftgrand en människa är,
hur släkte går efter släkte och vinner sin styrka av
längtan till något över klippor och jord och hav!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Läxorna

Du var en liten fåle som lekte fri, 

nu har du töm och betsel, liten vän! 

Du har en a-b-c-bok med svåra läxor i 

att stava på och stava om igen. 

Så lång, så läng är läxan, kort tålamod har mor, 

ibland så kommer tårarna till slut: 

"Du tycker det är ingen konst, men du, du är ju stor, 

ni stora kan ju alltihop förut!" 

Slut nu med morgonsömnen! Så rå och kall 

är morgonen och vägen är så lång. 

Trött böjs ett litet huvud för det skonlösa "Du skall" 

vi alla måste lära oss en gång. 

Det är så tungt i hågen, så grått kring äng och älv 

- "var glad, snart blir det bättre", säger far. 

Men mor står tyst i dörren och tänker för sig själv 

att livet har nog värre läxor kvar. 

Vi stora få de läxorna. De ta ej slut 

hur ofta gråten stockas i ens hals, 

den läraren har en karbas, som aldrig slites ut 

- sånt har din lärarinna inte alls! 

Jag stavar på min läxa, jag kan den inte än, 

och vad jag lärt det glömmer jag så snart, 

fast jag har stavat på den genom år och år igen. 

O Liv, när skall jag se den mera klart?

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Sommar

 

Stig nära, du kära! Nu faller natten sakta på

men ej en natt som förr i gyllne ljus.
Nu bli de skumma nätterna, då allt i blom skall gå
och klöverns ängar nära vårt hus.

Kring stenar och renar stå solöga och kungsljus ut,
de ha så brått - se slåttern kommer snart!
Och björkarna ha tyngre doft och tyngre grönska än förut
och äppelträdets grenar ha kart.

Nu brista de sista av landens knoppar ut i blom,
nu går du fjärran, bitterljuva vår,
men allt du gav av segerns ro och minnets rikedom,
det som vi aldrig mista, består.

Så stilla, så stilla är sommarnatten kring vår gård.
Blott knarrens visa knirkar, lugn och kärv -
och är den fattig nog på klang och entonig och hård,
så passar den ej illa vårt värv.

Likt stegen kring tegen av dem som fordom hjälpt varann
den trägna, jämna rytmen blir en sång,
en stillsam vardagssaga om tålamod som vann.
Den sagan blir vår egen en gång.

Du kära, vi bära en enda bön i nattens fred:
O sommar, av din fullhet oss giv!
Att veta gott vad möda ens skuldra orkar med
och lyfta den i ära är liv.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Emanuel

Baljor för åtta till sexton liter,

yxor, sågblad och jaktgevär - - -
Här går han, yngst bland expediter
i Göranssons järnaffär,
sysslar, villig och oförtruten,
sjuttonårsgänglig, tyst och sluten,
raspar ner siffror, slår in paket.
Tankarna gå dit ingen vet,
långt bortom kunder som pruta och prata,
långt bortom disk och sorl och gata -
Emanuel Nord är poet.

Allting skall skötas, rappt och vaket.
Emanuel hit, Emanuel dit -
bära från lagret, hämta från taket,
bocka för snubbor och slit.
Brådskan glider i intervaller.
Men bortom sorlet som stiger och faller
vidgas en värld, en hemlig och rik:
- Ringar som passa åt Husqvarna spisar -
nånting som rimmar på dämpad musik - - -
Timmarna gå. Emanuel visar
cyklar, strykjärn och spik.

Heliga värld, av vilja bräddad!
Boden stängs, nu kan han få gå.
Räckan av strofer, i minnet räddad,
bär han hem till sin fattiga vrå,
går som i blindo, i vakna drömmar.
Svallet av rytmer och rim som strömmar,
bär det ej honom till ära en gång?
Svarta gränder, svarta prång,
spårvagnssättet som dånar och skramlar -
vad är allt detta för den som famlar
yr av en brinnande sång?

O, du fattiga, unga, blonda
röst, som ropar vid livets port,
stiger en dag ur din famlande vånda
något fullkomnat och stort?
- Det som växer stolt och förteget
gömt i ens själ, det är dock ens eget.
Allt få vi böta för, hundrafalt -
livet jagar oss, blint och kallt,
dränker vår ringhet i glömskans floder.
Djupt i hjärtat, ensamme broder,
äga vi ändå allt!


Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Ålderdom

Det kommer något, jag vet inte vad 

bakom stammarnas kopparbruna arkad. 

Det växer ur mossan en töckengestalt. 

Den följer min väg. Den är med överallt. 

Den står som ett moln för Guds strålande sol. 

Det våras, men jag minns blott hösten i fjol, 

ty min värld av förgängelsens visshet är full. 

Allt ska bli aska! Allt ska bli mull! 

Och vandrar jag hemåt i majkvällens fred 

är den dystra töckengestalten med. 

Den tynger min hjässa, den kröker min rygg, 

min hand blir kraftlös, min tanke skygg, 

ty jag ser, att jag aldrig mera blir kvitt 

den gråa gasten. Allt, allt som var mitt 

skall den taga, mitt innersta, allt vad jag var 

och lämna mig frusen och slagen kvar. 

Du, Makt över livet, som gav mig en gång 

dess gåva av slit, av vilja, av sång, 

av dröm, som famnade mullen och skyn - 

låt icke den gåvan få trampas i dyn! 

Nej, innan den sista skuggan har släckt 

min tankes eld med sin andedräkt 

och anden gjort till förgängelsens slav, 

tag, Allmakt, åter den gåva du gav!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

I gryningen

I tysta stunder
som stå och väga mellan natt och dager
med ljus från dolda källor någonstans,
sker detta under
att allt det gångna går igen. Allt drager
förbi i denna smärtfyllt klara glans.

Nu kan jag se den,
den dolda meningen i allt som hände,
den som jag förut aldrig trodde på:
den blinda vreden,
den heta längtan och all sorg jag kände,
den vart mig given, att jag skulle få

min ande prövad,
min vilja som ett järn i ugnen renad,
min stolthet krossad, att jag skulle bli
allt hopp berövad,
men ock till sist bli det som jag var menad
och lyfta pannan högt och varda fri.

Och denna svala
och enkla bikt om övervunnen smärta,
så lik de andras, som på jorden bo,
skall kanske tala
en gång till något djupt förtvivlat hjärta
och trösta det och sjunga det till ro.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Gamla fäbodar

Här tar den gropiga vägen slut. 

Här är svalka och frid. 

Lutande stugor, knut vid knut 

vittna om gången tid, 

stå där bland tåtel och hallonris 

gråa, böjda på gamlingars vis, 

se bortom åsarnas blånande dis, 

murkna allt mer och mer. 

Ändå de bära, fast glömda och grå, 

hänsvunna tiders spår, 

än i mäktiga stockar stå 

ristade namn och år. 

Ännu tala ur trä och sten 

röster, stumma för längesen, 

gärning, glömd och förbi - 

människor, färdmän, som vandrat sin stråt, 

gått som vi genom glädje och gråt, 

trott och strävat som vi. 

Vakna ej minnena sakta till liv 

här i den susande ron, 

stigna ur blånande bergmassiv 

åter i syn och ton? 

Mumlar ej vinden i björk och tall: 

"minns du hur visor från jäntor i vall 

ledde en gång kring myrar och fall 

skällornas kling och klong? 

Klöv efter klöv, fot för fot 

gick över stigarnas sten och rot 

 skaran, gungande lång, 

letade väg bland vindfall och stup 

in i villande granskogsdjup - - - 

Långt, långt bortifrån glänta och hed 

kommo de åter i sjunkande sol, 

trötta på mygg och knott. 

Tacka och get, kulla och ko 

gingo till vila i vallens ro, 

hade det ganska gott." 

Aldrig mera i solröd kväll 

klövjas till svedja och slog - 

aldrig en kittel på ärrig häll, 

aldrig en skälla i skog! 

Aldrig en glad och trallande flock, 

härmande gökrop och vallarlock, 

drager hit opp när veckan är slut - 

aldrig en stråke vid stuguknut 

kallar trofast och ömt. 

Väggens randgräs och stickelbär 

vittna att människor vandrat här, 

strävat, hoppats och drömt. 

Trasten spelar sin pärlande låt, 

bäcken klunkar som suck och gråt 

tätt invid stugans dörr: 

Grönskande sommar, vinter vit - 

ingen skall bo här, ingen gå hit - 

aldrig blir det som förr!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

En ung flickas brev till en väninna på resa

Här är så tyst och stilla, här händer ingenting! 

Du far så vitt omkring 

och minnen får du samla och löjen får du strö! 

Din värld den är en djup och stolt och svallande sjö - 

ibland så når en dyning, en dallrande ring 

den strand, där jag skall leva och dö. 

Och det är när du skriver! Du vet väl inte av 

att över land och hav 

jag följde dig, närhelst jag stod med dina brev i hand! 

Jag stod med dig vid relingen, när yppig sydländsk strand 

steg som en solfödd hägring ur böljans blåa grav 

och jag var med dig när du gick i land. 

Jag gick med dig mot alper där vinden blåste kallt 

av snö som aldrig smalt, 

fast dalens druvor mognade i sol för skördarns kniv. 

I gamla, gamla städer med glans av gånget liv 

jag njöt som du av skatter av ovärderlig halt 

i konstens och i vetandets arkiv. 

Så följde jag i tanken den långa vandringen. 

Tack för den färden, vän, 

tack för var skönhetssyn du gav, för varje tankebikt! 

Hur ofta flydde jag ej dit ifrån min vardagsplikt - 

ty verklighetens boja blir bittert hård för den 

som fyller ut sitt liv med dröm och dikt. 

Nu lider det mot kvällen och skuggan faller skev. 

Ditt kära, glada brev 

är inte mer en sagans svan som för mig dit jag vill, 

det är en hög av papper blott, som dystert prasslar till 

för dagens sista yra vind, som genom dalen drev 

med klangen av en fjärran fågels drill. 

Härhemma tätnar grönskan i björkarna alltmer. 

Jag tycker att jag ser 

hur hösten snart skall gulna dem och röva deras blad. 

Och inte är jag tålig och inte är jag glad, 

närhelst jag måste tänka på hur höst skall mörkna ner 

kring mina stilla års och dagars rad. 

Visst är det synd att klaga! Jag har det ju så bra. 

Det är väl stort att ha 

ett hem som jag med mor och far! På mig går ingen nöd. 

Jag längtar ej till lättja och ej till överflöd, 

och jag har händer starka nog att arbetsoket ta, 

när andens längtan ropar efter bröd. 

Jag grubblar på så ofta, jag undrar hur det går, 

om livets korta vår 

skall jaga över vägen min och susa mig förbi 

som doft av löv i vinden, som ett flyttfågelsskri, 

eller skall den dröja kvar hos mig i åldrande år 

som en ljuvlig, ljuvlig, fjärran melodi?

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Flydda vårar

När dagen blir en soldröm och natten skymning blott
och allt får nya skott,
då tvingas jag att tänka på vårarna som gått
kring tysta stigar förr med löv och sav.
När livets röster jubla ur myr och skog och teg,
där vinterdunklet teg,
jag minns de ungas röster och deras lätta steg -
vart gingo de, var blevo de väl av?

Hur käckt, hur glatt de följdes åt i livets morgonglans!
Lätt mödans seger vanns.
På skymningssvala stigar de tågade till dans,
ur svala källor släckte de sin törst.
En gick på trygga vägar vid en trygg och älskad hand
och vann sin lyckas land.
En annan skänktes sorgen blott, det händer så ibland.
Hur vet du, vilken gåva som var störst?

Jag hör de unga stegen, hur lätt de dansa hän - - -
Nu grönska markens trän,
men snart skall vägen kröka mot livets höstdomän,
och dagen blir ej mer så ljus och glad.
O, alla unga hjärtan, o allt som vandrar ungt,
må hösten komma lugnt
och gömma än en glimt av vår, när skuggan faller tungt
och röda skälva aspens sista blad!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Porslinsidyllen

 

På högsta hyllan i en gammal skänk
den stod, den gamla skålen av porslin
bredvid två malmljusstakar och ett tennstop
med Adolf Fredriks bild med kunglig min.
Men skålen lyste mest. Den var så grann.
Den tunna kanten sken med gyllne blänk
ur hyllans dunkel. Och så fort jag hann
när dörren öppnades, jag ville se den.
På skålens fina välvning var det målat
ett sällsamt landskap med en späd figur,
allt av ett rosigt skimmer genomstrålat.
Och jag fick se på den, om jag var snäll,
dess blå idyll av främmand ekontur,
dess klara färg, som aldrig blektes ur.
- Men tog jag i den, blev jag lovad smäll.

Och ändå, att få ta den från sin hylla
så varligt, varligt i små rädda händer,
att känna sol från fjärran kuster fylla
min barndoms fattiga och frusna länder!
Hur världen vidgas kring de döda tingen
så mycket större än de stora mena,
hur glans och rymd och saga föds, vet ingen
som inte gått som liten helt allena.
Jag lyfte skålen med det fina mönstret
mot dagern, och se, dagern sken igenom!
Jag såg ej längre lövens dans mot fönstret
från träden som oktobervinden ven om -
jag gästade ett rike Någonstans
och Någongång - men som jag kände fanns
i denna värld, där jag var född att vara.
Där reste sig i färger ljuva, klara
ett sällsamt berg i fjärran, helig ro
långt bortom träd och flod och flodens bro,
och allting levde för ett ögonblick.
På bågig bro Den Mandelögda gick
mot stranden med den gyllene pagoden.
Och körsbärsblommen snöade i floden.

Och än står skålen kvar i någon vrå.
Jag ser på den ibland och ler och minns.
Och jag är rädd om den. Hur åren gå,
bär den till sist den enda dröm som finns.
Det är så underligt att ha en punkt
där allting dröjer kvar, där tiden stannat,
när allt det leksamt lätta blivit tungt
och det man trott på vart till något annat.
Jag har hört bruset från erövrarbålen
kring fjärran stränder, fjärran kontinenter
och ropen kring den senaste idolen,
när världen störtat stammar och regenter -
men ännu glänser från den gamla skålen
med drömmens eget liv av tidlös ro,
med samma lätta steg på bågig bro
och samma ljuva glans kring blomstrens hyllen
den bräckliga, den eviga idyllen!

Kerstin Hed: 

Förlåtelse

Blir rymden klarare när regnet piskat,

blir världen ljusare sen du har gråtit?
Du har ej bett om tillgift, har ej viskat
att du förlåtit.

Och därför går du stum den väg som väntar,
där glädjen stänges ut av gråa murar,
och ingen sol och ljuvlig himmel gläntar
ur tunga skurar.


Hilda Olsson (Kerstin Hed):

I smedjan

Det klingar hårt av stål mot stål. 

I väster tömmer kvällens bål 

sitt skimmer över heden, 

men böjd i smedjans svarta hål 

står tyst den gamle smeden. 

Det ekar långt av släggans gång.

En senig hand, en sotig tång 

det röda järnet vrider - 

och slagen bli en ödessång 

som räknar år och tider. 

Hör släggans tunga, hårda slag: 

en dag - en dag - och än en dag - 

hur jämna slagen falla! 

Hör - år och mil - om stark, om svag, 

så skall du gå dem alla! 

Och smeden står med rygg i kut, 

fast härdens glödhög snart är slut. 

Vid ljusets sista flöde 

står Livet självt och hamrar ut 

en dag, ett mänskoöde.

Kerstin Hed: 

Ljusets fiender

 

(Stockholmsposten 21/12 1792)

En kväll förleden höst... låt se, 

om jag ej felar i mitt minne, 

så var det kring den tjugonde 

december... ja, min läsare, 

ty vintersolståndet var inne, 

och Febus, denne härskare 

utöver ljus och rimmare, 

som illa lyser, sämre rimmar 

i nordiska klimaterne, 

gick nu till sängs mot klockan tre 

att sova roligt nitton timmar... 

En sådan kväll kom Lucidor

till stora klubben ut på Norr.

En klubb! ... Politisk? - Minsta spår

därtill i manuskriptet finns ej,

och någon minsta nytta vinns ej

att veta det. - Nog av: han kom,

steg in, satt ner och såg sig om

men såg ej skapat grand - emedan

man intet ljus i rummet tänt

och himlaljusets president

gått ned till vila längesedan

och himlens vice-president

därtill befann sig uti nedan.

I tjocka mörkret hör han här

den dumma hopen disputera

med mycken hetta (som man plär,

när man förstår sig ingendera)

vad form på källarstugan är,

vad färg på möblerne, med mera.

Till slut, när en och ann betänkt

hur uppåt väggarna befängt

det var att, uti blindhet sänkt,

om form och färger resonera

(ty vara blind och icke se

var ett och samma, tyckte de),

så ropte en, så ropte flera:

Ljus in!

Ljus kom - en allmän fröjd

vid denna syn. Vem är ej nöjd

på svart och vitt att skillnad göra?

Blott här och där en mörksens vän

gav ljus och lampor den och den,

och vem det var, skall ni få höra.

Den första var en surögd man.

På honom ingen undra kan;

han hellre ömkas av allt hjärta.

Hur skulle ljussken ha behag,

när minsta skymt av himlens dag

är för hans syn en dödlig smärta? - - -

En sömnsjuk man skrek till och spratt

helt högt från stolen, där han satt.

Hans namn var Dummer Jöns, Jöns Dummer,

till kropp och själ, båd dag och natt

försänkt uti en ständig slummer.

Man kan väl tänka, vilket spratt

för sådant djur att mörkret sakna,

ty sen man nu hans lättja ser,

så skäms det dumma svinet mer

att ensam sova bland de vakna.

"Mig" - hörs en svärmare därnäst -

"mig skymningen behagar mest.

O sälla skymning, nöjets dager!

O dunkelhet, så ljuv och mild!

När du förskönar varje bild,

vad gör det mig, att du bedrager?

I dig min yra fantasi,

utur förnuftets tyglar fri,

allt i ett lyckligt kaos blandar,

igenom dig blir skuggan kropp,

igenom dig fylls jorden opp

av gudar, jättar, troll och andar.

Nyss fick jag här en vålnad fatt

ur swedenborgska andevärlden.

Men ljuset kom - fördömda spratt!

Dess strålar i en blink förtärde´n."

"Fördömda spratt!" - skrek likaså

bakom en skärm, bort i en vrå,

en man med schene rariteten -

"Snart skall man nu min konst förstå

bland hela svenska allmänheten!

Det gick i skymningen så bra

att folkets syn och pung bedra,

men sen man tänt det satans ljuset,

farväl med allt slags häxeri,

farväl med svart och vit magi!"

Så sagt, och junkern smög ur huset.

Densamma utväg (nämligen

dörrns utväg) tog en ann god vän,

som - ganska hederlig karl annars -

i mörkret nyss, av händelse

råkt taga felt om fickorne

på sin syrtut och sina grannars.

En kunskapsälskande person

ifrån den kungliga polisen

(som annars kallas plär spion)

kröp nu helt skamflat bakom spisen.

Att lyss vid ljus går ganska slätt,

ty dels så distraherar skenet,

dels händer, vid en snabb reträtt,

att man i brådskan glömmer lätt

den ena armen eller benet. - - -

En utlät sig: "Man vore dum

(om saken kommit har så vida)

att vilja ljusets gagn bestrida,

blott att man hindrar det att sprida

sitt sken till hela publikum.

Nu, och på det en dylik fara

ej i vårt land må äga rum,

är bäst man lämnar denna vara

åt mig till monopolium."

"Rätt sagt!" - hör man en annan svara -

"Farväl med allt politiskt skick,

med börd och dygder, hov och seder,

den stund till allmänhetens blick

man tillät ljuset stiga neder!

Men nu, som överheten blott

har rätt att pröva, till vad mått

en undersåte utan brott

må äta, dricka, se och höra,

så tror jag för min del (hoc est:

del i arrendet) vara bäst

att ljuset till regale göra." - - -

"O blygd och hån" - skrek pastor Fån -

"så grovt att gäckas med Försynen!

Tänk, att det djärva stoftets son

vill mitt i natten nyttja synen!

Förgäves går då solen mer

på Guds befallning upp och ner

att dela mänskan ljus och värma!

Hon värma genom brasor gör

och genom talgljus våga tör

att själva dagens strålar härma.

Snart har naturen ingen vrå

så djup, så dold att hitta på,

dit mänskans öga icke stjäl sig.

Hon storm och böljor tygla vet

och räds ej i sin gudlöshet

att hindra åskan slå ihjäl sig."

Här brast församlingen i skratt,

och pastorn, fattande sin hatt,

svor pest och död mot sina bröder,

då i en hast vid trummors skräll

och klockors klang och lurars gnäll

det ropas: "Ell´n är lös på Söder!"

Man nämner gata, gränd och hus,

och orsaken till allt... ett ljus!

"O Lucifers och snillets söner,

(av lux är Lucifer) se här"

- skrek åter Fån - vad frukten är,

som Söder ren av ljuset röner!

Och som på Norr ett lika slut

helt visst en lika djärvhet kröner,

så fattom genast vårt beslut:

att allt, vad lysa kan, släcks ut!"

Ren märks bland själva ljusets vänner

(så mäktig är fantastens röst!),

hur en och annan uppstå känner

en hemlig fruktan i sitt bröst. 

Då reser sig vid talmansbordet

en man att stadga deras val.

Man lyssnar, Lucidor har ordet: 

"I män och bröder", var hans tal,

"det finns en lag, av himlen stiftad,

för bruket av allt jordiskt gott:

att utan vishet, gräns och mått

skall själva dygden bli ett brott

och själva sällheten förgiftad.

Vad nyttigt kan ej skadligt bli?

Sömn stärker - sömn blir letargi,

mat föder - mat ger obstruktioner,

öl värmer - öl gör stranguri,

skratt muntrar - skratt blir konvulsioner.

Än mer: att alla dygders mor,

den högsta dygd, varpå beror

all timmelig och evig lycka,

gudsfruktan själv, för vida sträckt

har den bedrövliga effekt

att vissa huvuden förrycka! 

Men om en man ur dessa skäl

förböde någon kristen själ

att skratta, äta, dricka, sova

och, framför allt, sin Gud att lova,

då - tvivlen ej - är denne man

förutan prut ett av de båda:

narr eller skälm. Och vad den våda

beträffa må, som yppas kan

av ljusets vårdslösa hantering,

har däremot en klok regering

två goda medel i sin hand:

spön, tjänliga att fruktan väcka

hos den försumliga och fräcka,

och sprutor, färdiga att släcka

i hast den gruvligaste brand."

Han slöt. Ett allmänt bravoskri,

ett allmänt klappande i händren

excipe Fån & Compagnie,

som togo visligt sitt parti

och svuro sakta mellan tändren.

Sist: hur på Söder tillgått har,

hur med dess eldsvåda tog ända

och vilket nytt palats man drar

ur askan av det platt förbrända,

därom en annan gång, kanhända,

om Gud förlänger våra dar.

J H Kellgren:

Den nya skapelsen eller Inbillningens värld

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Död låg naturen för mitt öga,
djupt låg hon för min känsla död -
kom så en fläkt ifrån det höga
och ljus och liv i världen bjöd.

Och ljuset kom, och livet tändes,
en själ i stela massan flöt;
allt tog ett anletsdrag som kändes,
en röst, som till mitt hjärta bröt.

Kring rymden nya himlar sträcktes,
och jorden nya skrudar drog,
och bildningen och snillet väcktes,
och skönheten stod upp och log.

Då fann min själ sig himlaburen,
sig sprungen ur en gudastam,
och såg de under i naturen,
som aldrig visheten förnam.

Ej endast storhet och förmåga
och glans och rymd och rörelse,
ej blott i dalens djup det låga
och endast höjd i klipporne,

men livlig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni,
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.

På fältet logo fridens nöjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden viskade om nöjen,
och skogen suckade om kval.

Och vrede var i havets vågor
och ömhet uti källans sus
och majestät i solens lågor
och blygsamhet i månans ljus.

Hämnd gick att blixtens pilar vässa,
mod skakade orkanens arm,
och cedern lyftade en hjässa,
och blomman öppnade en barm.

O levande förstånd av tingen!
O snillets, känslans hemlighet!
Vem fattade dig, skönhet? - Ingen
förutan den, som älska vet.

För mig när du naturen målar
till himlar utav ljus och väl,
vad är du? - återbrutna strålar
av Hilmas bild uti min själ.

Hon är det i min själ, vars stämpel
till skapelsen förtjusning bär,
och jorden uppstod till ett tempel,
där hon gudomligheten är.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

I allt din lånta teckning kännes,
o evigt samma, evigt ny!
Din växt blev liljans växt och hennes
den friska glansen av din hy.

Din blick i dagens blickar blandas,
din röst fick näktergalens sång,
jag dig i rosens vällukt andas,
och västanfläkten har din gång.

Ej nog - du själva fasan gläder,
du fyller avgrunder med ljus,
du öknarne i blomster kläder
och tjusar i ruiners grus.

Och när min tanka hänryckt vimlar
och flyr och söker, trängtande,
och söker genom jord och himlar
det sälla stoftets skapare

och frågar: i vad skepnad fattas
att öm och god och glad och mild
vår högsta dyrkan värdig skattas?
Då visas Han mig i din bild.

I kungars slott, i hov och städer
jag ser bland tusende blott dig,
och när min fot i hyddan träder,
är du där redan före mig.

Jag gick att visdomsdjupet spörja,
din tanka rev mig ur dess famn.
Jag gick att hjältars kväden börja,
men cittran lärde blott ditt namn.

Jag ville ärans höjder hinna
men bortvek i det fjät du gick.
Jag ville lyckans skatter finna
och fann dem alla i din blick.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Förgäves ur din åsyn tagen,
mig blott din tanka unnas mer;
i dina spår av minnet dragen
jag endast dig i världen ser.

J H Kellgren:

Idyller

"Krukan går så länge till vatten,
att hon slutligen brister."

I.

Våta, smutsgrå skyar sväva,
dimman biter, fuktigt rå.
Byarne i regndis skymta.
Dunklet faller hastigt på.
Mörkret tätnar. Blåsten susar,
svårmodstung och sorgesam.
Runt från alla gårdar glimma
tända kvällsljus dunstigt fram.
Uti lergult dikesvatten
har han stått den hela dag,
tryckt sin fot mot tunga spaden,
grävt med jämna, hårda tag.
Vet du, huru sjuka tankar
krama fram ett ångestljud,
medan svällda blåsor svida
uppå handens sträva hud?
Han har frusit stel, då blåsten
skarpt hän över slätten strök.
Han har känt som köldvasst nålstygn
regn, som grått längs marken rök.
Och då ryggen våldsamt värker,
krökt av slit i långa år,
känner du, hur modet böjes,
gikten runt i sinnet står?

II.

Tröskmaskinens hjulverk slungar
skrynklad sädeskärve fram,
och i gråa kvastar sprutar
hamlens rökigt täta damm.

Vasst det väser, dovt det bullrar,
halmen binds i stora fång.
Jämt i logens skymning ljuder
hjulens monotona sång.

Uti hudens rispor sticka
axets tandat skarpa spröt.
Smulnat stoftdamm täcker poren,
varur svetten ymnigt flöt.

Och i långa, mörka strimmor
sätter det sig, lag på lag,
klibbar torrt och hett vid gommen
under djupa andedrag.

Vet du, hur det känns i hågen,
tungt och skumt och febermatt,
då den hastigt ned sig sänker,
skymningen till dödens natt?

Fattigdomens hjulverk surrar
uti örat natt och dag -
känner du hur hoppet slår med
sjukligt tröga hjärteslag?

Anar du hur ledans taggar,
hatets käkar riva sår
och hur sinnet höljs av damm i
tröstlöst långa arbetsår?


III.

Mörkret tätnar. Blåsten susar,
svårmodstung och sorgesam.
Runt från alla gårdar glimma
tända kvällsljus dunstigt fram.

Klinkan skramlar. In i stugan
strömmar det en råkall fukt,
och från genomblöta kläder
går en unken vadmalslukt.

Uppå spruckna furubordet
dagakarlens aftonmat;
bröd som hårdnat, mjölk som surnat -
och ett litet tryckt plakat.

Värk som står i alla leder,
föda som är skämd och knapp,
iskall ugn och vägg som dryper
och en hampgul skattelapp.

O Hansson:

Lagman Lumber

På Vångaslätten vida 

det står en hög bland gyllne korn; 

runt ligga bygder frida 

med byar, torp och torn. 

Där bodde förr i världen 

en man utav det rätta slag: 

till plogar smed han svärden, 

mot våld han satte lag. 

Ren tusen år i mullen 

den ädles aska vilat har; 

dock saga än kring kullen 

förtäljer vem han var. 

Och spörjer du vad namn han bar, 

så får du där till svar: 

"Lagman Lumber". 

Hans namn hon har 

i gott förvar 

och länge skall det leva kvar, 

ty djupt i folkets hjärtan hon den runan skar.

G Wennerberg:

Engelbrekts hus

 

"Så sant jag är kommen från Kopparberg
och bär tre liljor i vapen,
I fån ej som skyar skifta färg,
ej längre förspilla rikets märg,
men bryta livegenskapen!"
Så talte en herre av bergsmanssläkt,
det var den redlige Engelbrekt,
men rådet tvekade bara.
Då harmades bönders skara,
det gick ett brus genom täta led,
och Vätterns vågor brusade med.

"Vi skola väl hålla besvuren lag
och band, som med ed vi knutit",
så talade biskop Natt och Dag.
Då sorlade folket med friska tag:
"Kung Erik sin ed har brutit!"
Och vredgad häftigt vart Engelbrekt,
i kragen grep han biskopen käckt:
"Eho, som ej lyda hastar,
jag ned genom fönstret kastar."
Där nedanför hördes härens larm,
och Vättern vräkte mot hamnens arm.

För farligt det nu de tredskande blev:
de bondenävar ej skona.
Ty präntades strax uppsägelsebrev,
där tydligt och klart till kungen man skrev,
att borta var rike och krona.
I gillessalen blev bordet täckt
med kannor och krus för Engelbrekt,
till gigorna hördes sången
i glänsande solnedgången.
Det goda öl var i träget bruk,
och Vättern låg som en gyllenduk.

På gillesgolvet var lövverk strött,
vart anlet av sol förgylldes,
man gladdes, att saken raskt var skött,
man hörde så månget gott: "Väl mött!"
och bägrar av skaffarn fylldes.
Med tack, att våldet brutits itu,
man tömde gillesskåln för Vår Fru.
Augustimånen ur skogen
gick upp över dalallmogen,
det blev så ljust i varenda håg,
i silver skimrade Vätterns våg.

För Köpings hus och för Borganäs,
de grusade fogdenästen,
för allt det trug, som bitit i gräs,
för kraft, som rår på smicker och fjäs,
man drack vid den glada festen.
När morgon sken på Vadstena torg,
gick Engelbrekt att ta Stegeborg.
Men huset står där än i dagen,
där bispen han tog i kragen.
Det än bär namnet Engelbrekts hus,
dess minne sjöng jag vid Vätterns brus.

C D af Wirsén:

En liten körsven

Svarten travar genom skogen, travar muntert uppför backar,
kry är lilla bergslagshästen, ivrig så att svetten lackar.
Far och son på kärran sitta, lustigt färden hemåt går,
stolt är lilla sjuårspilten, ty han tömmen sköta får.

Bruna ögat modigt blixtrar, ljusa lockar fladdra rika,
gnistor spraka under hjulen, skugglikt träden undanvika;
tall och gran, att snabbt försvinna, skymta fram som genom flor.
Gossen tröttnar ej att köra, gossen tycker han är stor.

Blott när vägen plötsligt kröker, när den svänger nedåt strömmen,
oförmärkt med ena handen far ibland tar tag i tömmen,
annars kunde det väl hända, att i ån det bure ner. -
Taget sker så lätt och varligt, att den lille knappt det ser.

Tycker någon, han ej skulle kärran ensam kunna köra?
Sådant för en sjuårsgosse är bevars ett enkelt göra.
Redan synes hemmets stuga vid den granomslutna älv;
pilten ropar åt sin syster segerstolt: "Jag körde själv!"

Vackra gosse! Snart att färdas ut i livet är du mogen.
Med en annan häst än Svarten skall du köra genom skogen.
Ack, vi alla på den färden skulle stjälpa kull ibland,
toge ej som nyss i tömmen oförmärkt en fadershand.

C D af Wirsén:

Höstkvällen

Sitt inte ute länger,
kära söta vännen min!
Aftonens kyla sig tränger
ren genom märg och skinn.

Kom då hellre till härden,
där brasan sprakar, munter och yr!
Varm är härinne världen,
luften är full av äventyr.

Här ska på golvet vi sitta,
luta huvut mot länstolns karm,
in i brasan vi titta,
tills kinden blir röd och varm.

Här ska vi sagor tälja,
jag för dig och du för mig,
här ha vi bara att välja
de vackraste slott vid drömmens stig.

Här ska vi äpplen steka,
när glöden sakta bland askan pyr.
Här ska vi le och leka
och glömma, att hösten därute gnyr.

A M Roos:

Sol

Jag är säll. 

Djärva morgonsol, lys mig i ansiktet, rör vid min panna. 

Nej, du hör ren mitt högmodiga hjärtas svar. 

Mitt hjärta blir övermodigare med varje solomlopp. 

Det är som hölle jag solens disk i mina händer, 

blott för att krossa den. 

Det är som gästade jag jorden tillfälligt, flyktigt, lätt 

för att med en skur av speord väcka den. 

O du övermodigaste bland hjärtan, sträck ut dina armar mot solen, 

fall på knä och låt ditt bröst bli genomträngt av solen, solen.

E Södergran:

Den stora trädgården

Vi äro alla hemlösa vandrare

och alla äro vi syskon.
Nakna gå vi i trasor med vår ränsel,
men vad äga furstarna i jämbredd med oss?
Skatter strömma till oss genom luften
som icke mätas med guldets vikt.
Ju äldre vi bliva,
desto mera veta vi att vi äro syskon.
Vi hava ingenting annat att skaffa med den övriga skapelsen
än att giva den vår själ.
Om jag hade en stor trädgård
skulle jag bjuda alla mina syskon dit.
Var och en skulle taga med sig en stor skatt.
Då vi icke hava något hemland kunde vi bli ett folk.
Vi skola bygga ett galler kring vår trädgård
att intet ljud från världen når oss.
Ur vår tysta trädgård
skola vi giva världen ett nytt liv.

 
E Södergran:

Till de starka

Flyn i ensamheten! Varen män! 

Bliven icke dvärgar med hopkrympta lemmar. 

Bliven icke fångar med sammanbitna tänder. 

Bliven icke örnar sjuka i kedjor och band.

Lären eder stå som furorna på klipporna i bränningens brand. 

Lären eder följa stjärnornas oskrivna lag.

Helgon och hjältar, smidiga kroppar,

växen till pelare i sanningens tempel.

Lären eder stiga som vågorna i stormen.

Räcken bröder handen, världen blir en annan. 

Höstsorgedagarna äro för alltid förbi.

E Södergran:

Vårmysterium

Min syster
du kommer som en vårvind över våra dalar...
Violerna i skuggan dofta ljuv uppfyllelse.
Jag vill föra dig till skogens ljuvaste vrå:
där skola vi bikta för varandra, hur vi sågo Gud.

E Södergran:

Världen badar i blod för att Gud måtte leva

Världen badar i blod för att Gud måtte leva. 

Att hans härlighet fortbestår, skall all annan förgås. 

Vad veta vi människor hur den evige smäktar 

och vad gudarna dricka för att nära sin kraft. 

Gud vill skapa ånyo. Han vill omforma världen till ett klarare tecken. 

Därför gjordar han sig med ett bälte av blixtar, 

därför bär han en krona av flammande taggar, 

därför höljer han jorden i blindhet och natt. 

Därför skådar han grymt. Hans skaparehänder 

krama jorden med kraft. Vad han skapar vet ingen. 

Men det går som en bävan över halvvakna sinnen. 

Det är som en svindel inför avgrunders blick. 

Innan jublande körer brista ut i lovsång 

är det tyst som i skogen förrän solen går upp. 

E Södergran:

Vanvettets virvel

Akta din båt för övermänskliga strömdrag,
vanvettets virvelstup -
akta din båt för fallets jublande vågor,
de slå sönder.
Akta dig - här gäller icke mera du -
liv och död äro ett för kraftens frenetiska fröjd,
här finnes intet "långsamt", "försiktigt", "försök".
Starkare händer fatta i flykten din åra.
Där står du själv, en hjälte med omfött blod.
Hänryckt i lugnet, ett fröjdebål på speglande is,
som vore dödens bud icke skrivet för dig:
saliga vågor föra din köl framåt.

E Södergran: