Kom, sköna Maj, och blicka

Kom, sköna maj, och blicka
med milda ögon ner,
Jag är en liten flicka,
som dansar blott och ler.
Det är för sött om våren
att under lek och ras
strö blommor uti håren
och sätta löv i glas.

Se, böljan, rörd av västan,
och stora drivan smält,
och rågen broddas nästan
på pappas åkerfält.
På gål’n ä’ stora pussar,
dit Calle går ibland
och bygger rara slussar
och fästningar av sand.

Snart kommer liten ärla
och säger: ”det är vår!”
Och daggens silverpärla
i sippans sköte står.
Bror Calle, ack, hur roligt
att vid en aftonstund,
gå hand i hand förtroligt
omkring i grönan lund.

Så skall jag ta min huva,
slå under hakan knut
och leka hök och duva
och sista paret ut.
Så tar jag boll’n i barmen,
jag smyger fram med den
och bränner Carl på armen
och kysser honom se’n.

Nog händer det att kjolen
blir litet våt i dyn,
att kinden steks av solen
och blåsten skämmer hyn.
Men mamma aldrig räknar
så strängt med sin Sofi;
vad gör mig några fräknar,
blott jag är glad och fri!

Lycksalig den som stödd på eget stop

Lycksalig den, som stödd på eget stop
till gäster inga gynnare behöver,
man dricker brorskål med dem allihop
och har ändå till slut buteljer över.

Lycksalig den, som hungrig klockan två,
Ej väntar främmande, då han ser faten.
Och, när han gäspar, utan krus kan gå
Att taga sig en middagslur på maten.

Lycksalig den, som, fri ur tvångets band,
Kan, bäst han gitter, prata eller sjunga,
Och, när han bara fått en tår på tand,
Ej är så noga om en tand för tunga.

Lycksalig den, som får med hjärtlig fröjd
En glad och god och egen gumma klappa,
Som är så nöjd, när hon ser gubben nöjd,
Och säger: drick och håll dig rolig, pappa.

Lycksalig den, som alltid lever viss
Att ej hans privilegium inskränkt bliver;
Ty glädjen blott är hans fideikommiss,
Och flit och dygder hans prerogativer.

J O Wallin: