Gravskrift

Sätt dig vid min grav en stund. 

Där är så tyst och ensamt. 

Tala till mig vänligt stilla 

som till en, som ej kan svara. 

Mig förunnades det ofattbara 

att som människa få leva några år på jorden. 

Gläd dig du, som än ser solen.

V v Heidenstam:

Öga, som ser tingens mening

Skönhetssinne, jämviktssträvan,
öga, som ser tingens mening!
Allt det fula är det blindas
spott och vrede i förening,
när vid mörker och vid bävan
det ser sudlad längtan bindas.
Må de blinda dig förbanna,
blott det sköna är det sanna.

V v Heidenstam:

O himmelska klarhet

O himmelska klarhet på barnets panna -

dess ängel ser Fadren i himmelen. 

Och ljuset som strömmar ur helgonets ögon 

är mörker invid 

den friden som vilar på barnets panna, 

den himmelska frid. 

Och glorian som skiner kring helgonets änne 

är icke så tydlig och stor, 

som kronan som kröner ett människobarn 

i späda år. 

Och marken och blomstren och stenarna tala 

till barnet sitt språk, 

och barnet det svarar och jollrar tillbaka 

på skapelsens språk. 

Och Gud är dold i den minsta blomma 

och tingen förkunna hans namn. 

Men människohjärtat som utstötts av Fadren 

vet icke hur nära han bor.

E Södergran:

Samlen icke guld och ädelstenar

Människor,

samlen icke guld och ädelstenar: 

fyllen edra hjärtan med längtan, 

som bränner likt glödande kol. 

Stjälen rubinerna ur änglarnas blick,

dricken kallt vatten ur djävulens pöl.

Människor, samlen icke skatter 

som göra er till tiggare; 

samlen rikedomar 

som giva er konungamakt. 

Skänken edra barn en skönhet 

den människoögon ej sett, 

skänken edra barn en kraft 

att bryta himlens portar upp.

E Södergran:

Sockerbagaren (Yrkesvisa 12)

Vispa smeten! Knacka äggen!
Mycket mjöl och litet smör!
Nej, det där går uppåt väggen:
vad är det Lovisa rör?
Mera krita, mera krita,
att konfekten håller bita!
Han förgylls naturligtvis
och förses med dum devis.

Låt mig se, vad man beställer!
Åtta snöberg, en krokan.
Bröllop först hos baron Heller,
sen supé hos rådman Svahn.
Namnsdagskakor för Sofia,
Lotta, Flora, Emilia
och för nästa lotteri
fin bisquit till dopperi.

Kristning sen hos konsul Berger
och begravning hos fru Smith:
en konfekt i röda färger
och en ann´ i svart och vitt.
En konditor måste pensla
noga ut var mänsklig känsla:
sorg och glädje lika käckt
ätas upp med hans konfekt.

Nej, men se! Kalendern visar
fridag snart i skolorna.
Jo, jag känner mina grisar,
sade mor om pojkarna.
Snart så tömmas alla brickor,
berg av tårtor gå som stickor,
tills av allt som ätbart var
sten på sten ej finnes kvar.

Den konditorn vet att leva,
tänka barnen. Han är säll!
Alla dagar får han sleva
sylt till frukost, middag, kväll...
Vad befalls? Giv mig att smaka
spickesill och hålbrödskaka,
eller gör mig, om det går,
till en pilt om tio år!

Z Topelius:

Vallflickan (Yrkesvisa 14)

Jag gick mig ut en morgon klar,
när solen rann ur viken.
Min kjol var tunn, min fot var bar,
och blåsten höll musiken.
Men vägen sprang förbi min fot,
och skogen kom så grön emot.
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Jag hade bröd och hurtigt sinn,
men ingen sorg i påsen.
Så kommo vi i skogen in,
och krittret gick vid åsen.
Den höga granen såg på mig,
och bäcken sjöng så gladelig:
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

På ljungen satt jag mol allen
och hade garn att sticka.
Jag undrade om det fanns en,
som minns en fattig flicka.
Så tänkte jag på salig mor
och vem nu i vår stuga bor...
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Nu blev det varmt på ljungahed
där bröms och fluga pipa.
Skällkossan sjönk i kärret ned,
då var ej tid att lipa.
För hej, jag grep i kossans horn,
hon var så tung som kyrketorn...
Sio tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

När kossan stod på torra mon,
sågs nalle björn på vägen.
Jag slog emot, han tog reson,
han syntes smått förlägen.
Han luffade i snåret in;
vad skulle han med kossan min?
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Och hi och hej för litet regn
och litet svält och möda!
Den mjuka ladan är mitt hägn,
och bären växa röda,
och bäcken är min kaffekvarn;
nog minnes Gud sitt stackars barn.
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Z Topelius:

Trädgårdsmästaren (Yrkesvisa 13)

Bänken rak med snöregarn

och en präntad sticka!
Morot är mitt gossebarn,
Böna är min flicka.
Vem står fadder? Guffar Kål,
faster Gurka, fet och snål,
sekter Lök, fru Lilja,
fröknarna Persilja.

Sparv, om nu min bänk du rör,
ropar jag på katten.
Ärt skall hållas vid sin stör,
Sparris skall få vatten.
Rödbeta skall rodna snäll,
Rädis dukas upp i kväll,
och till stek Sallaten
bjudes med Spenaten.

Simpelt folk tags ej emot,
de få växa gratis:
Rovor, Humle, Pepparrot,
Kålrot och Potatis.
Deras nåder Georgin,
Bellis, Pelargon, Jasmin,
Ros och mången annan
vänta mig med kannan.

Tro mig, det är was ist das,
att här vakta skatten!
Pompe med sin plumpa tass
trampar i rabatten.
Hönsen med sin röda tupp
krafsa mina bänkar upp,
och där ser jag klänga
spår av barnens känga.

Vem kan skildra allt besvär
vid min tjänst i parken?
Masken äter stickelbär,
råttan gnager barken,
tjuven mina äpplen stjäl,
frosten slår min knopp ihjäl,
och sydvästen plockar
trädens blomsterlockar.

Men så glad mitt frö jag sår;
till Guds makt står trösten.
Rik på hopp är varje vår,
rik på skörd är hösten.
Oförstörbart livets frö
gror i sol och dör i snö,
men slår rot i tårar
för de nya vårar.

Z Topelius: