måndag 9 maj 2011

Till den sanna poesien

















Från rop och blod Du fjärran är, 
från larm och lystringsord, 
och förrn jag sett Ditt öga le, 
jag bäddats ned i jord. 
Väl mig om jag i drömmen sett 
och rört Din klädnad blott. 
För ren för mig, för nära Gud 
Din höga väg har gått. 

Och om av män i tanklöshet 
för lätt Ditt arv försmås, 
så låt dem dö som hädare, 
och med sin konst förgås. 
Men den som tillbad, älskande, 
Din ljusa helighet, 
att Du är vis, fullkomlig, sann, 
allt vissare han vet. 

Bortom vår kropp och dess behov 
väl städs´ vår ande sett. 
Allt vad som var och är, är Ditt, 
av dröm och dåd och vett. 
Vart ärligt slag, var nöd, var strid, 
på evig jordestig, 
och hopp som driver oss att dö, 
har ursprung blott i Dig. 

Den Dig har kär, hans orenhet 
all himlen tvår till snö, 
och löfte ger att han en gång 
må likt ett barn få dö. 
Han vet att mitt i kallt förakt 
ny skönhet upp har stått, 
och redan har i hemlighet 
han himlens glädje fått. 

Du lärde älskaren hans språk, 
gav själ åt jord och kött. 
En konung skall Du vara tills 
all glöd och längtan dött. 
Din blick såg, innan ljuset var, 
i tomma rummen ner. 
På andra världar sjunger Du 
när denna är ej mer. 

Bakom vår synkrets´ fjärran gräns, 
tvärs över namnlös sfär, 
se andra världars visa barn 
hitned och skönja här 
ett vilset ljus, en lågas flämt, 
ett stundom halvsläckt bloss, 
ej främmande ändå - Du bar 
ditupp en sång om oss. 

Tid har ej liv, men väntar blott 
Din vilja höra få. 
Liv har ej tid, ty vid Ditt rop 
planeter stilla stå. 
Vår anings och vår fruktans land 
Du gett oss som en hemlighet - 
Din himmel och Ditt pinorum 
vi skapat när du ville det. 

Vishetens väg undgår ej ens 
Din blick av klarnad dag. 
De tappraste de segra blott 
till Ditt och Guds behag. 
Att genom striden bära, tar 
Du kungabarnen fatt. 
Du läker sår och bjuder sist 
de döende god natt. 

Du mellan oss och Herrens lag 
en vänlig slöja för, 
en skugga skymmande för oss 
de slakthus, där vi dör. 
Du trotsar varje räknekonst 
och jämnar udda tal - 
trons sporre, tjänarinnan från 
den högstes konungssal. 

O kärlek, som i tålamod 
förväntar hat och harm! 
O tro, som, fastän jämt förrådd, 
alltjämt är lika varm! 
Demon och bov - de måste dock 
blott alltid tjäna det, 
som är den högsta sanning som 
var sorgfri ängel vet. 

Från blod och rop Du fjärran är, 
från larm och lystringsord. 
Jag skall ej se Ditt anlete förrn 
jag bäddats ner i jord. 

Vinst och förlust mitt hjärta ej 
må träffa alltför svårt. 
Med stadigt bröst jag höra skall 
trumpeten blåsa hårt. 
Med lansen sträckt jag spränger käckt 
min sista barriär. 
Hur striden stått är lika gott: 
min drottning var ej där.















 

lördag 7 maj 2011

Troner och folk och städer





















Troner och folk och städer 
varar helt kort - 
blommor som höstens väder 
snart plånar bort. 
Men som ny blom slår ut 
när vintern flytt 
ur jordens mylla, givmild som förut 
står städer upp på nytt. 

De sippor våren väckt 
har aldrig hört 
vad storm, som deras släkt 
i fjol förstört. 
Men med den säkra frid 
som litet vet, 
sin åtta dagar långa levnadstid 
nämner de evighet. 

Så Tiden, som är mild 
och lindrar ve, 
gör oss till deras bild, 
blinda som de, 
att än när vi blir mull 
vi drömmer stort - 
skugga till skugga viskar tillitsfull: 
"Än varar vad vi gjort!"



fredag 6 maj 2011

Till S.C.

Jag hörde havets orosdrivna puls
i natten slå. Jag hörde vindens skrik,
där ovan böjda palmer den flög fram.
Så gick jag ut. Och ön var ljusgul sand,
palmgrenars viftande och skuggors lek.
Den blanka månen sken i nattsvart valv,
den vassaste av stjärnor, Venus, sov.
Min granne kungen med sin hustrusvärm
sov tungt i hägnet av en palissad,
där mellan skumma hyddor elden brann,
ensam i vindens dån och månens ljus,
en ensam lykta, ensam vakt på post.

Till andra land och nätter tanken flög.
Till London först. Den sökte upp ditt hus,
det pelarburna och det älskade.
Där slog min längtan trött sig ned. Jag låg
ånyo i mitt rum, och jag förnam
den stora staden som en snäckas sorl.

Jag hörde trampet av museets vakt,
och jag såg lyktor gagnlöst lysa opp
den stora gatan, som låg tyst och tom.
Jag längtade på nytt till dagens ljus,
till vaknande trafik, till vingars sus
och denna spröda kör av fågelsång
som sveper över mäktig arkitrav
en fläkt av flyktig skönhet. Mest av allt
jag bidade din knackning på min dörr,
den smattrande reveljen för min dag.

I morgon, när du vandrar till ditt värv
och träder in i ditt museums port,
så dröj vid murn, där svärtade av rök,
du ser de vittberesta gudarna,
som ingen dyrkar, grova monument
åt bortglömd tro och raser utan gud.
Otröstliga de stå. De minnas väl,
hur offret räcktes dem, hur folket sjöng
i middagstimmans brand och havets dån,
som oupphörligt steg från skumvit strand.
Så fjärran från sin gamla helgedom
som dessa leva dina vänner nu,
till kroppen fjärran men till själen ej.

Stanzer

I

Fick kärlek följa
sitt lopp och skölja
som stormfri bölja
mot livets strand,
den högsta lycka
ett liv kan smycka
ej skulle trycka
som ok och band,
men den fick vara
bevingad bara
- så låt den fara
sin flykt i frid,
och tänk därvid blott:
en liten tid blott
det var, men tiden var vårens tid.


II

När två, som tvista,
varandra mista,
vill hjärtat brista
och hoppet dö.
De mötas sedan
och då har svedan
förmildrats redan
av årens snö.
Men om man tvingar
den gud, som svingar
sig lätt på vingar
från strid till strid,
att bli beständig,
blir gles, eländig
hans vingeskrud ifrån vårens tid.


III

Han älskar dater,
han välter stater,
men av traktater
förkvävs hans makt.
Åt lugnets gränder,
åt vilans länder
han ryggen vänder
med kallt förakt.
Från fredens vanor
på nya banor
hans stolta fanor
gå ut på färd.
Ej ro han aktar,
ej eftertraktar
en tron, som ej är hans välde värd.


IV

Och varför dröja
tills drömmens slöja
rycks av att röja
att kärlek flytt?
Varann bevaka
och snålt rannsaka
för ej tillbaka
hans eld på nytt.
Låt den ej hinna
se år förbrinna
och trögt förbrinna
och flämta matt.
Försök ej härma
förgången värma,
men säg farväl med en väns: god natt.


V

Ej slikt ett minne
gör mörkt vårt sinne,
det står där inne
med ljusa drag.
Vi sluppo tämjas
med tvång att sämjas
och måtte vämjas
åt allt en dag.
Och än står fager
den ungdomsdager
ej tid förtager
kring det som var.
Och till des sista
var än en gnista
av smeksam ömhet i ögat kvar.


VI

Att lös oss rycka,
när än vår lycka
är ung, vi tycka
en bitter kur.
Men om vi stannat,
vad blev det annat
än hjärtat fann att
det satts i bur.
När år stämt ner oss,
han överger oss,
den gossen Eros,
de unges gäst.
Fast djärv och vågsam,
fast skarp och plågsam,
den bittra kuren kurerar bäst.