Stenarnas amen

Fast blind av ålderdom, for Beda fort
att livets evangelium förkunna.
Från stad till stad, från by till by han gick,
den fromme gubben, vid ledsagarns hand,
predikande med ynglingsvärme ordet.
Så av sin gosse leddes han en gång
ned till en dal, med stenar översådd.
Och yr, långt mer än elak, talte gossen:
"Hör, fromme fader, många människor
sig samlat här och vänta på predikan."

Den blinde gubben stiger genast upp,
tar text, förklarar den, tillämpar den,
förmanar, varnar, tröstar och bestraffar
så varmt, att på hans silvergråa skägg
i flöden milda tårar föllo neder.
När se´n till ett beslut, som övligt var,
sitt "Fader vår" han bad och talte ut:
"Ditt riket är och makten, härligheten,
från evighet till evighet" - då ljöd
i dalen tusenstämmigt: "Amen, amen."

Förskräckt och slagen böjer gossen knä
och biktar för den helige sin skuld.

Då talte gubben: "Barn, har du ej läsit:
om mänskor tiga, skola stenar tala?
Lek icke mer, o son, med Herrans ord!
Skarpt är det, levande, det biter djupt,
mer än ett tveeggs-svärd. Och skulle än
en mänskas hjärta, trotsande, förstenas,
skall det i stenar väcka mänskohjärtan."

Johan Ludvig Runeberg:

Mysteriet

Leksaker äro alla människor. 

Leksak var jag själv i går. 

I dag är jag den som öppnar mysteriet. 

Jag vill att alla skola komma till mig, jag vill att alla skola höra hur mitt hjärta slår. 

Eld och blod och framtidens smörjelse skolen I mottaga ur mina händer. 

Hela mänskligheten vill jag viga åt framtiden. 

Mina flammande rader skall varje barn läsa. 

Jag skall omvända alla till en heligare gud. 

All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast, 

all litenhet vill jag hånande döda. 

Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag stinga med mitt svärd. 

O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig. 

Du skall vila 

innan jorden är en trädgård, där gudarna drömma vid underbara bägare.

E Södergran:

Livet

Jag, min egen fånge, säger så: 

livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet, 

eller en smekning, den man sällan får,

livet är icke ett beslut att gå 

eller två vita armar, som hålla en kvar.

Livet är den trånga ringen som håller oss fången, 

den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,

livet är den nära lyckan som går oss förbi,

och tusende steg vi icke förmå oss att göra.

Livet är att förakta sig själv 

och ligga orörlig på botten av en brunn 

och veta att solen skiner däruppe 

och gyllene fåglar flyga genom luften 

och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.

Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova... 

Livet är att vara en främling för sig själv

och en ny mask för varje annan som kommer. 

Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka 

och att stöta bort det enda ögonblicket,

livet är att tro sig vara svag och icke våga.

 

E Södergran:

 

Skönhet

Vad är skönhet? Fråga alla själar - 

skönhet är varje överflöd, varje glöd, varje överfyllnad och varje stort armod; 

skönhet är att vara sommaren trogen och naken intill hösten; 

skönhet är papegojans fjäderskrud eller solnedgången som bebådar storm; 

skönhet är ett skarpt drag och ett eget tonfall: det är jag, 

skönhet är en stor förlust och ett tigande sorgetåg, 

skönhet är solfjäderns lätta slag som väcker ödets fläkt; 

skönhet är att vara vällustig som rosen eller att förlåta allting för att solen skiner;

skönhet är korset munken valt eller pärlbandet damen får av sin älskare,

skönhet är icke den tunna såsen i vilken diktare servera sig själva, 

skönhet är att föra krig och söka lycka,

skönhet är att tjäna högre makter.

Kristen trosbekännelse

Lyckan är icke, vad vi drömma om,
lyckan är icke natten, den vi minnas,
lyckan är icke i vår längtans sång.

Lyckan är något, som vi aldrig velat,
lyckan är något, som vi svårt förstå,
lyckan är korset, som blev rest för alla. -

E Södergran:

Lyckokatt

Jag har en lyckokatt i famnen, 

den spinner lyckotråd. 

Lyckokatt, lyckokatt, 

skaffa mig tre ting: 

skaffa mig en gyllne ring, 

som säger mig att jag är lycklig; 

skaffa mig en spegel, 

som säger mig att jag är skön; 

skaffa mig en solfjäder, 

som fläktar bort mina påhängsna tankar. 

Lyckokatt, lyckokatt, 

spinn mig ännu litet om min framtid!

E Södergran:

Våra systrar gå i brokiga kläder

Våra systrar gå i brokiga kläder, 

våra systrar stå vid vattnet och sjunga, 

våra systrar sitta på stenar och vänta, 

de hava vatten och luft i sina korgar 

och kalla det blommor. 

Men jag slår mina armar kring ett kors 

och gråter. 

Jag var en gång så mjuk som ett ljusgrönt blad 

och hängde högt uppe i den blåa luften, 

då korsades två klingor i mitt inre 

och en segrare förde mig till sina läppar. 

Hans hårdhet var så öm att jag icke gick sönder, 

han fäste en skimrande stjärna vid min panna 

och lämnade mig skälvande av tårar 

på en ö som heter vinter. -

E Södergran:

Mot alla fyra vindar

Ingen fågel förflyger sig hit i min undanskymda vrå,
ingen svart svala som bringar längtan,
ingen vit mås som bebådar storm...
I klippors skugga håller min vildhet vakt,
färdig att fly för minsta rassel, för nalkande steg...
Ljudlös och blånande är min värld, den saliga...
Jag har en port mot alla fyra vindar.
Jag har en gyllene port mot öster - för kärleken som aldrig kommer,
jag har en port för dagen och en annan för vemodet,
jag har en port för döden - den står alltid öppen.

E Södergran:

Vierge moderne

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. 

Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut, 

jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol... 

Jag är ett nät för alla glupska fiskar, 

jag är en skål för alla kvinnors ära, 

jag är ett steg mot slumpen och fördärvet, 

jag är ett språng i friheten och självet... 

Jag är blodets viskning i mannens öra, 

jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran, 

jag är en ingångsskylt till nya paradis. 

Jag är en flamma, sökande och käck, 

jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna, 

jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...

E Södergran:

Violetta skymningar

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Värdshuset (Dal-rokoko)

Säg, främling, varför häver du 

det rungande böl? 

Vad fattas dig, vad kräver du? 

"Bespisning och öl." 

Då är du på behaglig ort 

och må ej smäkta mer. 

Du ser den humlekrönta port 

till nöjets högkvarter. 

Här bor den store konungen 

av tunnor och fat, 

som blandar starkt med honungen 

och reder allsköns mat. 

Här fjällas lax, här flänges ål, 

den feta hönan fläks 

vid marmorbrunnens klara skål, 

där draken evigt kräks. 

Här står den täcka oxellund, 

vars bär ge öl och mäsk. 

Därav blir mänskan glad och sund 

och gott blir djurens fläsk. 

Här växa måra, tusengren 

och mången ljuvlig ört 

som gör den skarpa finkeln len 

och kryddar vin och vört. 

Här blomma kumminhagarna 

till älsklig likör 

och malört, god för magarna, 

sin beska ånga strör. 

En pigosvärm far av och till 

i lövsal och kök 

och sprider doft av vårlig dill, 

spenat och purjolök. 

Och bien komma surrande 

på honungsludna ben, 

och det är sång och hurrande 

kring stånkorna av en. 

Hur friskt att njuta bland viol 

den sura vårsallat

och lyfta mot en pingstblank sol 

det pura distillat! 

Här hoppar adelsmannen av 

sitt trevliga föl. 

"Håll", ropar sjöman, "släpp min tös, 

din grevliga knöl! 

För jag har gått på Hamborg med 

det mastiga skepp, 

och jag kan många fina kast 

och hastiga grepp. 

Och hissar jag eller halar jag, 

så gör jag det grant, 

och rucklar jag eller brucklar jag, 

så ger jag kontant." 

Här sitta många ämbetsmän 

av skild profession; 

här gräla mästare och sven 

om lön och kondition. 

O skräddare, du skolkar nu 

och skalkas med makt, 

du fröjdas på det holkar nyss 

du krögarflickan bragt. 

Skomakare, vi denna ro? 

Finns ingen obött klack, 

och ingen vanskött stövelsko 

vars ovanläder sprack? 

En glad gesäll vid grinden får 

ett matskott och en klunk, 

och visslande han återgår 

till dammig landsvägslunk. 

Men över trädan vid vår häck 

står torveldens rök, 

och lugnt från brädan på sin vält 

styr bonden sitt ök. 

Det går ett spel med klang så späd 

på sädgröna fält, 

det svänger in bland gårdens träd, 

ty så är det beställt. 

Det hurrar till, det surrar till 

med svajande gnäll. 

Nu dansa vi vår dalkadrill 

till majande kväll. 

Vem lufsar där med oknäppt väst? 

O fasa och skam! 

Här dansar ju vår nådårspräst 

med krögarmadam. 

Se krögarns dotter, snörd och fin! 

Av dansen yr och matt, 

hon tar ett glas konvaljevin, 

med anisfrö försatt. 

Hon makar på sin blåa stubb. 

"Låt mig beveka dig", 

en yngling viskar, "gack i skrubb, 

att jag må smeka dig." 

Mot aftonen vid väderspel 

och kjolvindens fläng, 

då yrar som ett tjäderspel, 

o spelman, din sträng. 

Säg, främling, varför häver du 

det ljudande böl? 

"Det sker av stor tacknämlighet 

för sjudande öl." 

Men akta dig för krögare, 

de vakta på din pung. 

De se du dricker trögare, 

när du blir mätt och tung. 

När krögarn smilat dagen lång, 

blir käften bred och trött. 

Då skriar han med gny och bång, 

och du blir grovt bemött. 

Då viner han: "Jag arme man, 

mitt vinhus var så snyggt, 

I, gökar, haven gjort det som 

ett svinhus så styggt." 

Så fösas vi vid skymningen 

och klaga med varann, 

att det skall slösas mynt och tid 

på denna dranktyrann. 

Vi vila oss vid vägarne 

i svalka och blåst 

och sucka, att för ägarne 

väl stugan nu är låst. 

Ur bukig kopparflaska 

häller månen sitt mjöd; 

däri vi vilja plaska, 

till dess dagen står röd.

E A Karlfeldt:

Visa i enskogen

När enen börjat ryka, 

är abborrleken slut; 

jag skär mig spö och klyka 

och kastar kroken ut. 

Och spöet utav eneträ 

det rycker i min hand, 

ty kärlek suger folk och fä, 

i vatten som på land. 

Nu stå de första axen 

och skälva på sin fot, 

nu leker vikens braxen 

och fyller nät och not. 

När skogens enar stå i rök, 

tar häggen floret på, 

då visslar svala, ropar gök 

att jag må linet så. 

När häggen står i blomma, 

är flickors längtanstid; 

de argaste bli fromma, 

den stramaste är blid. 

Och tänk att på det hela år 

den enda tid det är 

då kvinnokönet röjer spår 

av ömmare begär! 

Så vill jag mig förnöja 

den korta tid jag kan. 

Kom, var min braxenmöja, 

jag är en braxenman. 

Vi leka under sunnanblåst 

i sommarljusets sjö, 

tills häggen ståndar röd av frost 

och enen vit av snö. 

Då darra himlens stjärnor 

i kvällens nordanvin, 

då spinna nejdens tärnor 

sitt eget brudelin.

E A Karlfeldt:

Betlehem

När klostrets fönster glödde
i djupa solnedgången;
när munken, som tömt sin mugg,
steg upp i tornets glugg
och ringde till aftonsången
och kvinnorna sutto med slända
i dörren på tröskel och pall;
då steg jag in i den tysta
basilikans pelarehall.
Den står med förfallna väggar,
med sitt gamla tak av trä,
sina pilgrimsskaror som ligga
med flaskor och kors på knä.
Det är som sjönge i muren
en dold församling och präst:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

Jag tog med rysande händer
ett ljus av vax och steg ned
i kryptans gångar och grottor,
där bedjande stodo i led.
Där sken i skrift på golvet
av lampor belyst som till fest:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

- - -

Vi böja vårt huvud gärna
för grottans silverstjärna
men minnas, fast lampor och bloss
till de heligas minne brinna,
att varje man och kvinna,
vars saga vi läst och besinna,
var endast som en av oss.
Och samma Ruth, som knöt sig
en kärve ax i soln,
hon vände sig om och snöt sig
i dammiga yllekjoln.

Vi hälsa ditt första hem,
du dotter av Betlehem,
du unga kristendom,
som i kläder sida och vita
drog bort till kejsarens Rom!
När Petrus Eremita,
en man i herranom,
steg upp på sin åsninna
och värvade knektar, kom
du tillbaka som härskarinna.
Jerusalems gata stod
belagd med rödaste matta
av saracenernas blod.

Om greker och latiner
sen dess förstulet snatta
av klosterkällarens viner;
om nere vid dammen de meta
och vända sig om och träta
om mässa och bönepall;
om i allt vi spåra förfall;
om vi börja huttra och frysa
och längta spisa kväll
och rygga till, när vi lysa
dit in i den källarecell,
där Hieronymus låg
i forna dar på den flata
och fuktiga marken och såg
med grubblande blick i Vulgata;
så muntras vi snart, när i trappan
vår pilgrimsskara går fram.
Den stripiga luggen och kappan
är grå av boss och damm.
Ty frukta de djävulen mest,
de frukta vatten därnäst.
Om jag vore Betlehems präst,
jag droge en balja med vatten
i kryptan till mässan på natten.
Jag toge en kostelig såpa,
som sved i asketisk smärta
- allt medan jag gned och smet
från ryggen de heligas kåpa
och väldigt bad och grät:
Du, Herre, förlåt dem skammen
att komma med renaste hjärta
i smutsig lekamen! Amen.

Men ljuset brann till fingret.
I klostret mötte kamrater
vid aftonvarden, som dukats
på vit servett av en frater.
Vi stego till häst vid porten.
Till samtal var natten för stor,
men herdarna sjöngo på berget
vid palmvin en mjältsjuk kor.
De sjöngo i jämrande toner
en sång om en myllad skatt
och stirrade upp i Judéens
decemberstrålande natt.

Vi hörde vid var förfallen
och kringbyggd korsfararbrunn,
som gapade upp vid vägen,
lik en svart och ropande mun,
hur där ljöd som en mässa ur jorden
från en dold församling och präst:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

V v Heidenstam: