Diktarna

Korpen

2012-02-27T12:38:00.002+01:00

Trött en natt jag satt och drömde vid en gammal bok, där glömda,
bakom seklers förlåt gömda tankar hägrade förbi.
Knappt jag börjat slumra, förrän något knackade på dörren,
något pickade på dörren, ticketick det ljöd däri.
Upp jag blickade och sade, väckt ut ur mitt drömmeri:
"Nå stig in! Vem söker ni?"

Aldrig går det ur mitt minne: årets sista natt var inne,
i mitt rum, som i mitt sinne, skred dess skuggors tåg förbi.
Längtande till morgonstunden, höll jag mig vid boken bunden;
ack, men djupt i hjärtegrunden, ack, som alltid, ljöd däri
hennes namn som här förklungit - Leonor det klingar i
änglasfärers harmoni.

Lampan fladdrande beskiner sidenböljande gardiner,
hör, det prasslar, hör det viner i det tunga draperi!
Och vad annat för mig hände, aldrig sådan skräck jag kände,
aldrig hemskare sig tände flamman i min fantasi,
och jag viskar, icke hörbart, blott att varda skräcken fri:
"Stig då in! Vem söker ni?"

Dock min häpnad snart sig lade, lugn jag återvunnit hade,
då jag gick till dörrn och sade: "Ack förlåt mitt bryderi!
Över nyss i slummer bragta sinnen smög så sakta, sakta
eder knackning, knappt att akta, knappt att uppmärksammad bli."
-Ut jag såg i förstugången, men vad såg jag väl däri?
Endast skuggors feeri.

Ut min blick i mörkret irrar, in i nattens djup han stirrar,
och en dröm min själ förvirrar med onämnelig magi.
Ej den djupa tystnad störes, ej en bild för ögat föres,
"Leonor!" det viska hördes... O, vad smärta ljöd däri!
Vilka äro de som växla detta kvävda hjärteskri?
Jag och ekot, endast vi.

Dörren knappt jag stänga hinner, knappt min bok jag återfinner,
och det knackar. Pulsen brinner... är det, är det trolleri?
Hastigt rinner mig i hågen: å, det är på fönsterbågen!
Still, i tankar, I som frågen, vad av detta månde bli,
still, mitt hjärta, tills jag funnit, att det mystiska häri
var -- en vind som flög förbi!

Ha då fönstret upp jag kastar, in en korp i rummet hastar
--ståtlig fågel! mystisk uppsyn! Sekler skönjas ju däri.
Ingen hälsning han mig bringar, då han straxt på svarta vingar
upp på dörrens karm sig svingar och slår ned så trygg och fri
på en Pallasbyst å karmen fullt så hemmastadd och fri
som i skogens sceneri.

Vad? Jag tror hans besatta uppsyn lockar mig att skratta.
Visdomsdryg syns han sig skatta. Läk då min melankoli!
Sändebud från nattens länder, dit du kanske återvänder,
gamle korp från Stygens stränder, säg, då du min gäst vill bli,
säg ditt namn i underjorden, säg, hur nämnes du däri?
Korpen svarade: Förbi.

Underligt jag fann det vara, att en fågel så kan svara;
fast hans svar var ett ord bara och med föga mening i,
ty bland alla männskosöner vem har rönt vad här jag röner,
att en kolsvart fågel kröner dörrens karm så trygg och fri,
sitter på en bild av Pallas, som i skogen trygg och fri,
kallande sig själv Förbi?

Korpen som alltjämt vill tjäna till en hjälmkam åt Atena,
sade detta ord allena; han har tömt sin själ däri.
Ej den djupa tystnad stör han, ingen enda fjäder rör han.
--"Hopp och vänner flugit från mig; snart väl skiljas även vi",
så jag sade: "När är stunden, då vi skiljas även vi?"
Korpen sade då: Förbi.

Att en fågel så kan svara, hör ju till det underbara;
dock, han säger ett ord bara, som han kanske övats i
av en skald, vars hårda öde, förrn han lades till de döde,
ville, att hans strängar ljöde till det enda ord: förbi
--att hans sång, den brustna, ljöde i ett enda hjärteskri:
Förbi, förbi!

Mitt för dörr och korp jag rycker soffan fram, ty, som jag tycker,
bör han lyss till mina nycker, mildra min melankoli,
och på soffans sammet sänker jag mig ned och eftertänker
vad i fågelns ögon blänker, vad det är för trolleri
i hans dystra Hadesskepnad, vad det är för mening i
detta hesa rop: Förbi.

Så jag länge överväger, ej ett enda ord jag säger,
korpen stirrar -- hu han äger i sin blick en hemsk magi!
Tankfull lutar jag mitt sjuka huvud mot det sammetsmjuka
hyende, vars purpur lampan sprider skiftingar uti.
Ack, den tid, då henns huvud lutade i svärmeri
mot dess purpur, är förbi!

O, igenom rummet simma ambraskyar som en dimma!
Lyss, jag tycker mig förnimma änglars tysta steg däri.
Fören I från Gud en hälsning, kommen I med hopp och frälsning,
frälsning, ack, från hennes minne, som min ande fängslats i?
O, är ögonblicket inne, då min själ kan varda fri?
Korpen ropade: Förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel kanske satan,
slungad hit av männskohatarn eller stormens raseri,
säg min arma själ, som lider, som besegrad ännu strider,
i vars spår förtvivlan skrider -- säg vad änden månne bli!
Finns i Gilead ännu balsam, finns ett hopp att varda fri?
Korpen svarade: Förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel kanske satan,
säg du bud från männskohatarn, vid den Gud vi leva i,
väntar ingenstädes freden? Förer ej den tunga leden
till ett fjärran saligt Eden, där jag åter slutes i
hennes famn vars namn nu klingar ljuvt i himmelsk harmoni?
Korpen svarade: Förbi!

Bort från mig, demoners like! Till ditt dystra avgrundsrike
hän i storm och natt du vike! Höj du där ditt hesa skri!
Lämna ej ett dun till minne av det ord, som kvalt mitt sinne!
Är ej ögonblicket inne, att du lämnar dörren fri,
fritt mitt hjärta, som du borrat djupt din rovdjursnäbb uti?
Korpen svarade: Förbi!

Vingen ej han röra gitter; -- kvar sen åratal han sitter,
och hans drömblicks hemska glitter stirrar jämt med häxeri.
Skimrar lampan, skiner månen in på mig och Hadessonen,
ser jag honom, korpdemonen, skugga golv och draperi.
O, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ ini,
suckande: Förbi, förbi!

Menuettvisa om allehanda saker ihop

2012-02-24T00:17:00.000+01:00

Pröva försiktelig
den du ej känner,
handla uppriktelig
med dina vänner;
när man berömmer dig
bliv inte röder,
när man fördömer dig,
tänk: du har bröder.

Kom inte stjälandes
in uppå laget,
kom inte fälandes
just uppå slaget,
när som man äta vill,
liksom att snoka
och som du mäta vill,
vad de ha koka’.

Stick ej din näsa i
främmande kistor,
lät bli att läsa i
andras brevlistor;
spör ej högdragen gäst,
huru han heter,
skåd’ ej låntagen häst,
om han är feter.

Den som vill hugga på
allting och rida,
alla ord tugga på,
kan man ej lida;
var ej den häftigste
krokot att rätta,
lät den beskäftigste
bry sig med detta.

Vill man förfäkta sig,
kan du ej sanna’t,
säg ej: ursäkta mig,
jag vet väl annat;
hålt överskäringen
din uti tömmen,
var ej som käringen
tvärt emot strömmen.

Jordens besvärligste,
ledsamste börda
de som den kärligste
fägnad ej vörda;
mera du halsar dem,
mindr’ ä de gina,
mera du valsar dem,
värre de grina.

Moraliskt menageri

2012-02-10T13:32:00.001+01:00

En bok med teckningar av djuren
åt barnet plär till julklapp ges.
En bilderbok är ock naturen,
som väl förtjänar att beses,
näst ordet, som, från himlet givet,
är på de helga bladen skrivet.
Det först om Skaparn vittne bär,
och se’n för oss en spegel är.
Men, när det visar vad dig felar,
förgät ej, att du upprätt står
och ser åt himlen, fast du delar
med djuret stoftet, där du går.
Erkänn vad över dem dig höjer
i ditt förnuft, ditt fria val.
Men re’n din hand, din tunga röjer,
att du ej hör till deras tal.

Det sägs, men knappt är det en tanke värt,
att mänskosläktet i sin barndom lärt
av bi och myra sig i samfund trygga,
av spindeln spinna och av bävern bygga.
ja, seglingskonsten vore blott ett lån
av ekorrns mod, som färdas på en spån,
med svansen upp i vädret, över sundet.
Det sanna är, att ej av drifter bundet,
som leda djuren, människans förnuft
har icke endast dem men eld och luft
och vatten tämt. De idrotter, hon övar,
hon lärt av Skaparn själv. Ju mer hon prövar
vad den Allvise i sitt verk har lagt,

dess större blir ock hennes konst och makt.
Så är hon herre över krafter vorden,
som förr ej nämnts, ej anats ens, på jorden,
men nu, då vetenskapen dagligen
uppbryter nya lås i skapelsen,
ur dem stått upp att tjänsteandar vara
för menniskan till verk så underbara,
som de av ångan drivna och vad mer
ett trollskap likt och dock naturligt sker.

Men fast ej människan av djuren lärde
vad henne ger sitt välde och sitt värde
och, fast hon, skild från dem, en lämning har
av sin förspillda höghet ännu kvar,
ses dock en del av dem i sina seder
avspegla oss, just icke till vår heder;
men andra visa, även till vår blygd,
en egenskap, som brister oss, en dygd.
Så aktom då, vad lärdom oss naturen,
ej fabeln endast, ger igenom djuren.

* * *

FÖRSTA FLOCKEN.

Kom! ropar Myran i sin stack, kom hit!
Och lär av mig ordentlighet och flit.
Men hellre som en Mygga än en myra
du lever, yngling, i din sinnesyra.
Det tycks väl vara ett behagligt liv,
som mygget för. Ett nöjsamt tidsfördriv
är sång och dans. Men mitt i sommarvärmen
en väderfläkt förskingrar hela svärmen;
och mången, när som bäst han njuta skall,
knäppt av ett finger ligger knall och fall.
De trevna myror däremot, ej störda
av vad dem möter, vandra med sin börda
sin väg rätt fram och få i tryggad ro
än över vintern i sin fristad bo.

Vad blir ditt slut, du rumlare, som löper
från halvgjort arbete och vettlöst köper
för bröd åt dina barn, de bleka små,
ett gift, som gör att du ej mer kan stå?
Du ärnar hem, men faller i ett dike.
På vägen bredvid dig din vackra like
Tordyveln vältrar sig. – Dock se, han är
på vingar åter, då du ligger där
till ljusa dagen; eller väcks törhända
ej livet mer i ditt av giftet brända,
förtärda blod. Du var dock, även du,
Guds återlösta barn. Vad är du nu?

Lär dig en Geting från en Humla skilja,
och bliv ej vän af alla, som det vilja.
Sky dem, som visa mannamod med kiv,
beredda för ett ord att dra sin kniv.

Att vara sällskapslik må vackert vara.
Men se på marken där en samlad skara
av dessa grå småfåglar, som bli kvar
Vid mänskors boning än i vinterns dar.
Kring korn, som fallit ur ett lass, vad gamman,
vad tävlan, som dem drar alltmer tillsamman!
Men nu ett limspö lockar till sig en:
han fastnar, skriker, och en annan re’n
är vid hans sida. Inom kort de alla,
en efter annan, flyga dit och falla
i samma ofärd. Jägarn med ett fång
i säck dem föser alla på en gång.
Väl är det skönt, om för en vän i nöden
du vågar allt och trotsar själva döden,
men undvik broderskap i last och blygd:
blott genom vänskap föll så mången dygd.
De, som i början blott till lust sig sälla,
förena sig till slut att brott tillställa,
de gå till rån och mord med samfällt råd,
som Vargar följas åt till sina dåd.
Men sårad varg uppätes av de andra;
så även skälmar svikas av varandra.
Därför ock många likna Räv och Lo,
som blott sig själva och sin illist tro.

Sin boning Grävlingen i ordning äger
och går att hämta mossa på sitt läger,
där han vill lägga sig till vinterro.
Men rävens konst tillägnar sig hans bo.
Vad styggt han gör att honom dä’n fördriva
må jägarn, som det vet, för dig beskriva.
Men mången ärlig man på lika sätt
berövas gård och grund mot lag och rätt.

Se Spindelns fina nät, som flugor fångar;
dylika snaror äro rättegångar.
Lid hellre en förlust, än att du ger
lagvrängarn två, ja fyra gånger mer.

Hos Korpen och hans slägt rår tjuv-okynnet:
men gåtlikt är hos dem det egna lynnet
att åtrå guld och silver och det hem
i nästet bära utan gagn för dem.
Vem har ej hört om Skatan, i vars gömma
det stulna fanns, då man höll på att döma
till döden pigan, som oskyldig var?
En sådan lystnad, som ock Råkan har
så väl som Kråkan, hur skall den förklaras,
om ej som varning, att vi må bevaras
för galenskapen hos en girigbuk,
som av sin kära skatt gör intet bruk?

Se till, att du ej själv din heder fläckar.
Men bry dig ej om smädelystna gäckar.
Spyflugor heta de och det med skäl.

Men du, så prydlig och så led likväl,
påflugna Broms, som ej blott oxen plågar
och kon, men hästen själv anfäkta vågar,
en fläkt utav hans svans är allt det svar,
som av hans stolthet du att vänta har.
Flyg in i vagnen, där en herre sitter,
som ej sitt tjocka huvud vända gitter
att se sig kring i landet, där han far.
Bit honom vackert; märk vad hull han har.
I utsökt val av viner och av rätter
han all sin omsorg, all sin ära sätter.
Nu vid en gård han bjuder göra halt.
Han vill bese en stor och präktig Galt
högt sin beundran kännaren förklarar;
och den berömde med en grymtning svarar.
Hans mening är (ty vid en ho han står
och slukar drank): gutår, kamrat, gutår.

Men på hans Hästar av det fulla blodet
är svansen stympad. Ve, det grymma modet!
Likväl behåller än det vackra djur
sin ädla art, sin ståtliga figur,
stolt under sadeln och för lass ihärdigt,
i lustfärd muntert och till krigsdans färdigt.
Så, fastän illa lönt, ja, höljd med blygd,
sig själv dock trogen är den sanna dygd.

Allt gagnar hos de djur, som under vården
av mänskan stå och, vilande i gården,
idissla vad de mejat ha i fält,
allt med ett ord. Så Guds försyn det ställt.
Men utom nyttan, då du plöjer tegen,
märk Oxens dygd och gör den till din egen.
Han lär oss, vad vi ej förakta må,
att, dit vi måste, utan klagan gå.

Se Fårens samdräkt, som i dalen vandra,
i skuggan vila, slutna till varandra.
Och märk, hur Geten sig på klippan när.
Att vara nöjd med litet rikdom är.

I Åsna och Kamel dig Skriften visar,
vad aktas måste, fast man det ej prisar,
det tålamod, som alltid färdigt är
till stilla tjänst och tyst sin börda bär.

Du ädla Hjort, som lyss till gälla ljudet
av jägarhornet, räds det förebudet.
Det gäller, ack! ditt liv, så stolt du bär
din tvågrens-krona, högdjur som du är.
Ja, de, som lyckan valt att främst upphöja,
bäst de i hennes lustpark sig förnöja,
bli plötsligt föremål för fridlöst skall.
Just henes ynnest bringar dem på fall.

Spis, klädnad, körsel, allt vad han behöver,
har Lappen av sin Ren. Du, som däröver
förundrar dig, finn mer beundransvärt
vad av det djur, han tämt, han själv har lärt,
att, då i skygd för nordans skarpa ilar
han når en dal, där han om kvällen vilar
och där hans hjord kan beta kring hans tjäll,
han i sitt ökenliv sig finner säll.
Där, såsom överallt på jorden, Hunden
åtföljer människan av kärlek bunden.
Den lappske är ej stor, ej stark. Likväl
står hela skaran under hans befäl.
Han ordnar tåg och läger; han den låter
kring fältet sprida sig och samlar åter,
när uppbrott sker; han anger fienden,
den främste själv att gå i strid mot den.

Av hundens trohet vilka prov, vad under
av självuppoffring utan att därunder
är någon avsikt, någon annan grund,
än att sin herre älskar så hans hund.
Om dagen följesven och vakt om natten,
han går till hans försvar i eld och vatten;
och kan han med sitt liv ej rädda hans,
så sörjer han och hämnar. Ofta fanns
på graven, dit det kära stoft blev buret,
allena kvar ännu det trogna djuret.
Och mången baneman, vars dom var dröjd,
blev av den dödas hund omsider röjd.

Men även vilddjur dolda anlag röja
att sig till storsint ädelhet upphöja.
Vem har ej hört om Lejonet i Rom,
som, då Androcles fick sin grymma dom
att bli dess rov, föll ner och honom smekte.
Med tacksam tunga nu den hand det slekte,
som fordom ryckte törnet ur dess klo;
varpå man fann en fristad i dess bo.
Allt folket, samlat att ett blodspel skåda,
blev rört och bad om frihet för dem båda.
De fingo den; och från den samma stund
han med sitt lejon gick som med en hund.

Om Elefanten, som ett rättvist sinne
ej mindre adlar än förstånd och minne,
berättas många minnesvärda drag.
En gav sin herre oförtänkt ett slag.
Se’n han med ängslan sett än på den slagne,
än på de kring hans lik av sorg betagne,
han knäföll för hans son, ett barn blott än,
tog det på ryggen och var spak igen.
Se här ett annat vackert prov av samma
förståndiga och ädla djur. En amma,
som lagt den späda, hon i famnen bar,
i skuggan af ett palmträd, borta var,
då en Hyen dit smög sig och var nära
att gripa barnet, som hon tänkte bära
till sina ungar. Men då knep i hast
en snabel hennes hals och med ett kast
mot spetsen av en klippa henne slängde.
Där snart förblödd och döende hon hängde.
Ej nöjd därmed höll elefanten se’n
om barnet vård, tills amman kom igen,
då hon på snabeln vyssjad fann den lilla,
som, tystnad från sin gråt, nu låg helt stilla.

Om Söderns djur är mången undersaga
att lära gjord så väl som att behaga;
Men i den krets, som sanning och natur
oss anvist, se vi helst på Svenska djur

ANDRA FLOCKEN.

Du snälla Ekorn, som i gröna toppar
från gren till gren än kliver och än hoppar,
ve! om du fången blir och sätts i bur
att i ett tramphjul streta, arma djur.
Så mänskoanden, ju mer fritt han spelar,
dessmindre om sitt mål i längden felar.
Men, då han suckar under tanketvång,
så står han, där han står, med allt sitt språng.

Är det väl Skogens Herre, vi här möte!
Ej mer den starke i naturens sköte!
Se honom dansa efter pipans ton;
ett vackert prov av civilisation.

Vad prasslar där, vad står där över sälgen
för huvud fram? Så högrest är blott Älgen.
Fri, som han föddes, vill han dö. Väl kan
den ädle fällas; men ej kuvas han.
Skön är en älghjord, ej som boskap driven,
en fri förening, av sig själv så bliven,
där alla var för sig jämlika stå
och dock i ordnat skick tillsamman gå.
Men, hur han månde av sin frihet skryta,
med älgen Hästen dock ej ville byta,
som, då han hyst och närd och ryktad är,
har så sin herre som sin krubba kär.
Ack! se hans glada språng, då han från plogen
i hagen släpps, fast ej i vilda skogen.

Vill du gå dit för att, fullkomligt fri
från alla band, din egen herre bli?

Vad ligger der för odjur bakom stenen
i lömskt försåt och med ett språng på Renen
skär av hans hals och suger ut hans blod?
En Järv, vars list är större än hans mod.

Men dylikt sker ju ock i herregården.
Ve höns och duvor, då i mörkret Mården
sig smyger dit! Dock hör vad pris han får!
För vad förtjänst? Jo, för sitt sköna hår.

Och Vesslan, som på rov illistigt lurar
i mörka smyghål av förfallna murar,
förändrar sedan namn med färg och min
och ses i högsta krets som Hermelin.
Hon har som Illern den förtjänst att tukta
de leda Mössen. Även Råttor frukta
för bägges sluga blick och vassa klor.
Mot små, som göra ont, behövs en stor.

Ha vi ej råttor nog som göra skada
så väl i källare som bod och lada,
att våra fartyg skulle skaffa hit
ifrån Levanten eller Barbarit
fen stora bruna med den vita magen,
som aldrig fylls? Det är den gamla lagen,
att med det goda, handel och förvärv
inbringa, följer främmande fördärv.

Men, hur av egna alster, oss helt nära,
samhället riktas, kan oss Biet lära,
som, prövande var ört, ur den, som minst
tycks lovva, ofta drar den största vinst.
Bikupan visar ock – men vad av henne
för lärdom hämtas må, vi alla känne.
Ett anat samhälle av enig flit
ett mönster är. Kom låt oss blicka dit.

Mitt i en ström du finner med förvåning
av hus vid hus, av våning över våning,
en stad, bakom en damm, av timmer byggd.
En mängd av hushåll lever i dess skygd.
Vart äkta par sitt eget rum där äger
med bad för föttren vid ett mossigt läger.
Så väl till sjöss som lands vill Bävern bo.
Vad konstrik byggnad! Knappast vill man tro,
att den är uppförd av det lilla djuret.
Fällt av dess tänder, av dess armar buret,
är allt det virke, som beredde den.
Att han det släpar på sin äkta vän
som på en släde, är en nedrig saga,
ty bägge samfällt var sin börda draga.
«Se där ett folk, som styr sig självt, och märk,
hur väl det går, det jämnt fördelta verk!»
Ja, i en öken. Där ett fritt samhälle,
från grunden uppbyggt, har sitt rätta ställe.
Men när av öknen blir en folkrik bygd,
vi flyr du dän, du stilla samhällsdygd?
Och dem, som hata allt förtryck av mängden,
ej mindre än av en, vad kan i längden
du ge för råd, som vore bättre än
att i en öken fly med dig igen?

Vad skaror tåga här i samma sträcka
och förr ej sluta än de havet räcka?
En del från molnen föll, i luftig flykt
från fjällens spetsar av en stormil ryckt.
Vad helst dem möter, ej de andan vika;
mot käpp och fot de bita och de skrika.
Vid Lämmelns härtåg folket gläder sig,
att ej från fjällen hotar värre krig.
Ja, prisom Gud, att, som på var sin sida
av samma klippa, tröttnande att strida,
två ädla Falkar i all endräkt bo,
så Svensk och Norsk varann som bröder tro!

Inom sig sluten Halvön trygg kan vara,
då hon sig väpnar blott att sig försvara;
likt Igelkotten i det runda värn,
han har av piggar, vassa såsom järn.
Förgäves Räven kryper kring hans pansar;
han törs ej röra vid dess sträckta lansar.
Så finner ock förtalet till sin blygd
en värdig man förskansad av sin dygd.

Men av det sken, han ger i mörka natten,
är Uttern röjd, som klyver sundets vatten
med blod i spåren, träffad av ett skott.
Hur mången lyser till sin ofärd blott!
Vem har förstört vad nyss här stod i blomma?
Mullvaden. Vad har så upprört den fromma?
Ej fromhet – vantro är det blott, som skyr
den glädje med Guds dag var morgon gryr.
Må i sin mull den blinde ned sig gräva;
men varför upp sitt hemska huvud häva
i blomstersängen och föröda den?
Det sköna tåls ej av en mörkrets vän,
mer än det sanna. Bägge äro strålar
av samma ljus. Ja, samma sol, som målar
regnbågen, morgonrodna’n, aftonskyn,
all jordens krets uppdagar för vår syn.

Om vintern vit, om sommarn grå är Haren:
byt icke färg som han. Fast mer förfaren
du ändrar åsikt, dock, i tänkesätt
dig alltid lik, stå fast vid sant och rätt.
För övrigt märk, hur list med dumhet låter
förena sig, då haren fram och åter
kring fältet far att dölja sina spår,
och med ett språng sig gömmer i ett snår.
Han plä’r också med öppna ögon sova.
Den finns bland oss, som har en dylik gåva,
ej blott i kyrkan men vid ämbetsbord,
ja, vid det lästa som det hörda ord.
Men stackars jöns, vad krokar han må göra
och hur han spänner öga, spetsar öra,
vad hjälper honom all hans snabbhet dock,
mes, som han är, emot en hundaflock!
Här möter oss hans frände från Angora.
Vad vinst för riket, icke att förlora!
Snart av ett par blir en million och mer.
Betänk vad silke och ragu det ger.
Det vore ju ett värdigt riksdagsämne!
Till en motion därom vi det blott nämne,
och gå dit bort bland folket ifrån byn,
som samlat sig att se en undersyn.

Där sitter på en stång en liten herre,
som blinkar styggt, men grinar ännu värre.
Se, hur behändigt ur en pappersstrut
hans snabba fingrar veckla mandeln ut.
Är det en dvärg, en byting? Nej, en Apa.
«Hur lik en mänska!» ropa de, som gapa.
«Truls! du har fått en liten lekbror nu,
så lik dig själv.» «Tag dig om näsan du;
så platt hon är». – «Grinollar bäggedera!»
«Håll du din breda mun!» – med vad där mera
blev sagt, som aplikt var. Karikatur
av människan är detta fula djur.
Men även andra röja drag av henne
och hon av dem. Se där i fönstret tvenne,
som bruka mun. Där är ett äkta par:
han min av Hund och hon av Katta har.
Den ena morrar och den andra fräser.
Då hjälten med en blick, vari man läser
mod, höghet, kraft, påminner om en Örn,
så står, med uppsyn av en vresig Björn,
för den i skåpet gömda gäldenären,

vid upplåst dörr, den stränga borgenären.
Här tittar Räven ur ett ögonpar;
och där en mun av Vargen tycke har.
En broder brås på Tjur, på Bock en annan;
dem båda fattas endast horn i pannan.
Så röjer sig, mer eller mindre klart,
det inom mänskan gömda djurets art.
Men se, den fromme vid sin död har redan
ett drag av ängel, som förklaras sedan
i himmelsk skönhet, då, från djuret skild,
den rena anden speglar Skaparns bild.

TREDJE FLOCKEN.

Vad vimmel av insekter, som, ur gruset
av solen väckta, fröjda sig åt ljuset!
Skalbaggen själv slår sina vingar ut.
Nu allt är liv, där allt var dött förut.

Gräshoppan gläds att dansa och att sjunga.
Det må de gamla unna åt de unga;
dock ej att flänga, såsom hon det gör.
Allt har sin tid, sitt ställe, dit det hör.
Din utflykt, Fjäril, är för tidig vorden:
det blåser kallt ännu från höga Norden.
Förbida blomningstiden, spill ej bort,
o yngling! vad så skönt är, men så kort.
Du arma lilja, som i knoppen redan
bär gömd en Mask, vad blir ditt öde sedan!

I skalet Snäckan blygsamt sluter sig:
för en förförisk värld hon varnar dig.
Dock må du, husligt sedesamma flicka,
omkring dig på Guds verk med glädje blicka.
Men när du ut på gröna ängen går,
tag dig till vara att i dina spår
ej Ormen slingrar sig. Den lömska, hala,
har tungan deras lik, som dig förtala.

Lisbetta, främst bland bygdens sköna,
fast hon ej visste själv derav,
en vacker afton sig begav
att helsa sommar’n i det gröna.
Där får hon se ett Steglitspar,
som i en lind sitt näste har.
En läcker bit, i näbben fången,
han bär till henne, får en kyss
och sjunger se’n. Lisbetta lyss,
som hon i bo’t, förnöjd åt sången.

Dit kom med blida ögonkast
en junker, smygande med hast.
Av oren låga tänd, han giller
för hennes oskuld fåfängt lagt.
Nu ock sin talkonst han förspiller;
hon ger ej på dess blommor akt.
Blott på en katt, som honom följer
och i en buske sig fördöljer,
hon med ett vaksamt öga ser.

Hon ser, hur han åt nästet blänger
och kryper fram och upp sig klänger.
Kas! ropar hon och honom ner
från trädet kör med snabba händer,
se’n till den andra hon sig vänder
och ropar: kas! igen och går.
Han snopen på sitt ställe står.

Se’n blir han fången av en guldsmidd häxa,
och får av henne en sparlakansläxa
re’n första natten; då en ömklig låt
från vinden hörs av slagsmål och av gråt.
Sin kärlek katt och katta så förklara.
däri sitt herrskap må de lika vara;
också däri, att om de små, hon får,
han ej bär minsta vård. Som katten går
lösdrivarlikt i byn, så junkern gästar
i sta’n och far omkring och byter hästar.

Det vackra steglitspar emellertid,
som lever jämt i kärlek och i frid,
förenar sig att med all flit och möda
de små uppfostra, icke blott uppföda.
I år att flyga och omkring sig se
och nästa år att sjunga, övas de.
Barn och föräldrar kännas vid varandra,
då de tillbaka ifrån Södern vandra.
Och där de gamla haft mångårig ro,
i samma nejd de unga sätta bo.

Du, med ditt kucku tröttande vårt öra,
du vill väl ock bland sångens fåglar höra.
Så går från dörr till dörr en speleman
med samma stycke; ty blott det han kan.
och, såsom du är utan hem och maka,
så beggedera vet ock han försaka.
Dock gör han, såsom du, sig glada da’r
av våren och vad skönt den med sig har.
Vad må vi avsky mer, lättsinnigheten
hos Gökens frilla eller nedrigheten
hos ungen? Hon, att ostörd ha sin ro,
sitt ägg insmyger i en annans bo.
Han skuffar undan sina fosterbröder,
den huldas barn, som honom ömt uppföder,
som för hans mättnad ingen möda spar
och ingen fara skyr för hans försvar.
Att han, förbytt till Hök, uppäter henne,
är väl en dikt, men vad vi säkert känne,
är, att hon stundom det besvär sig gör
för denna vräklings glupskhet, att hon dör.
Varför är göken ensam av naturen
befriad från den lag, hon gav åt djuren?
På det att mänskan, då hon bryter så,
må av en Gök så namn som heder få.

Re’n trötte, – där en öppen dörr vi finne
till gästfritt hus. Vad möter oss härinne
för motsats av vad nyss vårt misshag väckt?
Kanarifågeln, av en utländsk släkt,
dock infödd svensk, plä’r många konster lära.

Men detta honom gör en större ära.
Är det en mor och hennes unge? Nej.
Det är en hanne; och han tröttnar ej
att sent och bittid’ för den kära vaka;
och denna utan tvivel är hans maka?
Ack, nej! en gubbe, som ej styrka har
att sörja för sig själv. Sin gamle far
den gode sonen denna ömhet ägnar.
Med sång, ej blott med spis, han honom fägnar.[1]

Här står en annan bur. Var sakta, stör
ej Domherrns sång. Det är en psalm. Ja, hör:
«Nu vilar hela jorden.» Början bara;
han kan ej mer. Får man så halvlärd vara?
Men hans exempel fyller denna brist.
Att gå till vila är han aldrig sist.

[1]
* Tidningen Aberdeen Herald berättar följande: «En härstädes
boende man äger en 15 år gammal kanariehanne, hvilken ej mer sjelf kan
taga sin föda eller sjunga. I ett annat rum i samma våning förvaras
en annan kanariehanne, son till dan gamle. Hvarje morgon utsläppes
den unga fågeln ur sin bur och han plägar då alltid helsa på sin gamle
vän, hvilken han räcker födan med näbben, liksom honan matar sina
ungar. Detta upprepar han flere gånger om dagen. Han hackar äfven
på sin faders bur och sjunger mycket lifligt, sannolikt för att muntra
den gamle. Denne har ett eget sätt att tillkalla sina gamla dagars stöd,
då han behöfver dess tjenst. Då den unga fågeln på något sätt hindras
från att lyda den andras kallelse, synes han blitva mycket ond och
uttrycker sitt missnöje på ett visst bullersamt och skrikande sätt, hvilket
husets innevånare mycket väl förstå.» Aft.-bl. N:o 144, d. 26 Juni 1843.

FJÄRDE FLOCKEN.

Vak upp och se, hur präktigt morgonskyn
sin gullport öppnar bortom skogens bryn.

Och hör, hur lärkan, lyft på snabba vingar,
sin sång begynner, som allt högre klingar.
Så må din själ på helga andaktsljud
i tro och kärlek höja sig till Gud.

Till sommarns pris, vars dagar, festligt sköna,
bereda skörden, som skall året kröna,
allt kring oss stäms. Men hur erkänna vi
den vackra tiden, som är snart förbi?
Med dagligt knot, än över blåst från Norden,
än över solen, som förbränner jorden.
Nyss kved du över brist på regn; och nu
på överflöd från himlen klagar du.
Se lundens åbor gömma sig och tiga,
då de se moln, som båda storm, uppstiga.
Ovädersfåglar möta den med skrik.
Är du väl nöjd att nämnas dessa lik?
Nej, bida tyst, tills du kan prisa åter
den sol, som Gud ånyo skina låter.
Vår Herre själv befaller oss att se
på himlens fåglar, att vi, såsom de,
må glädas under vård ifrån det höga
av samma Faders hand och Faders öga.

Vem är den sångarn med det gula bröst?
Skön är hans klädnad, skönare hans röst.
Sällsporda gäst, du saknar namn på svenska:

Svensk är du dock. Ja, bland de fosterländska
Är ingens lynne mera svenskt än ditt,
lätt, muntert, livligt, lekande och fritt.
I trädgård hellre än i skog du trives,
och flyr ej nejder, där ett nöje gives.
Gul näktergal man kunde kalla dig;
men var förtjänst må nämnas efter sig.
Som du är nämnd, vad du ej torde veta,
utav de lärde, må du allmänt heta.
Lef, Hippolais[1], lef i bättre sång
än den du hör dig ägnas denna gång!

Vad alltid ej om virtuoser gäller,
sitt lilla hus han väl i ordning ställer.
Det är av grässtrån byggt så snyggt, så nätt,
med björkens vita silkesduk beklätt.
På bädd av tagel vilar där hans maka;
och gröna kvistar henne tätt bevaka.
Fem rosenröda ägg hon lägger där:
en sådan prydnad, sång och skönhet gömma
de dyra föremål för hennes ömma
nu redan moderliga vård. Vad har
så ljuvt, min fru, er granna boudoir,
där ni er speglar, mellan det ni gläntar
på dörrn och tittar efter den ni väntar,
bekymmerslös om edra barn, vad skrock
dem deras amma lär, vad odygd ock.

Ack! Näktergalen flytt från Mälarns stränder,
där han i bur blev satt av råa händer.
I Skånes lunder sjunger dock ännu
den ena[2] av de lika nämnda tu.
Den andra blott, där myrtens krona susar,
i Söderns natt de älskande förtjusar.
Men nattlig sång förskönar ju också
vår mörka tallskog. Trastens toner gå
så ljuvligt ömma och så livligt bjärta
ej till vårt öra blott, men till vårt hjärta.

I höga Nordens ljusa midnatts stund,
vad härlig röst uppvaknar i en lund
av fjällens björk[3]! Vad sång ur högre koren!
Hur klar sopranen och hur ren tenoren!
Två sköna stämmor ljuda på en gång
med en harmonisk tävlan i hans sång.[4]
Men honom hör i öknen blott hans maka!
Av eget val, att ryktets lov försaka,
har mången upphöjd själ, i skuggan gömd,
försvunnit okänd eller snart förglömd.

Hur vansklig är ock äran! Fordom prisad,
förnekad se’n och nu igen bevisad,
är Svanens sång, som högt i luften hörs;
och hela nejden av dess samljud rörs.
Vad väldig klang! Ej sjunger en allena.

En mängd av röster korvis sig förena
till en högtidlig hälsning, då ur skyn
de sänka ner sin flykt på vikens bryn.
[5]

Men vad är här för barnalek? Brushanar,
vad är som er till sådan fejd uppmanar?
Är det väl äran eller kärleken?
Ack bägge två. Som forna riddersmän,
så de om pris av sina damer strida.
Hur högt de hoppa upp från var sin sida!
Och spänd var fjäder i den buske är,
som lik en sköld det tappra bröstet bär.

Visst är det skönt att segra för de sköna,
som hjältens mod med myrt och lager kröna;
Dock mera lyckligt är det fågelpar,
som trogen kärlek tyst förenat har.
Behag och dygder i en ljuv förening!
Att dem ej hylla vore en förstening
i själ och sinne. Könet är likväl
ej skapt till herre mera än till träl.

Hos Biens drottning tro ej, stolta kvinna,
att du kan stöd för toffelväldet finna.

Hon styr ett folk som allas mor; men du
är hälften blott av ett, som blev av tu.

Där vi se bin och höra tuppar gala,
där är ej öken mer. Nu ock en svala
oss visar vägen till en trevlig bygd,
som vinkar där i höga lindars skygd.

Knappt flämtar än det första matta ljuset,
då Tuppens röst ger ljud i hela huset.
Är denna tidighet hans enda dygd?
Nej, mången annan har han till din blygd,
du självske man, som för din enda maka
ej tar ett steg, ej vill en lust försaka.
Märk, hur han öm om sina många är.
Ej framför dem han tar ett korn, ett bär.
Till sig han lockar dem, då han med möda
ur mullen krafsat upp en liten föda.
Nu vid hans anskri, då han Höken ser,
de under ladan alla krypa ner.
Men blott på avstånd hinner hon dem följa,
som har de små. Dem skydda eller dölja
med sina vingar kan hon icke nu.
Men, modersömhet! vad förmår ej du.
Med spända fjädrar och med blick, som lågar,
hon skriande mot fienden sig vågar.
Han griper en och flyr. Men ur sin strid
Hon med den ära går, att hon därvid
bevist, vad du med rodnad må besinna,
du svaga, blinda mor, som, för att vinna

en fåfäng glans åt den, du har så kär,
själv för din dotter dit, där faran är.

Se där en grant befjädrad Papegoja
i höga fönstret. Märk den gyllne boja
hon bär om foten. Det förnäma liv
är blott ett slaviskt tidsfördriv.

Påfågel och Kalkontupp! vilkendera
av dem beter sin dumma högfärd mera?
Den ena med den stjärt, han breder ut,
den andra med sitt glafs, sin röda trut?
Och vilkendera, Ankan eller Skatan,
är hon mer lik, som snattrar där på gatan?
Men Gås och Kråka hålla sin person
mer värd och ta sig högre min och ton.
«Tyst, skvallergummor, med ert sliddersladder»,
utropar Staren, som lärt mänskopladder
i buren härma, utan att bli flat
för det han själv bär fram blott tanklöst prat

Och du, som med din skrud av blå och gröna
med flera färger räknas bland de sköna;
ditt: kråk! kråk! kråk! gör dig misshaglig dock,
Blåkråka! — kråka må du heta ock.

Ej nog att vara vacker, det är mera
att vara täck. Men säg mig, vilketdera
är hon med sidensvans, som rör sig där
i rönnens krona bland de röda bär?

Men även fågelns värde det förhöjer,
att hon är kvick och har förstånd. Det röjer
hon, som sitt bo i törnebusken gör.
Hon sjunger efter all den sång, hon hör,
och har den hushållsdygd att förråd spara
för dag, som kommer. Ja, hon ses förvara
på taggar trädda larver och vad mer,
varmed hon, snäll i jakt, sitt hus förser.
Törnskata heter hon. Törn! må så vara;
men varför skata? Det må den förklara,
som vet, varför hon nämnes hon ej han,
som duvan, lärkan, ja som människan.

Men icke nöjd med det förstånd, som ställer
allt på sitt rum och skattar vad det gäller
inom sin krets, hur mången verka vill
vad han ej kan, vad honom ej hör till!
Göktytan tycks av denna oart lida,
då hon sitt huvud ävlas att omvrida.
Vad ser hon då? Ack! blott sin egen svans.
Månn något mer av sådan vishet vanns?

Vad se vi där så skönt i luften stimma?
Mot blåa skyn de vita fjädrar glimma,
då hon än uppåt som en pil är sträckt,
än tumlar om som lövet för en fläkt.
Ack! det är Vipan. Sådan mästarinna
i luftig danskonst är ej lätt att finna;
men väl i den, att sjunga eget ros,

är mången, såsom hon, en virtuos.
Hon ropar vit! vit! vit! för att förklara
att hon är vit, ehur till hälften bara.

Men danskonst, spåkonst och vad mer må bära
av konst det stolta namnet, i all ära!
Främst dock den jämna dygd värderas bör,
som vardagslifvets stilla glädje gör.

Ja, du är främst välkommen trevna Svala.
Må vi som du åt sommaren betala
med tacksam fröjd och trogen arbetsflit
vår skuld för årets frukt, som han bär hit.
Och du, som trippar, snabba Sädesärla,
då regnet stundar arla eller särla,
i plöjda fåran: du är oss ett bud
om den välsignelse, som ges av Gud.
Och skördemannen, tacksam för den gröda,
varmed han ser belönt sin trogna möda,
med nöje unnar några fallna korn
åt Kajorna, som bo i kyrkans torn.

Men föga värd är Labben, att man kastar
ur båten fisk i luften, som han hastar
att sig tillägna. Det är blott av rån
han lever. Se, då Tärnan väl ifrån
sin dykning hunnit opp med fångst i munnen,
är Labben på hans hals; och övervunnen
ser han i rövarns gap sitt släppta rov.
Väl den, som vinner, är han än en bov!

Men märk, att de, som våld i stort utöva,
som hela landskap, hela riken röva,
så icke nämnas, icke anses så.
Storherrar rör ej lagen för de små.
Storkraken är bland dem, i dåd så mäktig
som ståtlig i gestalt, i klädnad präktig.
Försänkt i vattnet jagar han med slag
av sina vingar fisk av alla slag.
De trängas i en vik tillsammans många.
Det blir för honom lätt sitt rov att fånga.
Men de, som sig förent i jaktens stund,
sen rycka bytet ur varandras mund.
Hur mänskolika! - Men att med dem dela
infinner strandbon sig och tar det hela.
I arma fiskar! vart är det I flyn!
Den falska fristad under vattnets bryn,
som han berett er, i hans våld er bringar.
Men fågeln, som förföljs av jägarn, svingar
sig ner i sjön; och, att betryggas där,
han dit på ryggen sina ungar bär.

Längst bort till nakna skär, där allt är öde,
där våren själv och sommarn synas döde,
flyr Lunnefågeln inom Polens krets.
Men även der är jägaren tillreds.
Ja, blott en flicka går på morgonstunden
till branten åtföljd av den sluga hunden,
som kryper i ett hål och drar till slut,
ehur han knips i nosen, fågeln ut.
Ej ensam kommer han. Av skräck betagen,

då han av rövarns våld sig känner dragen,
tar han sin granne fatt och denne sin.
Så fångas alla, som där stängt sig in.
Den djärva flickan deras nacke bryter
och om sitt liv av dem en gördel knyter.
Hur de förföljas, susar luften dock
och solen skyms av deras täta flock.

Ack! över allt är strid förutan ända.
Nu till en vila må vi tanken vända
på en så from, så kär, så fryntlig gäst
i menskors boning, där han trives bäst.
Olycklig den, som vågar Storken röra
och hans på taket byggda näste störa!
Men lever icke även han av rov?
Av ormar främst. Naturen har behov
av rättare, som skick och ordning hålla
och öda ut de kräk, som skada vålla.

[1] Sylvia Hippolais. Se Skand. Fauna av Nilsson, Fåglarne.

[2] Sylvia Philomela; den andra heter Sylvia Luscinia.

[3] Sylvia Svecica.

[4] Se Nilsson, Skand. Fauna.

[5] Cygnus Muasicus. «Höst och vår, då Svanen i synnerhet träffas utanför våra kuster, hör man ej sällan dess härligt klingande, lätt igenkännliga sång. Den består väl egentligen blott av ett tvåtonigt läte; men hört ur ren klar luft, under en av vinterns första kyliga dagar eller under en skön vårdag, är den melodiskt skön, i synnerhet då man, som ofta händer, får höra den av flera på en gång av olika ålder och således av olika finhet. Mig har ofta denna sång, hörd från fjärran ur luften, förekommit som sköna toner ur jägarhornet.» Nilsson, Skand. Fauna.

FEMTE FLOCKEN

Vem flög med sådant buller opp? En tjäder?
Nej, blott en Järpe. Med så mycket väder
den lille rör sig. (Mången narr så gör.)
Röjd av sitt fjäsk han för ett hagel dör;
och nu i köket, ja på torget redan
han får sitt värde; och på bordet sedan
han prisas ej blott framför åkerhöns,
men rapphöns, att ej nämna gårdens höns.
Det ges ock mänskohöns, som vi må gärna

ej tåla blott men älska, hylla, värna.
De värpa flitigt vad oss nyttigt är,
fast med sitt kackel stundom till besvär.

Ur vägen alla! Själva Orren vike
för Tjädertuppen. Han ej tål sin like.
Men hur han stolt sig svänger lik en man,
som trotsar på sin styrka, fastnar han
i garn en fånge. Ej hans mod dock faller.
Han hackar vildsint genom burens galler
den hand, som honom bjuder spis och dryck.
Han hellre dör av svält än tål förtryck.

Men Rördrum, av vars oljud nejden dånar,
med värre hämnd sin fängslare förvånar.
Åt ögat måttar han med ilsket fund
så väl på jägarn själv som på hans hund.
Så hugger ock den falske frihetsanden
åt statens öga, icke blott åt handen.
Men icke otron mer än vantron rår
mot ljusets makt, som fram sin bana går.

Så tyst som snabb är Örnens flykt, som hinner
en höjd, där honom ögat mer ej finner.
Om du vill se hans bo, så kläng dig opp
på bergets branta vägg allt till dess topp.
Blott efter rov han ner i dalen ilar;
och om han där ett ögonblick sig vilar
i något träd, så är det på en gren,
som torr och naken skjuter ut allen.

Förklädd till tärna jägarn fram sig smyger
och narrar Trappen, som ej undan flyger.
han löper blott och gömmer sig i snår,
till dess att kopplet släppes i hans spår.
Men nu ett lod, i det han upp sig svingar,
hans bane blir. Räds att på fall dig bringar
den åskomgivna höjd, dit gunsten dig,
uppkomling, lyfte från din trygga stig.

Men se dit bort, hur Gladan, upphöjd över
allt skrän av kråkor, dem hon ej behöfver
ens låtsa märka, svävar stolt i skyn.
Vad majestätlig flykt, hvad härlig syn!
Så är det skönt att se förtjänstens ära,
trots dagens sorl, ett ädelt namn uppbära.
Det bär sig självt, som hon där knappast rör
på sina vingar, då sin krets hon gör.

Du sjögast, Lom, som under yra fröjden
av vår och kärlek vågar dig i höjden,
skrik ej så högt däröver med en röst,
vars låt ej liknar vår, men stormig höst.

Du, gömd i vassen, där på vattnet flyter
ditt tysta bo, du av din flykt ej skryter,
fast även du kan höja dig i skyn;
dock trivs du, Dopping, helst på vågens bryn.

Med bågig flygt Varfågeln far beskäftigt
och varnar med sitt skri, så vasst och häftigt,

småfåglarne för höken. Dock är han
själv färdig att uppäta vem han kan.

Knarr må du heta, som så ängsligt knarrar.
Led för vårt öra, du vårt öga narrar.
Bäst du är här, har du dig dit begett.
Av hundra, som dig hört, knappt en dig sett.
Så full av hemlighet du låtsar vara
där du i gräset göms, är du dock bara
ett litet höns. Hur mången far ikring
med stora ord, som säga ingenting!

Härfågeln opp! opp! opp! beständigt skriker
men hålls på marken. Dock, hur han förliker
det ena med det andra, vet du bäst,
som lovar stora verk — härnäst! härnäst!
Härfågel nämns han; varför så? Om härnad,
av landets fiender i tysthet ärnad,
han troddes spå och mana upp till strid.
Men nu förbi är de profeters tid:
Dock ej profetens inom oss, som anar
en andlig fara och mot den oss manar
till vaksamhet och strid. — Se, hur på vakt
en Trana står i lägret och ger akt
på allt omkring sig, på var fläkt i säven,
vart löv, som rör sig. Vaka så du även,
och ej din blick omkring dig endast välv:
Bespeja fienden inom dig själv;
och tron hos dig, igenom segren vorden
allt mera mäktig, gör, att ren på jorden

du din umgängelse i himlen har,
Tornsvalan lik, som högt mot ljuset far.
Dock den, att hon ej, utom sitt näste
i tornet, för sin fot kan finna fäste,
du henne ej må likna, du, som här
är satt att verka, medan dagen är.

Garfågelns öde måste vi beklaga,
som ej ett steg på jorden mäktar taga,
och vinglös ej i luften flyga kan.
Vitt fält på havet han dock har. Välan!
Det har ock du på djupet, där du svävar,
du, som vad jord och himmel vittna, jävar,
av tvivlets vågor förd på ändlös rymd,
där hamn ej nås, av ständig dimma skymd.

En egen värld är havet, där bland lunder
av sten, som växer, föds en mängd vidunder.
Se där ett blomster: nej, det är ett djur.
När vattnet rörs och gnistor gå därur,
tag upp därav en handfull och beväpna
med ett förstoringsglas din syn och häpna.
Det är millioner levande du ser.
När blotta ytan sådant företer,
vad skulle ej vår blick i djupet finna!
Men nöjoms med den krets, dit den kan hinna.

Vad springer här ur sjön i luften opp?
En flygfisk. Ack! vad överdådigt hopp.

En havsörn slår på honom ner. Tag vara,
du Siare, på dig i dylik fara.
Bedrag ej oss, bedrag dig icke själv
med dina syner bortom tidens älv.
Var nöjd med vad Guds ord oss uppenbarat.
Först i en högre värld blir allt förklarat.

Men här helt nära under vattnets bryn
står en på lur och vid en Flugas syn
på henne sprutar en försåtlig droppe.
Vi sänkte hon sin flykt, som, trygg däroppe,
nu sluts med fall i sprutarns öppna gap!
Vik undan för den makt, vars fiendskap
till dem, som söka ljuset, aldrig vilar.
Spring ej i skotthåll för hans lömska pilar.
Tro ej de bloss, som du i kärret ser.
Mörk väg oss vilse för; falskt ljus än mer.

Så en Phalén, som sig om dagen gömmer,
om natten svävar kring en dank och drömmer,
det blinda tok, att det är solens sken.
Flyg ej så när — ack! han har bränt sig ren.

Nattskärra, även du om dagen blundar
gömd i en skreva. Först, när natten stundar,
uppvaknar du och flaxar hemskt omkring
längs marken, trollad inom samma ring,
och surrar lik en spinnrock, varför mången
tror dig en häxa, som, av djävuln fången,
stjäl mjölk av getter. Skyll för allt det där
dig själv, då du en vän av mörkret är.

Se även Flädermössen nu sig smyga
ur sina gömmor och kring ladan flyga.
Allt djävulskap i rörelse nu är;
ty sådant allt om dagen sig ej bär.
För klara ljuset det som skrock försvinner.
Men värre är, att även brottet finner
av natten skygd. Missdådare och hov
nu gå med ulv och räv att söka rov.

Vad spöklikt skrän av Uven, som förskräcker
den fromma Duvan. Men, då dagen väcker
i lundens kronor all dess sångarsläkt,
då flyr han i sitt hål, av natt betäckt
också om dagen. Så av mörkret fången
mitt i det kristna ljus är bland oss mången,
som för att se i nattligt djup dess mer
med bortvänd syn ej klara dagen ser.

Men Trast och Lärka, livliga och glada,
i källans åder sprittande sig bada
och sjunga sen den ena i det blå,
den andra i det gröna. Gläd dig så,
du trogna själ, som livets brunn har renat.
Gläds åt den nåd, som dig med Gud förenat,
och gjut i tacksamt lov din helga fröjd,
på hoppets vingar över stoftet höjd.
Och när du ser i skyn en samlad skara
beredd att bort till andra stränder fara,
så gör dig färdig till den snara färd,
som dig skall föra till en bättre värld.

Men att du måste till det rätta livet
ånyo födas, såsom det är skrivet,
det låter dig naturen själv förstå
í larvven, som vi se ur busken gå
mätt av de löv, hans första levnad närde,
att till en annan av ett högre värde
bereda sig i puppan, där han, skild
från världen, göms, till dess — vad härlig bild! —
han bryter skalet och med sköna vingar
i morgonljuset sig bland blomstren svingar.

Sid. 102.

– – – Du nordens näktergal –
Du som anar om dens nöd som lider.

I Författarens födelsebygd, en av de nordligaste städer i Finland,
hörde han vissa somrar en fågel, som satte sig på de högsta flaggstänger
och sjöng hela den korta och ljusa tiden av natten som solen ej syntes.
Invånarne kalla den Kuolemanlindu eller dödsfågeln; ty de inbilla sig,
att i det hus, på vars flaggstång han valt sitt sångställe, någon person
inom det året skall dö. Till det djupa intrycket av dess ljuvt rörande,
melankoliska sång, bidrog även denna inbillning ej mindre än den höjd,
varifrån han lät höra sig, och den Nordiska sommarnattens skönhet.
Förmodligen är det Sylvia Svecica. Åtminstone är, vad jag av dess
utseende kan minnas, likt dennas beskrivning hos Nilsson.

Gubbens vaggvisa

2012-02-10T13:12:00.002+01:00

Ligg nu stilla, gubbe grå,
barn ånyo vorden.
Icke stör dig i din vrå
någon fläkt från Norden.
Vaggan[1] går sin jämna gång,
somna sött vid daddas sång.
Bry dig ej om orden.

Hör likväl ett ord till tröst,
då du vaknad kvider:
allas moder vid sitt bröst
söver dig omsider;
och en Fader väcker dig
för att ta dig upp till sig,
om du tåligt lider.

[1]
* Under författarens sista sjukdom lät han i en säng på böjda
medar vagga sig för att derigenom döfva sina plågor. Hans yngsta dotter uppfyllde vanligen detta åliggande.

I anledning av den första gudstjänsten i den nya domkyrkan

2012-02-10T13:08:00.000+01:00

Vid Consist.-Not. Abraham Nenséns begravning d. 27 Mars 1846.

Det nya templets klockor ljuda
och till dess öppna portar bjuda
den skara, här så talrik går.
Hon skyndar dit, att första gången
där se, vid bönen och vid sången,
«hur helgedomen härlig står.»

Vad i dess prydnad än må fela,
djupt rör oss ren det stora hela
och lyfter upp till Gud vår själ.

Men bäst det sköna verk oss gläder,
vad sorgeståt här tyst inträder,
högtidligt talande likväl!

Att människan av jord är tagen,
skall åter varda jord: den lagen
är då det första ordet här.
Nej, hör förut en sång om livet, [1]
som blir den trogna själen givet
i templet, som där ovan är.

Vad du begynt, o Gud, fullända!
Ack, värdes hit med ordet sända
din Ande i var själ som tror!
Bygg din församling här och verka
hos henne så, att man må märka
hur i din kyrka själv du bor!

[1] De två första verserna af Psalmen 488 [SvPs1986 nr 616] sjöngos fyrstämmigt av valda röster.

Domkyrkan i Härnösand

2012-02-10T13:02:00.001+01:00

Då jag väckt av slag, som blevo fyra,
för den sjuke allt mer kära ljud,
göt mitt hjärtas offer för de dyra
vilostunder i en suck till Gud;
fann jag skingrad nattens mörka dimma,
och där lyste över bergens bryn
ren från Österns port en solklar strimma,
och jag såg — vad skön, vad härlig syn!

Väl förut jag ofta i mitt fönster
stått betagen och ett tempel sett
under byggnad, tävlande med mönster,
som oss konsten i en forntid gett.
Snart ett torn sig upp åt himlen lyfte,
där dess spets försvinner i det blå,
med en vink, att vi ett högre syfte,
än vad jorden tillhör, fatta må.

Men nu såg jag det förklarat stråla,
på etheriskt guld och purpur rikt,
såg vad ingen mästare att måla,
ingen mänsklig konst kan göra likt.
En symbol av templet, där de sina
Himlen samlar i ett evigt ljus,
syntes så mot solens uppgång skina
detta heligt sköna Herrans hus.

Då Guds lov der ljuder första gången,
vilken högtid! men då torde jag,
nu av dödens stränga förbud fången,
ej på jorden skåda mer Guds dag.
Ack! jag ser det nu invigas redan
av det ljus, som det från himlen får,
Och att där sin gudstjänst hålla sedan,
saligt rörd min stilla ande går.

Kyrkobyggnaden i Härnösand

2012-02-10T12:58:00.002+01:00

Hur det gamla mot det nya strider,
segrar detta, då det bättre är.
Länge hämmad i sin fart, omsider
sig en annan bana floden skär.

Ofta en reform på dröjsmål vinner,
av det motstånd, som den möter, stärkt.
Kraft, som har bestånd, den samla hinner
och bereds ej sällan oförmärkt.

Vår i femti år förfallna kyrka -
sorgligt minne av en nödens tid! —
kan med sin förvandling det bestyrka.
Nu vad härlig vinst av långlig strid!

Ej hon blivit, om hon förr fullbordats,
sådant Herrans hus, så skönt, så stort.
Väl! att mellertid därom blott ordats,
att det endast i förslag var sport.

Nu förlikas alla, att det färdigt
ta emot, och prisa det, som skett,
skett, så eftervärld som samtid värdigt. -
Dock det hela vi ännu ej sett.

Ädla konster! pryden så det inre,
att dess uttryck andans stämpel bär.
Det för ögat sköna oss erinre
om det heliga, vars skal det är.

Pris ske staden, pris ske rikets ständer
och de män, som verket förestå!
Men förgäves bygga mänskohänder,
om ej Herren lägger hand derpå.

Herrans hand därpå är synlig vorden
i den framgång, som det haft till slut,
att en prydnad bli för höga Norden,
efter allt vad fåfängt gjorts förut.

Tills dig möter i det nya huset
din församling, låt oss var för sig
tyst dig nalkas, du som det i ljuset
bragt, o Herre! och välsigna dig.

Varningen

2012-02-10T12:53:00.003+01:00

Trött, på min stav mig stödjande, stod jag och såg på min
skugga,
som, allt mera förlängd, viste hur dagen förled.
Plötsligt for mig förbi en ryttare. Hästen var kolsvart;
men mot solen, som sjönk, blänkte hans bleka gestalt.
Häpen att känna igen benranglet med lian i handen,
hörde jag honom, med den vinkande, ropa: härnäst.

Måtte du ej, med missförstånd av det varnande ordet,
tänka från dag till dag: bättra mig vill jag härnäst.
Se på ditt timglas, märk, har ett sandkorn följer ett annat.
mellan härnäst och nu visa mig skillnaden där!
Nu är det tid, det säger dig nu den svängande pendeln:
nästa minut kanske hör du ej mera dess knäpp.
Nu, och så länge du nu kan säga, i dag och i morgon,
tänk på din skuld och den nåd, Herren dig bjuder ännu.

Tillägg till Dumboms leverne

2012-02-10T12:49:00.001+01:00

«Också i Metaphysican
var Dumbom en förfärlig bjässe;
ty det var han, som skillnan fann
emellan esse och non esse.»
Men nu hans ära är förbi
då av en ny filosofi
den skillnaden tillintetgöres:
Ja, som det hit från Tyskland höres,
har nu den stora upptäckt skett,
att Seyn och Nichtseyn äro ett.

Så långt har tidens vishet hunnit,
att allt blir blott en abstraktion
i politik som religion.
När så för hennes blick försvunnit
allt, som är till, vad blir väl kvar?
Blott hon, som det bevisat har.

Vilkendera?

2012-02-10T12:47:00.000+01:00

Tiden är stark som en ilande ström, ombytlig som vinden.
Vilkendera förstår bättre begagna dess makt,
den beräknande man, som ställt sin kvarn på en bergshöjd,
där han den vänder med hast efter som vädret sig vänt,
eller hans granne, som rest mot forsen en damm och dess böljor
tvingar att driva omkring hjulen, som mala hans säd?

Glad åt mitt nya poëm

2012-02-10T12:44:00.004+01:00

Glad åt mitt nya poëm jag det viste åt granskande vänner.
Vad den ena berömt ville den andra ha bort.
Slutligen fann jag det likt en säng, där rensande händer
rycka med ogräs opp stånd av det ädlaste frö.

Araben

2012-02-10T12:42:00.001+01:00

«Ack! ser ni min hingst!» så sjöng han och red
på den sandiga hed;
«Hur stolt han mig bär, det går som i dans!
        Sin herre han känner
och lyder hans tygel, men också blott hans.
        Som vingar han öronen spänner
och ilar, i lopp en gazell,
så lätt och så snäll.

Se, skarpt är mitt svärd, och blank min pistol!
        Se, mot aftonens sol
hur det glänser det bälte av silfer jag bär! —
        Då min älskade flicka
får se mig vid brunnen bland palmerna där,
hur hjärtat på henne skall picka,
som duvans, då höken sin klo
har spänt i dess bo.

Då tystar hon hunden och smyger sig ut:
ser omkring sig förut.
Än sen om av spejande fadern vi ses?
        Då flickan jag svingar
i sadeln till mig, må han ropa sig hes.
        Min springare far som med vingar.
Och stjärnorna ned på oss se,
lyckönska och le.»

Till en lesbisk flicka

2012-02-10T12:40:00.000+01:00

(Efter SAPPHO [från min ungdom].)

Lycklig den yngling -- till Olympens gudar
syns han mig upplyft --, som dig gent emot får
sitta helt när dig, med sin blick på dig blott
fäst och på dig blott

lyssnande se, hur dina söta läppar
öppna sin rosknopp; och du ler så kysstäckt.
Grymma! så blev här i mitt hjerta väckt, ack!
eviga oron.

Vid din åsyn med ett band på tungan
stelnar jag maktlös; genom alla ådror
sipprar en eldström; mina öron susa;
kring mig är allt natt.

Strax med en darrning överfar en iskall
svett mig. Till likhet med det vissna lövet
bleknar jag andlös; och jag tycks för evigt
sjunka i jorden.

Julkollekten för fattiga barn

2012-02-10T12:36:00.000+01:00

Dessa små, i trasor klädda,
skynda, mänskovän! att rädda.
Löna dig de ej förmå;
men Belönaren däroppe
gäldar varje vattendroppe,
som av dig Hans minste få.

Se hur de för kölden fasa:
Knappt är brödet, ingen brasa
värmer deras kalla rum.
Må en skärv ifrån de rika
för de fattiga predika
tröstens Evangelium.

Värnlös låg, vid Julens möte,
Frälsaren i krubbans sköte,
utan rum och bädd och bord.
Dock i nattens mörka timma
sågos himlens Julljus glimma,
med en klarhet, förr ej spord.

Tänd ock du i nödens koja
hoppets ljus, och lös den boja,
vartill nyckeln Gud dig gett.
Härligt då din högtids minne
speglar sig i fridfullt sinne:
bättre Jul du aldrig sett.

I aftonstunden

2012-02-10T12:31:00.001+01:00

1.
Bort på den väg man ej kommer igen så många ha farit,
dem jag har älskat. Dess mer
skattar jag dem, jag har kvar.

2.
Medan jag väntar det smällande bud från den pustande
draken,
som mig kallar till havs,
gläds jag, med uret i hand,
att få njuta ännu en stund med de kära, mig omge,
tills jag skall säga farväl
— dock ej för evigt farväl.

3.
Fast mitt huvud är böjt mot graven, som öppnar sitt sköte,
kan jag ännu, vad fröjd!
lyfta åt himlen min blick.

4.
Även på jorden ser jag ännu det sköna i blomstren,
ser det i brodden, vars spets
pryds med juveler av dagg.

5.
Aftonen skymmer alltren: dock än i de purprade molnen
speglar sig dagen, som flyr,
leende än i sin flykt.

Modi morales

2012-02-10T12:26:00.002+01:00

Stolt på en luftig tron, av egen svikt blott buren,
satt kung Imperativ, och sade: jag är jag.
Ej en vasall blott av naturen,
jag skapar själv mitt rike och min lag.
Lyd! är mitt envåldsbud, som ingen skillnad lider
på rum, personer eller tider.
Lyd, säger jag till menniskan,
till varje tänkbar ande: lyde han!

Erfarenheten kom med sina trenne söner:
Indikativ, som tror på det han röner;
och Optativ, som, vad han ej i dag
kan nå, i morgon hoppas hinna:
samt Konjunktiv, som älskande och svag
ett stöd vill ge, ett stöd vill vinna.
Med ödmjukhet och mildhet i sin ton,
hon trädde fram och sade: «Bjud, regera,
förnuftets frie son: din höga himlatron
min ätt, i stoftet född, skall ej bestorma mera.
Men till ministrar av din lag,
o konung, mina söner tag!
Vad! om du säger: lyd! och ingen skulle svara:

Jag lyder, eller ens: jag må,
jag skall, jag skulle lydig vara!
Vart månde utan dem din stolta spira nå?
Vad kunde utan dig allt deras nit förmå?
Gör du den lag, som de uppfylla.
Blott i ditt namn skall deras insikt rå,
och folket, styrt af dem, skall dig allena hylla.

«För övrigt glömmen ej, att under allt ert kiv,
I ären samme faders söner;
Med dina bud, med deras råd och böner,
beron I alle blott af Gud: Infinitiv.»

Lycksökaren

2012-02-10T12:21:00.005+01:00

«Nej, att från dag till dag med samma plikt mig möda,
lik plöjarn i sitt ok, förnöjd med avmätt föda:
det ägnar ej min själ, som flyr från jordens bryn.
Må medelmåttans barn den sälla skuggan prisa:
jag längtar att mig visa
bland örnarne i skyn.»

Välan! ditt högmod går att, krypande i fjätet
av det förnäma släp, som följer majestätet,
var dag en offerbild i maktens förmak stå.
Vad! till en skugga blott du vill dig själv förlora,
        Och trampas av de stora,
att bland dem synas få?

Vad seger! då till slut, av nådigt delta miner,
I dem, förgäves höljt, föraktet genomskiner,
en lönar även dig för hundra morgnars språng.
Än mer, då av en vink, du närmas till ett öra,
som ville spejarn höra
och smickrarn på en gång.

Olycklige, förledd att bäggedera bliva,
du gläds att ej blott ses, men få allt högre kliva
vid fingret, som i mjugg den mäktige dig ger.
Men på vad slipprig höjd står ej hans egen lycka!
        Ett vindkast den kan rycka,
och din tillika, ner.

Till stämplarn av hans fall du löper nu? - Nej, stanna
i skuggan, dit du föll, med handen för din panna.
Där lägg den på ditt bröst och trots åt lyckan bjud;
arbeta, fri och lugn, och känn dig mänska vorden,
då du får bröd av jorden
och ber om nåd blott Gud.

Säll den, i dalen gömd, ej kröp på höjdens halka! —
Dock böj dig för det träd, som ger dig skygd och svalka.
Var ej för stolt därtill: det är förtjänstens rätt.
Från lismarn lika skiljd och från den orm, som sticker,
ej mer i hån, än smicker,
den fries ära sätt.

Misskänn ej, för hans börd, den ädle och den vise;
och snillet, trots dess rang, ditt sanna offer prise!
Men skrik ej, om en stor ditt värde översåg.
Stå upprätt som en man och se, med harmfritt öga,
de höga mindre höga,
då du är mindre låg.

Höjden

2012-02-10T12:15:00.001+01:00

De tre första stroferna äro skrivna 1790 (då förf. var 18 år) och de två sista 1832 (då han var 60 år).

Där näckbladet sam
och guldkrönta Nymfer i dagen
ur vågorna tittade fram;
med mina oskyldiga lamm,
jag följde en bäck genom hagen.
De lekte i enfald och fred
och sågo i väpplingen ned.

Jag blickade opp:
Ett berg genom skyarne trängde
sin furubekransade topp.
Jag böjde mig häpen — och lopp
med klappande hjerta och klängde
í slippriga branter och stod
på toppen, med svindlande mod.

Där låg för min syn —
med lunder vid speglande sjöar,
med hjordar kring rökande byn,
med blånande fjällar i skyn,
med skördar i dälden, med öar
och segel på havet — en ort
utbredd, som på bordet ett kort.

Men bäst jag där står
och den präktiga tavlan beundrar,
uppreser sig sjön, och där går
en storm, som på höjden mig når.
Omkring mig det blixtrar och dundrar.
Där splittras af eken en tall,
här dånar en klippa i fall.

Emellan de två
jag dignar, vid bråddjupet nära.
Jag blinde! ack! varföre gå
hit upp, från min däld och de små,
om vilka jag vård skulle bära.
Så lugnt är där nere och grönt,
av skuggor och blommor så skönt!

Berget och dalen

2012-02-10T12:10:00.000+01:00

«Varför är du så hög och jag så låg?»
brast dalen ut och upp åt berget såg;
«Vad har du väl att dig förhäva över?
Ej ens så mycket ved, som byn behöver,
ge dina magra mossbelupna träd,
då jag förser den så med hö som säd.»

«Vem», svarte berget, «ger dig skygd mot Norden?
Vem gjuter källan i ditt sköte ner,
där hon ifrån en bäck en å är vorden,
som dig så fruktbarhet som skönhet ger
och med sitt strömfall även mal den gröda,
vars skylar kröner dina söners möda?
Men kunde jag väl det, om över dig
Han, som oss båda ställt, ej upphöjt mig?
För övrigt att oss båda spara
ett fåfängt kiv i långa tal,
så borde jag helt enkelt svara,
att jag är berg och du är dal.»

Räven och storken

2012-02-10T12:06:00.003+01:00

En gång bjöd på litet mat
Platta Snillet det Förspända.
Tunna soppor, låga fat!
Värden läppjar; gästen flat,
doppar fåfängt näbbens ända.

Det Förspända till sitt hus
bjöd det Platta andra dagen.
Kryddat vin i höga krus!
Värden pimplar sig till rus;
gästen fryser, tom i magen.

Den store

2012-02-10T12:04:00.002+01:00

Ifrån fransyskan.

Ett barn stod på ett bord och tyckte om sig där
och sade: «jag är stor». «Men», hördes någon svara,
«stig ner: få se hur stor du är!»
Vem kunde väl det barnet vara?
Säg du, som från din höjd av rikedom och rang
ser ner på ringa dygd och obelönt talang!

Hönsen och staren

2012-02-10T11:58:00.001+01:00

«Himlen faller på oss, höna lilla!»
sade tuppen till sin fina fru.
«Huru så, min egen söta du?»
«Hör du inte, hur han hotar illa,
hur han brakar till!» — «Ja, Herre Gud!
det ha vi för våra synder, gubbe!
Kom nu bort, och aldrig mera tubbe
du mig hit. Nej aldrig mot förbud
rör jag mer ett frö.» — Och nu ur trägårn
blev ett språng, ett flaxande åt fägårn.

«Höns! för er, för era synders skull,
ramlar fästet, falla sol och stjärnor!»
Så i fönstret log, av högmod full,
staren, filosof bland kycklinghjärnor.

Men i hast förändrades hans min,
då en åskvigg fräste ned i muren,
där han satt, betraktande naturen
på ett band av Encyclopedin.
Tyst och häpen kröp han in i buren
och det stulna sockret åt sin vän
papegojan smög igen.

Visaren och hjulen

2012-02-10T11:55:00.002+01:00

«I mässings-kräk! I arbets-djur
därinne i de mörka skjulen!»
Så talte till det packet hjulen
den gyllne visarn i ett ur.
Hurvitt hans gyllene natur
med något messingsgry sig möjligt råkat blanda,
går ej historien oss med något ljus tillhanda.
Nog av: han hade namn av guld
och med ett sken av guld på blanka skivan lyste,
om dyrden av sig själv de högsta tankar hyste
och trodde verket gjordt allena för hans skull.
Han talte, säger jag, till hjulen, dessa trälar:

«Jag vistas väl uti en högre sfär,
och har den lyckan ej att se och känna er:
dock stör mig något larm av hopen där, som krälar
med knarrigt tålamod ikring.
Gott folk! jag ber er om en ting:
Att sköta edra kall - och tiga»

«Att sköta våra kall och tiga?
och låta honom äran ta’?
Och själva hela bördan dra’?
Och icke ens den trösten ha
att klaga, när för hårt oss mödorna beta?»
Så hördes på en gång ett mumlande uppstiga.
En ny befallning kom att tiga.
Allt teg,
Allt stannade. — Och nu ur stånd att ta’ ett steg,
såg visarn, att hans lopp av hjulens lopp berodde:
att den betydenhet, om vilken han sig trodde,
han, som gav ton åt allt med sina gudasvar,
av mässingskräken honom given var.

Ensidigheten

2012-02-10T11:49:00.000+01:00

Rättvisan, då hon först från himlen kommen var,
två sköna, skarpa ögon bar.
Men Egenkärleken från jorden henne mötte,
i kiv med henne kom — och i en het minut
hans knutna näves tumme stötte
den ädlas ena öga ut.
Väl skönjde hennes friska öga
än både djupt och långt i varje särskilt ting,
men tjänte i det hela föga;
ty allt i denna världens ring
hon såg numer blott på en sida.
Fördenskull, var hon kom, så väl i tjäll som slott,
med all sin skarpsynthet hon väckte oro blott
och, ropande om rätt, förledde folk att strida.
Rättvisan, med ett ord, som ödet skickat ned
att stifta enighet och fred
och gyllne tiden återkalla,
på jorden åstadkom en allmän villervalla.
Hon rörde opp till slut båd’ himmel och natur.
Då sade Jofur till Mereur:
«Min son, stig ned på jorderingen:
Det är ett gräsligt larm, den enögda där gör.
Hon både mänskors ro och gudars aktning stör,
med sin blott halva dom om tingen.
Gå med en hast, min son, och gör på bullret slut:
Stick ock det andra ögat ut.
Ensidig syn är värre än allsingen.»

Den sena våren

2012-02-10T11:43:00.000+01:00

Klagen ej att våren dröjer:
desto mer han se’n förnöjer,
då naturen väcks i hast
av hans blida ögonkast.

Se, hur snällt sin vita yta
berg och dal till grön förbyta.
Nyss av is bedrövligt grå,
viken nu är himmelsblå.

På dess klara spegel skrider
re´n en båt och vad det lider
följs av gäddan, stackars tok,
som för fisk har sväljt en krok.

Älven sina bojor bryter
och i svällda böljor ryter.
Dock i lugnet nedom den
ligger fast en isbro än.

Käcka sjömän dit sig våga,
att där väg för skeppet såga,
som från havets öppna famn
kommer att begära hamn.

Snart ur knoppen blomman spricker,
då det milda regn hon dricker.
Hör! de glada fåglar re’n
prisa solens varma sken.

Allt till stadens lönnar hitta
siskor, som där partals sitta.
Lärkan själv i skyhög krets
far kring tempeltornets spets.

Stackars fjäril! som i dagen
kom att bli av kölden slagen.
Nu där flyger fram en ann —
ser du, barn, så grann, så grann!

Akta, då med utsträckt finger
du att honom fånga springer.
Han på nässlan sätter sig.
Akta barn! hon bränner dig.

I det fönster, dit sig höjde
drivan, som på väggen dröjde,
Rosa, själv en ros, så glad
ställer fram en blomsterrad.

Sakta står hon där och gläntar:
Det är någon som hon väntar.
Se där föll en majrosknopp!
Evert kom och tog den opp.

Även hämplingen i buren
firar vår; och kreaturen,
ledsna vid sitt bås till slut,
råma att få komma ut.

Se´n i går hur lifligt gräset
kvicknat på det glada näset,
Dit med fåren Ingrid går;
men i hast hon stilla står.

Göken gal och hon sitt öra
spänner fiken att få höra,
huru många år han spår,
att hon ännu ogift går.

Var tillfreds, han är dig trogen,
han, som nu där kör med plogen,
glad, att han i tid kan få,
Gud ske pris! sin åker så.

Huslig sällhet

2012-02-10T11:30:00.002+01:00

Du som sade: «Barn av jorden,
ät ditt bröd i anletssvett.»
Dina voro ock de orden:
«Man och kvinna varde ett.»
Gud! vad flitens stunder ila,
lysta av din himmels ljus,
Gud! vad sällhet att få vila
med de sina i sitt hus.

Kväll och morgon för de kära,
du mig gav, jag prise dig.
Kväll och morgon till din ära
höje de sin röst med mig:
Hon som än med grånad hjässa
följer mig i lust och nöd,
och de små, och alla dessa,
dem du genom oss ger bröd.

O! hur lätt till dagens möda
går jag från en hjärtlig vän!
O! hur glad vid tarvlig föda
ser jag mina barn igen!
Ser dem kring mitt bord i blomma,
såsom oljekvistar stå,
ser dem, ledda av den fromma,
re´n på Herrans vägar gå.

Fader, moder, kärt förtrogna,
sitta vi i lugn och skygd,
och dem skåda, hur de mogna,
dag från dag, i vett och dygd.
När vi somna, när vi vakna,
är för dem vårt böneljud:
att, när oss de arma sakna,
de ej sakne dig, o Gud.

Du! som på de dina tänkte
under korsets kval och hån,
och din vän en moder skänkte,
och din moder gav en son:
Låt de späda övergivna
växa i din läras ljus,
och den ensam av oss blivna,
sänd din tröst i sorgens hus.

Skiljas måste makar, bröder:
men det ges ett hem ännu.
Dit mitt hopp, när hjärtat blöder,
lyft, o livets förste, du!
Där mitt rätta bo jag hinne,
här blott skyld i vandringstjäll
där de saknade jag finne
evigt, oskiljaktigt säll!

De gamlas skål

2012-02-10T11:27:00.001+01:00

Vem helga vi den ädla strömmen,
ur gamla flaskor för oss hälld?
Åt ungdomen, som flyr likt drömmen?
Åt skönheten, likt blomman fälld?

Nej, tacksamheten höje rösten,
I gamle, till en sång åt er.
Blott kransar våren ger, men hösten,
den gyllne hösten, druvor ger.

Se, åt de älskansvärda gamla,
vad fröjd behagen ännu gömt,
då endast ångrens kval sig samla
kring mången ung, som allt re´n tömt!

Se gubbens ögon! Skalken smyger
ur dem ännu i hemlighet
och väpnad över bordet flyger
till gumman med en vink: du vet!

Han far med hälsan att beställa
åt dem ett bröllop än av guld.
Ty ägnom skålen åt de sälla:
För seklets hälft, som snart blir full!

Den döve

2012-02-10T11:22:00.000+01:00

Farväl, natur och vänner! — Evigt stängd
från allt vad skönt och ömt kan själen väcka,
jag släpa skall min ålders tröga längd,
i ensligt lugn, som masken i sin snäcka.

Jag lever, ack! men mina sinnen gå,
ett efter annat, långt för mig i graven.
Här på ett näs, hur länge skall jag stå,
Hur länge tvina, levande begraven?

En främling lik, vid skådespelets slut,
stängd i sin loge, se’n täckelset är fallet,
musiken tystnad, ljusen släckta ut,
står jag, och lyss än efter sista skallet.

Förgäves! — Allt är tyst, allt dött för mig.
Jag hör ej lärkan med naturen vaknad,

och ej den suck, som sakta smyger sig
ur vänners bröst vid känslan av min saknad.

Okunnig i min vrå om världens gång,
också i sällskap eremitens like,
jag livets oro känner på en gång
med tomheten ifrån de dödas rike.

Motsats

Föregående verser skrevos i en väns namn, som på en tid förlorat sin hörsel. Han svarade själv med dessa:

Du sälla dövhet! av ett sakta sus,
likt aftonfläktens, ljuv du förespåddes.
Du unnat mig, ännu vid dagens ljus,
att finna lugnet, innan vilan nåddes.

Nu nalkas mig, så tysta i sin gång,
liksom av vördnad, mänskorna och djuren.
Jag, halvt förklarad, njuter på en gång
de dödas ro och livet av naturen.

Döv är jag, lyckligt döv, för varje platt
och tanklöst ord av tidens gälla dårar.
Mitt öra nås av intet fånigt skratt,
och ingen mjältsjuk gråt dess hinna sårar.

«Men näktergalens, lärkans sång, så ljuv
du ej kan höra!» — Väl, men I förgäten,
att ock min natt ej störs af någon uv,
min dag av ingen kråkas kärva läten.

I lycklig ro för livets stormars brak,
som på en ö emellan båda landen,
jag sitter trygg, förväntande i mak,
den vink, som kallar mig till andra stranden.

Den sjuttionde födelsedagen

2012-02-10T11:05:00.001+01:00

Nära till spiseln satt i sin länstol Walther den gamle,
han som i fyrtio år bestritt församlingens org’spel.
Far och farfar suttit förut i den stora, siratligt
snickrade stolen av al, på det mörkbrunt skiftande juftet.
Lutande över postillan, han nu, med händerna knäppta,
suckade tyst för sig, nu högt uppläste de tröstrikt
manande ord. Till slut begynte, med ögonen slutna,
huvudet nicka och sjönk i en stärkande middagsslummer.
Klädd i sin högtidsrock, satt gubben, rakad och borstad,
ty han fyllde i dag sina sjuttio vintrar med heder.
Också hade hans son, den vördige pastorn i Näsby,
skickat till honom i går ett bud med fyra buteljer
gammalt hälsosamt franskt, och lovat att jämte sin unga,
blomstrande fru i dag besöka de gamle, om nå’nsin
vägen det tillät, ty fastän snöplogen med tre par
duktiga oxar där gått, så var den dock åter igenyrd.
Under måltiden nyss steg gumman upp och med småslugt
leende min tog fram en korkskruv, ställde för gubben
en av flaskorna fram, och han drack med henne sin sons skål,
jämte den blomstrande fruns, som han gärna omfamnade en gång
än för’ sin saliga död. Nu låg på boken hans snövitt
glänsande hår: glasögonen lågo bredvid och den nya
sammetsmössan med rävskinnsbräm och tofs utav gulltråd.

Mor hade hängt för fönstren och sängen rena gardiner,
sopat golvet, bestrött det med granris, brett över bordet
den rödblommiga duken och blåst på det rara citronträ’t
dammet av löven. Också levkojorna blåste hon rena,
glad, att de hoppades re’n. På hyllorna glänste, av engelskt
tenn, blankskurade fat och tallrikar. Övver dem stodo
muggar av blått porslin, och under dem hängde en eldtång
jämte en prydelig aln, ett besman och mangel och strykjern.
Men det gröna klaveret, som nyss den gamle med strängar
åter försett och stämt, stod främst i rummet en prydnad.
På notställaren låg uppslagen en gammal koralbok,
gumman lyfte på den, såg efter, om under den gömdes
damm, och satte den ner igen, så att nummern var ostörd.
Även det präktiga skåpet av ek, med serafims-huvu’n,
blommor av valnöt, mässingsbeslag och skruvade fötter,
henne till brudskänk köpt av modern, klockerskan salig,
hade hon dammat utav och bonat med vax, att det glänste.
Ovan på kransen stod en hund och ett gapande lejon,
bägge av gips, sex slipade glas med gull uti kanten,
tre par koppar av blommigt porslin och korgar med äpplen.

Nu steg gumman ifrån sin spinnrock, trippade sakta
till vägguret och knöt slaghammarens snöre på spiken,
så att det klingande glas och kucku ej skulle i förtid
väcka den gamle. Se’n stod hon vid fönstret och såg, huru stormen
jagade tapptals dit snöflingorna, skakade gårdens
träd och de hoppande skatornas spår bortblåste på ladan.

Hjälp oss Gud! Vad det stormar, vad snön uppstapplas i högar!
sade hon sakta för sig och runkade ängslig sitt huvud.
Stackars resande folk! Vem kör väl sin hund i ett sådant
väder på dörr’n. Dock kommer min son. Det känns i mitt hjärta
slå så besynnerligt. Se, huru katten, på foten av bordet,
slickar sin tasse och kammar sitt skägg och borstar sin nacke,
Det betyder ju främmand’ i alla förnuftigas tanke.

Sade, och tog fram kopparna, ställde dem sakta i ordning,
fyllde i sockerdosan och drev bort flugor, som gubbens
flitiga smälla bespart till vintersällskap, och nedtog
sjöskumspiporna båda, så väl den silverbeslagna,
skänkt av hans son, som den andra, varmed han dagligen rökte.
Skakande hällde hon se’n kardusen över en tallrick.

Nu till stugan bredvid hon varsamt öppnade dörren,
Vinkade fram Susanna ifrån sin surrande spolrock,
talte med nedstämd röst och bad henne skynda till vedbo’n.
Tag en börda och bär hit in; men sakta på golvet
lägg den, hör du, mitt barn, att ej du väcker den gamle.
Krafsa ur ugnen se’n ett par, tre kol, och i spiseln
blås upp eld till en brasa. Du vet, huru farsgubben klagar
ständigt om köld och mitt om sommaren sitter i solsken.
Även de unga, som komma från resan, behöva ett varmt rum.
Pigan hämtade ved och blåste på kolen, med kindren
pösande, hostade se’n och grät och trätte på veden,
tills den äntligt blev tänd. Nu brann den med sprakande låga
hastigt till glöd, och vid glöden satte sig gumman beskäftigt
ner, för att bränna sitt kaffe. Hon rörde om bönorna flitigt.
Knastrande brynte de sig och svettades olja och vällukt.
Därpå lyfte hon ner ur en skrubb den behändiga kvarnen,
skakade bönor däri och satte den knäna emellan,
höll med sin vänstra hand den fast och mol med den högra,
plockade upp ur sin famn var böna, som hoppat ur tratten,
drog se’n lådan därut och strödde på papper det malna,
snodde om veven igen, men stannade, medan hon talte:
«Spring, Susanna, och tag en bit av den mögliga limpan,
locka i lidret Burdus och stäng den vaksamme in där,
att hans skällande ej, när de komma, må väcka den gamle.
Hör se’n efter, om Matts re’n gått att hemta ur sumpen
gäddorna. Vänta! Förut skall han vedträn klyva så många,
säg honom det, att vi kunna vår gås väl bryna på spetten,
kliv på duvslaget se’n, och se, om släden ej kommer.»

Pigan med brödet gick, och, på knät sig klappande, listigt
lockade in Burdus och lät den skrapa och gnälla,
vadade sedan i drivan till Matts, som i stallet med iver
hackelse skar, ty han frös. Och se’n hon sagt vad hon skulle,
klev hon på duvslaget upp och pustade, rev sig i händren,
stack dem inunder sitt förkl’e och slog sig på axlarne korsvis;
men nu såg hon i molnet av flygande snön, huru släden
slingrade ut för backen vid byn mod klingande bjällror.
Hoppande ner från stegen, hon sprang att berätta åt matmor.
Gumman med darrande knän lopp ut, och med klappande hjärta
andades kort, och en toffel ifrån henne flög uti brådskan.
Pigan till porten sprang och öppnade. Närmre och närmre
hördes nu bjällrornas klang och den klatschande piskan, och slutligt
även hästarnes trav, som in på gården med släden
ilade, höllo vid dörr’n och snöiga rykte och fnyste.
Gumman vid släden stod och skrek: «Välkomna! välkomna!»
Famntog först sin son, som främst sig skyndat ur släden,
sprang se’n och hjälpte hans maka ifrån sin lurviga fotsäck,
knöt upp banden på huvan, och kysste; och tårar av glädje
föllo från gummans ögon på dottrens rosiga kinder.

«Men var är far? Han mår väl ej illa på födelsedagen?»
Frågade sonen. «Tyst!» sad’ modren med vinkande händer,
«Tyst! han sofver. Mitt barn! kläd av den snöiga pälsen:
väck honom se’n med en kyss, du allrakäraste dotter.
Stackars barn! vad din kind är röd av den kyliga vinden!»

Skyndsamt hängde hon upp deras pälsar på svarvade knappar,
vred helt sakta på nyckeln och böd dem stiga i stugan,
där den blomstrande frun, med sin älskvärt leende uppsyn,
skyndade fram och kysste den gamle på kinden. Förvånad
såg han upp och slöt sina barn i darrande armar.

Årens kraft

2012-02-10T10:52:00.002+01:00

Sätt dig, goda, här vid spisen:
sätt dig hos den gamle här.
Gammal! ja — och därför bär
du åt mig från källar-isen
gammalt vin i flaskan där.

Se, vad rimfrost över henne:
hon är grånad såsom vi.
Kanske vet du ej, Sofi,
att en lock för dig, ja tvenne,
hålla på att silver bli.

Korken ur! O känn, hur åren
anden stärkt den! o känn:
rosen doftar ej som den!
Vad om vintern är i håren?
Vi ha vår i hjärtat än.

En bordvisa

2012-02-10T10:49:00.002+01:00

När skämtet tar ordet vid vänskapens bord,
med fingret åt glasen, som dofta,
så drick och var glad: på vår sorgliga jord
man gläder sig aldrig för ofta.
En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan.
Just nu, då du kan, hav en lycklig minut,
och tänk på den kommande sedan.

Vem drog ej en suck över tidernas lopp?
Dock sitt ej och dröm på kalaset.
Här lev i sekunden: och hela ditt hopp
se fyllas oeh tömmas i glaset.
Här sörj blott för glaset: om fullt, så töm ut;
om tomt, så försänd det att fyllas;
och minns, att det sköna och goda förut,
se’n glädjen och nöjet, må hyllas.

Ty ägne vi först åt värdinnan en skål:
Vad vore vår fröjd utan henne?
Se’n prise vi värden och särskilt hans bål:
vad vore vårt mod utan denne?
Dem båda förene ett glas och en sång:
de själva så skönt sig förente.
Med druvorna myrten blev skapt på en gång,
vem ser ej vad himmelen mente?

För övrigt må värden ge alltid nytt skäl
till ständig omsättning av glasen,
och visa, att rangen är nyttig likväl:
till skålarnas mängd på kalasen!
Men förr’n han är färdig med klang och harang,
vi skynde att självmante dricka,
och helge ett glas, som är över all rang,
i tysthet — en var åt sin flicka.

Vår och vinter

2012-02-10T10:45:00.000+01:00

Ö! der alltid rosenhäcken
blommor bär,
gyllne fisk i silfverbäcken
spritter kär,
linden på Zephirens vingar
strör behag,
sång af Philomeler klingar
natt och dag!

Re’n är gubbens hjässa grånad:
men ännu
för hans fåfängt spända trånad
rymmer du.
Vinter, kom! — ty jag vill hoppas
vårens stund.
Ömsom vissnar, ömsom knoppas
glädjens lund.

Till en yngling

2012-02-10T10:37:00.001+01:00

Gode gosse, glaset töm!
Gärna ser din flicka
någon gång dig glad och öm
ibland vänner dricka,
som med hjärtats sympathi,
eldiga och unga,
klinga glädjens harmoni,
livets sötma sjunga.

Gärna vill hon i din hand
se kristallen glindra,
se din kind i purpurbrand,
se ditt öga tindra,
se din känsla, ditt behag
livligt sig förfina
och i varje anletsdrag
själen genomskina.

Drick! — och livets väg ej mer
går igenom heden.
Se i glaset — och du ser
jorden är ett Eden.
Drick! — i glaset sanningen
plär sig naken måla.
Drick! — I glaset kärleken
ser sin himmel stråla.

Drick! — men sällan och med mått.
Minns vad Syrach skrivit:
«Vin och vänskap smaka gott
då de gamla blivit.»
Tänk vad fröjd på gamla dar
gubbens hjärta känner:
gammalt vin har gubben kvar
än för gamla vänner!

Till en ung flicka

2012-02-10T10:34:00.001+01:00

Unga flicka! I din vår
bind dig myrtenkransen.
Dansa medan du det får:
snart är du ur dansen.

Innan morgonen sin kos
smyga sig behagen;
Då en annan yngre ros
tränger dig ur dagen.

Spegla dig, så länge än
spegeln dig berömmer:
denna oförställda vän
nog en dag du glömmer.

Medan du omkring dig ser
ynglingar i låga,
Flicka, sjung vid ditt klaver,
skämta vid din båga.

Snart en herre återstår
av den slav, där smilar.
Barnet gråter, vaggan går,
och klaveret vilar.

Lek med diktens drömmar än,
och dess blommor plocka.
Lek med själva kärleken,
såsom med en docka.

Snart med en förvissnad barm,
såsom fru, du vaknar,
vaknar till besvär och harm,
och din krona saknar.

Rosorna i hymens bädd
taggar ha, som sticka.
Värre dock att tvär och hädd
gråna bort som flicka.

Medan livet blommar än,
var minut värdera.
Dina femton år igen
får du aldrig mera.

Vaggvisa för en övergiven

2012-02-10T10:23:00.003+01:00

Sov, mitt barn : jag vakar
båd för mig och dig.
Njut den ro, som jag försakar,
medan stormen ökar sig,
och allt mera skakar
kojan över mig.

        Arma barn! var stilla,
gråt ej som din mor.
Du är utan skuld, du lilla,
vet ej, hur vår nöd är stor,
hur han gjorde illa,
som ifrån oss for.

        En gång tör du fråga:
        Mamma, var är Far?
På min kind i blodröd låga
får du läsa då mitt svar.
Vad den har för plåga,
som att rodna har!

        Fast din mamma gråter
då på dig hon ser,
gråt ej du: ack! Gud förlåter
den som ej vill synda mer.
        Sov, du oskuld, åter:
        Gud sin nåd oss ger.

        Världen, som mig dömmer,
glömmer jag för dig.
När du sover sött, och drömmer,
hur små änglar roa sig,
själv en ängel gömmer
du min sorg för mig.

Amvisa

2012-02-10T10:20:00.004+01:00

Jag sjunger för min lilla
om han är tyst och stilla.

Så kommer en guldvagn ur fönstret hit in,
där sitter en gosse med vingar så nätta,
och nickar och säger, att vagnen är din,
med fyra små fjärilar, granna och lätta!

        Jag sjunger för min lilla
om han är tyst oeh stilla.

Med dem får du åka i skyn till den ön,
där guldäpplen växa, dem papgojor vakta.
Men se inte opp, då du far över sjön.
Låts sova: så går det så vackert oeh sakta.

        Nu sover ju min lilla
        Och allt är tyst och stilla.

Champagnevinet

2012-02-10T10:03:00.002+01:00

Drick! de förflyga de susande
pärlorna: Drick!
Skynda! Det ljuva, det ädla, det höga
söker du fåfängt, se’n anden förgick.
Dåren, som fäste vid skummet sitt öga,
vatten, blott vatten, på läpparne fick.

Njut! de försvinna, de tjusande
stunderna: Njut!
Ytterst förfinade, känslan och löjet
reta och domna i samma minut.
Snappa i flykten behaget och nöjet:
högst är raketen, i det han går ut.

Snar är på jorden den rusande
glädjen, ack! snar.
Fångad av ynglingens spända förhoppning,
än ur en druva, förädlad och rar,
än från en mun, lik en ros i sin knoppning,
strax till sitt hem över molnen hon far.

Ur Människans anlete

2012-02-10T09:59:00.002+01:00

The human face divine.
MILTON.

I som ropen: det är ingen,
Ingen själ fördold i tingen,: Allt är stoft, ej mer;
Dårar! blott till källan stigen,
Sen ert anlete, och tigen,: Rodnen, höljen er.
Se den gamle vises panna,
Se en tavla av det sanna,: Som ger sekler dag.
Se en blick ur hjältens öga,
Se ett elddrag av det höga,: Som ger världar lag.

Till mina ungdomsvänner i Tuna

2012-02-10T09:56:00.001+01:00

Svar på deras brev. 1803.

Goda tärnor, som ej glömmen
eder gamla bror ändå,
fast han ryckts från er av strömmen
av sitt ödes virvelå,

men ur forna lekars minnen
kallen er Jan Olof än;
glädjens, tärnor, att I finnen
honom lika barn igen!

Länge irrande kring världen
var hans hjärta hos er mest.
Vad han lärt av hela färden
är att "hemma är dock bäst".

Stundom firad har han vunnit
lagrar, guldpris och beröm.
Hjärtat lika tomt sig funnit,
tomt som av en fåfäng dröm.

Ej står lyckans tron på fjällen,
åskors näste, stormars ro.
Ack, hon reste den bland tjällen,
ibland er, i menlös ro!

O, jag vet det, och ser åter
efter en försvunnen hamn,
likt ett rövat barn, som gråter,
till den moderliga famn.

"En gång dock" - jag ofta talar,
svärmande, inför mig själv -
"står ditt mål i dina Dalar
och din hydda vid dess älv."

"En gång trygg, då blixten gnistrar
kring de mäktigas palats,
du bland Dala komministrar
även får din sälla plats."

O, så talar jag, och river
seglen under ångstfull bön;
men den döva stormen driver
jullen utåt vilda sjön.

Och jag irrar, och jag svärmar,
och jag svävar av och an,
mig allt mer från kusten fjärmar,
där min kosas fyrbåk brann.

Fåfängt mot sitt öde spjärna,
fåfängt strida mot dess lag!
Vart hon leder mig, min stjärna,
det vet himlen, icke jag!

Men vartut hon mig ock leder,
skall jag minnas er så väl,
skall var tanke, sänd till eder,
tända glädjen i min själ.

Ack, förrän min afton skymmer,
mången gång jag ännu vill
slita mig från allt bekymmer
för att höra eder till

och bland eder änglaskara
finna än en vår som flytt,
leka än bland er, och vara
barn - och fri och säll på nytt!

Till Dora i anledning av en sminkburk

2012-02-10T09:49:00.000+01:00

Ros och lilja, vackra äro båda
av de färger, som naturen bjöd.
Vackra Dora! Varför vill du skåda
rosen hellre vit och liljan röd?

Varför vill du, i naturens dalar,
bli den blomma utan lukt och liv,
som till flärdens köpta tidsfördriv
låtsas växa i de rikas salar?

Icke dig - jag ser din tavla blott:
skickligt målad hon i ögat sticker;
men din lott är granna tavlors lott,
att det vackraste får heta smicker.

Nej, min Dora, låt dig ej bedras!
Konstens ljuva lögner snart försvinna;
sanningen är flärdlöshetens grace,
följeslagerska och vårdarinna.

Mindre retande, men mera skön,
hon behagens eterneller danar;
hon den myrten ger, till dygdens lön,
som det oskuldsfulla hjärtat anar.

På din kind, ditt änne, där ännu
frid och oskuld leende sig spegla,
läser jag din själ. - Säg, ville du
detta öppna himmelsbrev försegla?

Räds, att, när det bryts om några år,
av den obestuckna spejarn tiden,
ångern blott i skrynkans fållor står -
borta äro oskulden och friden!

Nej, var täck, var skön, men utan svek!
Fråga källan, fråga spegeln gärna.
Var i stadens sus och bygdens lek
ömsom Fröjas, ömsom Floras tärna.

Härma näktergalens lena drill,
stjäl dig blommor från din broder våren,
dansa som ett västan om du vill,
följd av hundra fjärilar i spåren.

O, men skym ej dessa klara drag,
oskuldens och känslans vedermälen,
som, i varje oförställt behag,
visa oss en transparent av själen!

Jag vill se ditt hjärta. - Jag det ser,
när naturen själv dess skiftning tecknar,
på ett fält, som töcknas eller ler,
på den kind, som rodnar eller bleknar.

Jag vill tro ditt hjärta. - Jag det tror,
när jag vet, förvissad och betagen,
att var känsla, som därinne bor,
varken söker eller fruktar dagen.

Giv ditt smink till gumman! - Hennes ro
må det bli, att, ur en månskensvilla,
mysa åt de hövliga, som tro,
att Guds gamla sol står ännu stilla!

Du kan synas vad du är - och då
är du skön och älskvärd nog, min Dora!
Tro, att intet se´n bör återstå
till att vinna eller att förlora.

Du kan äga av dig själv den rätt,
att på hjärtat blomsterbojan trycka;
av dig själv - och ej av en toilett -
ditt behag, din seger och din lycka!

Till fältprosten Norberg, då han flyttade till Tuna

2012-02-08T23:13:00.001+01:00

O alla de dalkarls-Tunesares prost!
O pastor i Tuna, det stora!
Du byter ej säte med prins och starost;
då skulle ditt säte förlora.

Per varios casus, discrimina tot,
du kämpat, behållit din fidem,
och drar dig till hamnen, där lönen du fått,
till stånkan och skinkan ibidem.

Snart Stor-Tuna sluter i moderligt sköt´
sin fältprost, den kära och tunga,
och alla de munnar som där äta gröt,
de slänga bort skedar och sjunga.

De hurra för prostfar, grossvördig och stor,
vars anlete skiner som solen;
vars röst fyller upp både läktar och kor,
och magen predikarestolen.

Hav lycka! Bygg upp din församling, min vän!
Och glöm ej att uppbygga tornet.
Jag tycker du står där på tinnarna re´n
och vinkar med ymnighetshornet.

Där står du, lik stjärnan, förklarad och fix,
och kring dig, drabanterna lika,
gå herdar, som icke försmå vad som dricks,
från Gustafs och Torsång och Vika.

Vi tömma din skål i ett vänskapsförbund,
vars ömhet för dig ej skall kolna.
Glöm ej dina vänner, och - för Hagalund
försmå ej en pastor i Solna.

Canticum

2012-02-08T21:08:00.003+01:00

Canticum Corybanticum Bacchanticum Clerico-Potatorium Comessatorium Valedictorium Comitiale-Comicum Claespåhörnicum den 28 juli 1815

Qvid prius dicam solitis Parentis Laudibus? HORATIUS

Absint rixae, jurgia,
noeniae & threni.
Adsint plena pocula
cum tormento leni;
proximusque proximum
rogitet fraterculum;
nonne plenum optimum,
ubi omnes pleni?

Frater! ego valeo;
bene est, si vales.
Bacchi sub auscpicio
omnes sunt aeuales.
Omnes ergo bibite,
jubilate, psallite;
omnes, omnes hodie
erimus mensales.

Psallite identidem;
vox solvatur muto;
salutate praesulem
Scypho, non minuto;
ejus quippe symbolum
est et erit: Homo sum
et a me alienum
nil humani puto.

Te conservent Superi,
Jacob Patriarcha!
Salvum, tutum, veluti
Noachum in archa.
Longum vitae pelagus
iterabis placidus,
tam Archiepiscopus,
qvam Symposiarcha!

Laetus atque viridis
huic tuae genti
Diu, pater! intersis,
te suspicienti,
atque te, amabilem,
habileem, affabilem,
omnibus laetabilem,
sempeer reverenti!

Absolutum canticum,
fratres, tale qvale,
qvamvis non latinicum,
tamen cordiale.
Absoluta meta mox,
vultus trux, demissa vox,
rapta lux, propinqua nox,
et dicendum vale.

Fluat ergo fluidum;
(fluunt cuncta, patres!).
Ibi jam solatium
hauriamus, fratres!
Hauriamus ibidem
florem ac pinguedinem,
succum atque sanguinem,
qvo laetentur matres.

(Mel. "Nisse tänkte sjöman bli")

Hösten

2012-02-08T21:00:00.000+01:00

Till Selly.

Den gröna
den sköna
den lekande våren
förflyger.
Den gula
den fula
september i spåren
sig smyger.
Ack! sommarens dagar, de väntades långa
och voro så korta.
De lovades många,
dock äro de borta.
Selly! Selly! Ser du molnet där?
Vinterns driva det i skötet bär.

Vi logo,
vi togo
oss blommor - och kvalen
de veko.
Jag spelte,
du delte
min glädje - och dalen
gav eko.
Ack! sångaren suckar, och fåfängt besvärjer
de bleknade ängar.
Ej rosen har färger,
ej lyran har strängar.
Selly! Selly! fågeln, fri och snar,
bort till södern med sin maka far.

När solen
vid polen
förklarad är gången
ur skyar,
tillbaka
med maka
han kommer och sången
förnyar.
Ack! skaldens och skönhetens blomsterliv ödes,
fast vattnat med tårar
ej åter det födes
med nyfödda vårar.
Selly! Selly! en gång, och ej mer,
livets sköna Maj emot oss ler.

Midsommar

2012-02-08T00:36:00.000+01:00

Nu är sommaren här. Det blommar i skog och i hage,
gårdens vackra förgätmigej står och lyser i gräset,
lönnarna frodas och apeln står full av skäraste knoppar.
Tusenskönorna lysa i soln som smultron och grädde,
vildvinet spirar och suger sig fast mellan teglen på taket,
hundkaxen skjuter i höjd med svällande stammar och blommor
vida, som låge där strödd en vintergata i grönskan.
Men som en blänkande sköld är havet och hägrar i öster.
Morgonens tidiga sol förgyller tjäriga ekor,
blixtrar på årornas blad, och när strömmingen lyftes i sköten
fyllande fiskarens famn och pressande ekan på sidan
är det, som drog han en forntida skatt av silver ur djupet.
Runt om skriar måsarnas flock, men labbarna vila
lugnt på vingen och bida sin tid, till jakten begynner.
Borta längst i det dallrande blå, där dunsterna dirra,
strävar en ångare fram och dånet jag hör av propellern
genljuda mot mina berg, men jag ser blott röken av ångarn.
Soldiset står som en mur därborta på finländska sidan,
Ekerön hägrar och Signildsskär, och med kölen i vädret
skutorna stå på sig själva och gå som fantomer och spöken.

Härligt jag kallar mitt hav, när det välter med väsande kammar
in mot min bergiga strand och suger sig upp emot klippan
fräsande än som en katt och dånande än som en åska,
porlande, viskande, sjudande högt och tystnande åter.
Härligt jag kallar mitt hav, när det speglar solen och molnen
djupt i sitt djup och vid strand den vackra vaggande tången
lyser i guld och i grönt och en halv fots dyning förtäljer
mäktigt varannan minut om en storm som blåste i förrgår.
Satt jag i min kanot, när de rullande topparna gingo
högst med sitt vitaste skum över grund, över skär, över kobbar,
kände jag mig som en mås på vattnet och tände i stiltjen
mellan sjöarna lugnt min pipa och vilade åran.
Trutarna flaxade över in båt och anade strömming,
grisslorna pilsnabbt i surrande flykt försvunno i fjärran,
svärtorna lågo med halsen i höjd och summo bland brotten,
ådorna flögo förbi i farlig närhet och prackors
ilande kors jag tecknade såg mot seglande skyar.
Eller om sjön var blank och i soluppgångarnas guldhav
efter en dykande fågel jag for, och nyfikna lommar
sträckte förbi och kommo igen vid saluter och bommar,
härligt var havet och gott och jag glömde plikter och pengar.
Tack för glömskan och tack för nävarnas blåsor och tack för
armarnas styrka och tack för vart stänk som gick över kanoten!

Men nu susar det till. I sydvart blånar en strimma,
växer och kommer häråt och det vitnar och svartnar och viner
udden förbi, där sitter i lä, och det stänker i stranden.
Blåsvart jagar en ensam by och försvinner bland skären
norrpå igen. En säl dyker upp som ett havstroll och blåser
tätt vid min fot, och förskrämd han söker djupet igen och
ringlarna efter hans kast dö bort som en ton som förklingar.
Svalorna jag varann kring berget, och utanför Loskär
fäller en lom som en sten och stänker silver omkring sig.
Härligt värmer midsommarns sol, och på stranden bakom mig
dofta tallar och värme av skog, och jag somnar och drömmer
ljuvt om jakter på örn och på allsköns djur, och jag vaknar
plötsligt, när högst på min hatt jag känner ett liv - en ärla
sitter och vippar och tror, att jag är en bit av min bergklint

Hercules

2012-02-07T20:42:00.002+01:00

HERCULES arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom,
Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, dåraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra.
I thet han altså går vti tankar, och högste bekymber;
Trippar ett artigt Wijf, doch lätt af later, och anseend,
Til honom an; blomerad i margfals-färgade kläder;
Glimmand' i Pärlor, och Gull; och gnistrand' i dyrbare Stenar;
Skön aff Anlete; men (som syntes) sminkad, och färgad;
Som een drijwa sniö-hwijt, medh rosen-färgade kinner;
Käck-ögd, diärf vtaf upsyn; af huld war hon fyllig och frodig
Gull-gåhl-blänkiandes håår, bekrönt medh Roser i Pärlor.
LUSTA war hennes namn, wijdt-dyrkat i werldennes ändar.
Dänne war intet alleen; Hon kom med tree siine Döttrar, (siine / sijne)
Samt sin Son, dera broder, här-an, i sådana lynde:
Een war tröger å foot; half-sofwande, gäspande, tung-lynt,
Owulin i sin drätt, obörstad, och solkot i Klädom;
Doch war Hon illa beprydd med en krantz aff Swimmel, och Walmog.
Hon baar ett hyend' in-vnder en arm, och Kårt-spel i handen;
Koxade kring hwar hon foor, och klådde gemeenliga fingren.
LÄTTJA war hennes namn, af Moderen ärnat i waggan.
Andre war Moor-lijk, dristig, och kön, med mysande munne;
Hwärfde sijn' plijr-ögon om, med lekande, lockande later;
Ehwar hon gick, drog hon å sig hwars-mans ögon och ålijt;
Klädd war hon i fijnt Skijr; att hon synts hwart klädd, eller oklädd.
Swan-hwijtan hals, där-å spelande rings-wijs-krusade Låckar;
Tittarne tittade fram vtu floret, och half-bare brösten.
Gilliand' i lönliga wijs, och puffande, pyste till älskog.
Hon had' ett Eld-fyre på sijn hand, Stål, tunder, och flinta.
KÄTTJA war hennes egentlige namn, kär-älskelig allom. (KÄTTJA / KÄTTIA)
Sälsynt af Anlete war den yngst' af dässe tree Systrar:
Ett öga greet; med det andre då loog hon; snart war hon effterst,
Snart war hon för-åt i tripp-trapp, snäller och dans-wijg å fotom.
Hon war klädd opå Fransk, där-å alt war brokot, och krokot;
Ringat, och slingat i kors; med franssar i lyckior, och nyckior,
Pappat, och knappat i längd, och i bredd; med spitsar, och litsor;
Rundt omkring, och i ring, ala-mode, beflittrat, och splittrat.
Hon baar opå sijn hand ett seglade Skep, vtan Styre. (ERRATA: seglande)
FLÄTTJA hon heet; är myckit afhållin af mäste wår Ungdom. (FLÄTTJA / FLÄTTIA)
Jämt henne, kom där ock wältande fram en stinner en Sälle;
Fnyste och pyste så mädan han gick, han rullade foot-lös,
Som ett Marswijn här-an; war brusande röder, och dropp-ögd;
Han baar en Krantz å sitt höfd, infletad' i reefwor med humble-
Tuppor all om bewefd, bland frisk-dagg-drypande drufvor;
Glas haden i sijn hand, och een brinnande Lunta kring armen,
Samt där-in-under, en rulla Tabak; och pijpor i krantzen.
Så kommen an, och dänne war Tärnorna lijflige broder,
RVVS heeter han; är en lustig i laag, tijd-kortelig Hansse.
(RAPP war dänne gång inte där hoos, war ute på wärfning)
Dänne war LVSTAS fölgd, och pracht uti budnad, och Hofsind, (ERRATA: bunad)
Effter en ährbödig ögn-laat, hand-kyss, och wyrdliga knä-bugt,
Böriar hon ett sött Taal, på sätt, som föllier, af ordom:
HERCULES, stålt af modh; af blod Hög-ädeler Herre,
Hwad för en ångst, och qwal, är den ditt hierta betungar?
Hwad för twijkan är i din Hug? Beskoda din Ungdoms-
blomster, och åhr; dijn färga, din hy, dijne blysande kinner;
Pröfwa dijn ögons macht, din oförlijklige fägring,
Älskad, och önskad utaf de wäniste Jungfrur i Landet.
Tag dijne gåfwor i acht, mädan Åhren, och dagarne lijda;
Sätt dijne kraffter i bruk, förr-än Åldren, och grå-håren yppas.
Tänck; här är inte bestånd i Werlden; och alt är i loppet:
Såsom en Eld, en Ström, ett Glas, ett Gräs, och een Blomma;
Brinner, och Rinner, och Skijn, och Grönskas och Blomstras, om affton;
Men fins Släckt, Stild, Bräckt, och Torkat, och Wissnat, om morgon:
Altså Menniskio-lijff, som röök förswinner i Wädret.
Heel, i dag, och sund; frisk, lustig, fager, och röder;
Morgon är kaller i munn, stock-steelnad-stijfwer, och döder.
Döden molmar i mull, alt hwadh här glimmar, och gläntsar;
Döden kastar å kull, alt hwad här yppert, och högt är;
Döden knossar i kraas alt hwad här krafft har, och heelt är;
Döden trampar i träck, alt hwad här fagert, och fijnt är;
Döden dwäler i dwaln, alt hwad här lefnat, och lijf har; (ERRATA: dwalm)
Döden raffar å wäg, alt hwad här achtas, och älskas;
Döden sielfwer är INTET, och gör all ting till ALS-INTET.
Effter Döden är ingen frögd. När Anden är vte;
Hwar blifwer all wår lust? när Ögat har intet at see meer;
Ögat har intet Lius; och örat har intet som höres:
Hwar blifwer all wår luft? när Kropp, och Siäl äre skilde.
I dät mörke ewiga Tysta!
Så är i känslan och ingen frögd, der Kroppen är ingen;
Hwad är ock lucht, och smak, där hwarken är ång, eller anda?
Ach! at ock ingen Dröm är vthi den ewige Sömnen!
Solen bärgas, och hwar dagh wanskar Han Liuset i mörker;
Men kommer upp, och mörnar igen, hwar morgon, å skifftes:
Menniskio-lijf icke så; när det, en gång skrijder vnder;
Kommeret aldrig igen; men blijr i det ewiga Mörka.
Detta betänck; och leff, så länge du lefwer i werlden.
Migh fölg; träd mig bij; på lust, och frögdige dagar,
Skal dig ey wara brist: Skön Qwinfolck, lustige bröder,
Spel, och Sång, gott wijn, miuck Säng, och kräslige Retter,
Dig skole wara beredd, så Natt, som Dag, och all ögn-bleck.
FRÖJA skal wara digh huld, mijn alsom-käreste Syster,
FRÖJA dess öfwerwälde beherskar Jorden, och Hafwet,
Himmel och all Element; bland Gudar, och alla Gudinnor,
Älst, och den ädlest' hon är; als-lefwande Moder, och Amma.
Hon skal blifwa din all-daga gäst, och liuflige bij-wist;
LEEKAR, och LÖYE därhoos, med SKÄMT oc all' artige PVSSAR.
Jämte de tree (sijne täcklige Tärnor,) Nåde-gudinnor.
Samt Sielfs-williande blinde, gull-wingade, nakote, snälle,
Lille, med pijlar, och bloss, och boga bewäpnade Skytten;
Den hiert-bindande, twingande, slingande, wäldige Kämpen;
Högmods-dämpande, Sinne-beröfwande, Strijdsame Hiälten,
ASTRILD FRÖJAS Son; dijn Jagt skal denne beställa.
Mera, min HERCULES, hör; Jagh haar tree frijdaste döttrar:
Dem du här hoss mig seer, lijk' i dygd; men aff olijka kynde.
LÄTTJA, och KÄTTJA, så heta de twå, och FLÄTTJA den yngste;
Hiertans barn, god', och hyslige Tärnor, och ährlige Systrar.
LÄTTJA gör ingom meen; är from, och spaker i werkom;
LÄTTJA gör intet rumor; faar sachtliga fram; drijfwer ingen;
KÄTTJA gör allom lust, är fräck, och köner i åtburd.
KÄTTJAN är wacker, och waker, och qwick opå rolet, i wänding.
FLÄTTJA faar hijt och dijt; snart leer, snart gråter aff ingo;
Lättlynt, flater, och fraak, och lägger alzinte på hierta.
Desse tree Systrar dig till tiänst skole stundliga stånda.
Hwad i ditt Hus och Hof, görs tarf, skole de samma sysla.
LÄTTJA skal bädda dijn Säng; och LÄTTJA skal söfwa dijn' ögan; (ERRATA: ögon)
KÄTTJA skal wäckia dig upp; och KÄTTJA skal blåsa dig Eld upp.
FLÄTTJA skal wara din ijd; och FLÄTTJA skal wara ditt arbet;
FLÄTTJA skal flyttia dijn ord; dijne Saker, och Ärende drijfwa.
Dessa med samt min Son, Her RVVS dera sam-qweda broder,
Dig till tienst skola stå, från morgon, alt in-uti morgon.
RVVS ditt hemliga Råd, skal mästra ditt Hof, och all Vpwacht.
ASTRILD ymst medh Her RVVS, dijn tijd skole lämpliga korat; (ERRATA: korta)
Sorg, och Samwetes-agg fördrijfwa medh allra-hand Aap-spel.
Bort med papper, och bleck; bort böker, Cirklar, och pännor;
Skulle du smitta dijn hand, dijn' Adlige miölk-hwijte finger,
Skulle de fläckias i bleck; huru wille du Frustugun wittia?
Grepe du een under kinn, eller komme wid hals, eller handen;
Pfuy! skulle blifwa dijn tack; hwad skulle full Systrarne säya?
Sudle sig Skrifwar' uti sitt bleck; lät Clerker, och Dieknar
Möda sig i sijn bok; leef Mätare Circlar, och Pännor.
Du är aff ädlare blod; dijn ätt det skulle wanähra.
Men där tijden dig blefwe lång, och skulle sig hända,
At een otijdig lust skulle binda din hug til at läsa;
Så ware dig befalt den härlige Lärare Nafo, (Nafo / Naso)
I sijn Gilliare-konst; Amadis, Marcolfus, och andre,
Som i gemeen, äre tryckte på Dansk; Melusina.
Keyser Octavian, Finck Riddare, skön Magelona.
Samt den tröst-rijke kärleeks-lärdoms-fulle Diana,
Schäfer Amandus, kysk' Amaranth', Eromena, Chariclia,
Eurialus, Fiametta, Calisto, le Cento-novella,
Vgelspegel, ändoch hon är något grof uti Pussar, (ERRATA: han)
Jämte den tijd-fördrijflige Claus, bör' inte förachtas.
När du nu kommer til högre förstånd, och wilst uti Lärdom
Yppare blifu' än all' andre; så läs, och lägg opå hierta,
La Macaronica di Coccaj, Rabelais, La Lucerna:
Picaro, samt Picara, La Pippa di Pietr' Aretino,
Samt den högt-stiliserad' Retorica delle Puttane;
Jämte hwad meer uti FLÄTTIONES ymnoge Bibliothec fins.
FLÄTTIAN är här uti lärd; och kan dig mästerlig öfwa.
Ellies är ock een Bok aff fyre regerande Kungar;
Där i du nogsam lust, och tröst, och månghanda finner,
Til dijn tijds-fördärf (fördrijf, iag ärnade säya)
Där i wij finne La-bete, Triumf, Ruus, Krympa, Manelle;
Färgan, och Munta därhoos, Styr-wålt, Karniffel, och Fämkort,
Hypken, Pittela-pump, Trapeleer, och Primeer, och Pikette.
Brädspel är ock een lust, i Tick-tack, och All-bowerie,
Damen, och Fruenspel, Ut-och-in, Förkehren, och Irisch
Och hwad dy-lijka meer är, som dig tiäner i öfning.
LÄTTIAN är här-uti god; Hon kan dig Lekarne lära.
Diupe besinnade Hiern-brott; höge Latiniske fratsor (ERRATA: besinnande)
Fly som en Orm; de willa ditt hufwud, och kränkia dijn hälsa.
Hwar-te studera? du blijr hwart Doctor, Prest, eller Abbot.
Ästu då lystin å Jagt; tarfst aldrig dyrka Diana;
Lystr' och sökia te skogs; fara, ränn', och göra dig omak;
Wåga ditt ynglige blod moot Biörnar, och fahrlige Leyon:
KÄTTJA mijn Ungdoms Lust, mijn Dotter, och älsklige Lijfs-frucht. (. / ,)
Skal dig föra på Jagt, som hiertat, och lijfwe må lysta:
Rådiur, och Hinner, af huld, swan-hwijt', och leene som ullen;
Af sööt-suckr-drypande- mun; röde-rosende läppar;
Kärlige säflige diur; fijn-liuflige, fooglige Tärnor;
Hitzige, kitzlige, modige, frodige, kåte Madusor:
Spake som däggiande Lamb; och wilde, som Hiortar i brunsten.
Dess' äre diuren, opå dem du skalt öfwa din mandom.
ASTRILD weet dera spör; och kan dem artliga wängia:
ASTRILD snar-fota skal dijn garn upställa, med lämpa.
Gillia kan han, och gildra med list; När KÄTTIA begynner
Blås' i sitt Horn, och Hundarna janka, då skaltu med hiertans-
Lust, och nöye få see huru Diuren i garne besnärias:
Här gåret an; Kön ASTRILD han fäller, och spänner, och skiuter.
Öfning i Wapn, och Skafft bemödar ryggen, och armar.
Fächt' och ränna må den som har förmycket af hälsan.
Snart är et öga sin koos, om ballen springer å klingan
Snart är en hals afbräckt, om Hästen snawer, och störter.
Bort med sådana leek där ögon och hals står i wåda.
Doch med måtta så måste det skee: dijn Häst lära tumbla
Skiut', och renna te Rings så mycke som der opå löper;
At du må skyns war' af adelig ätt, och meer än en bonde.
Danssa gör ingom ondt: danss kan dijn hälsa bewara:
Dans een Hälse-boot är; dans lijsar alt arbet och omak.
Ingen om afftonen är så trött; han skulle ju danssa.
Danss' är een ädele konst, gör gunst hoos Fruer, och Jungfrur.
Wiltu då Stormar och Strijd? Mijn Son skal föra baneret.
Min Son RVVS, uti kannor och krus; uti gruf-same bolkar,
Dig skal öfwa med art, och drilla på wänster och höger:
Kommer i Fält, mot dig en flock aff fuchtige bröder;
Tappert sätter han an, med sådan en ijfwer, och alfwar,
At han i lisla stund, skal fälla de modige Hiältar,
Som rätt-nu stodo käck, och köne; som Oxar i golfve.
Komme där ho som will, han weet dem möta med alfwar.
Stå skole troliga bij, gode, gamle, wäl-öfwade Kämpar,
Franssman, Monsieur Avous; och Wälske Signor, Vi-fo-brindis;
Och för all' ander för-ut, den redlige Swenske, Gott-åhr-bror;
Jemte den aldrig-otorstige Tysken; Sauf-du Rein-auss Hans.
Byssor och Swärd ar' här intet i bruk för Slanger och Möser, (ar' / är')
Morgonstiernor, fylte Granater, och halfve Canoner:
Gå här i swang store Barkenmayre, Bullar, och Bolkar,
Fylte på brädd; diupe Tumblar', och Humpar och höge Bocaler.
Hugg, Stick, Slå; wari långt här-ifrån; (doch somblige Biässar
Finnas ibland, som napt kunne låtat och hafwa det laget.)
Krut och Lod är här intet i bruk: man sätter i ställe,
Klart Reensk wijn, Bacheracher, en Mentzer, och liuflige Necker.
Rinkhauwer, Moskateller, af Gudarne drickes, och älskas
Spanske där-hoos, Alikant, Blanck Bastard, och söte Canarier.
Petersimens, Starck Frontiniac, och Fransk wijn, i nödfall.
Jämte Claret, Hypocras: och flerhand' lystlige drycker.
Sedan är ock gott Ööl, som RVVS skal bringa på banen:
Brunswigs Mumma, Possnäll; Garley, och Halbersta' Bryhan.
Zerbest- och Rostocker Öhl Fyns-Miöd, och Westgöta-Mölska;
Knijsnak, och Rumeledois; men bort med Kuckuk, och Rastrum.
När nu blåses alarm, och dundras i Trummor, och Pukor:
Lösn är gifwin, Holà; Rundà-rundà-dadinella.
Sätter i bröste tillijka, Gottåhrbror; och Sauf du Reinaus Hans.
Högre Flygelen commenderar Monsieur Avous: den
Wänstr' in furia, swänger häran Colonel Vifobrindis.
Här gäller an, Halft, heelt; Sätz an, in floribus, hals auf:
Korl-morl-puff; in ein Schluck, one tuck, one schmuck, one bart-wisch.
More Palatino, Tree-på-ra, ne gutta supersit.
Här säts an uti kors, och i qwär; opå rad, och i runden,
Här sätter an hwar opå sin man, här sturlas, och stormas,
Här är buller, och här är gny, här sorlas, och ållas.
Här mon Barkenmeyer herümmere gahn, med de diupe,
Half-mans-höge Bocaler; och Herre-drycks-hållande Bolkar.
Artollerii bringes an, kriit-huite Brabandiske piipor;
Jämte det allerskönste Verginske Taback, som i staden
Fins; här är Eld, här är Lunta, gif Fyr; lät-gnistra, lät rökia.
Såsom i Nobis krog de nu sittia bland Eld, uti dimban.
RVVS går om-här, han manar, och trugar, han hörter och yrker.
In-till des att strijden är all. Af de modige Kämpar
Raglar här en; en staplar, en stupar, och falla the hoop-wijs.
Wälter här en i bänck så ränner en hufwud i wäggen.
En geer op andan, och alt; en somnar, och kijfwar en annan;
Annor gråter, och leer den tridie; en sitter och qwäder.
En pläger älskog, och bannas en annan om alle Siu Tusend.
Summan är det: När alle ge tapt, och Spelet är ute;
Prijsen han är då din; dig heembärs Seger, och ähra.
Drick til dager är liws och Sömnen rinner i ögon:
När som Solen hon är vthi närmeste trappa til vpgångs, (ERRATA: han)
Lägg dijn ögon ihoop; då kommer söteste Sömnen,
Giör dig alsintet qwal; war altijd lustig, och sorg-frij:
Acht' icke fåfängt Roos, eller Last, för Skam eller Ähra,
ÄHRA så wäl som SKAM äre wind, och Namn, utan ingiäld.
Giör hwad dig rinner i hug: ty dig och dijn-lijka Funkar,
Skrifwin är ingen Lag, för larwor löpa små gossar:
Bönder och dylijka pack, man plägar skräckia med Lagen.
Spinnelen i sin garn bestrickar spinkote myggar;
Getinga snorra sigh vt; och slippa de brummande brömssar.
Sadan är almena Lagh: de Fattiga fasna, besnerias; (Sadan / Sådan)
Stolte och Store gå frij, och slippa de trotzige Drottar.
Nu min HERCULE kom vtan högre betänckiande fölg mig.
Wägen är jämn, och bred, bland Roser och liufliga Lillior,
Makliga rinner han hän, genom ängiar och fuchtige däldr, (ERRATA: dälder)
Skogen är lustig, och qwistarne full af qwittrade Foglar. (ERRATA: qwittrande)
Alskiöns fruchtbare trä, pomeratzer, och Candiske drufwor, (ERRATA: pomerantzer)
Alstädes, här och där wid wägen å bäckarene finnas, (ERRATA: bäckarne)
Månge små meenlöse diur, man seer där spelande springa,
Källor och lefwande watn, fördeelt vti månge små bäckiar,
Ruska så sachtliga fram, genom blanke små glittrande steenar,
Den swale Westwind surrar ibland, och raskar i löfwen,
Spridand' een liufwelig lucht, af blomor och hälsesam' örter,
Susar i sachtan dön, uti skuggan, och lockar i sömnen.
Alt är täckt hwad här ögat seer, och fötterne träda,
Kom, kom HERCVLE kom; vtan högre betänckiande, fölg mig.
HERCVLES öfwertalt, som en vng och hitziger Herre,
War opå språng, steg til, och wille nu föllia Fru LUSTA:
I det een annan kom, i Fruus hamn, menskelig ansedd,
Doch icke Menniskia: men een trofast ädle Gudinna,
Hon war sedig uti sin gång, och wyrdig af anseend,
Wigtig i laater, full med alfwar, och ährlig af vpsyn,
Brun vnder ögon', och bränd af Sool-skijn, mager af hulde;
Renlig i drächt, sniöhwijt, af silfwer-blänckiande klädnat,
Slätt och rätt, och skiär, på dätt ährlige gamle maneret.
Denne lät vp sin munn, och talte medh alfwarsam ordom:
HERCVLES ädel af ätt; till ähra född och erkoren;
Hwert wil dätta? See till; Stat stilla; betänck dig.
Weetstu ock Ho den är, den med dig snackar i löndom?
Denne dess pijpa så sött dig flistrar, och lockar i drömar?
Tag icke lättliga råd af den dig icke bekänd är,
Denne som för dig stod, den du meentst wara Gudinna;
Är ifrå Stygia putt, hin Stygges dotter och alster.
Lusta geer hon sigh namn; Fru Lasta med rätta mon heta.
Doch om laster och skam äre lust; om lust står i odygd;
Billiga med alt foog, mon hon sig kalla Fru Lusta.
Hwad gifwer hon för råd? Gud tröste den där opå lijter,
Hon; Hon leder en wäg både jämn och breed utan omak,
Geent, rätt fram, i fördärf; han glijder all makelig ut-åt
Lutande; lätt til gångs; men bratt, och brattar' åt ändan,
In til dess där är intet meer håld: den reesande måste,
Ränn' och ränna til des han störter och stadnar i afgrundn.
Der honom harm, jämt ånger och wee, och äwarande jämmer,
Samwetes-agg, och qwal, den odödlige Matken, och Elden
Möta med öpen gaap, och anamma til äwige plågor.
Wakta, min wän, sij till, sij denne blijr ändan å frögden,
Som dig denne så skönt afmålar, och bildar i sinnet!
Ney, min Son, icke så; til Sälheetz paradis ingen
Nåkas i så måtto; Sömn, och Ruus, och Leekar och Löye,
Föra dig inte där in: Men ijdkesamt arbet och omak,
Nyktert lefwerne, lust til ährlighet, alware wijsdom,
Leda dig in opå Mijn', det är Dygdenes stenige foot-spor.
Min wäg han är uti förstone trång, bland stubbar, och stenar,
Muddig, och ojämn, diup, och bewext med tistlar, och törne,
Bär alt opföre stiält, moot wåndlige klackar, och klyffter,
Tils emot ändan: der dig tröttan och klijfwande möte
STYRK, och TRÖST; de räckia dig hand, de stödia, de lyffta,
In til des din foot är fästat, och och stadder å Banen, (ERRATA: din foot är fästat, och stadder å banen.)
Som sedan äfwen, och god, dig förer i Salighetz hallar.
Här blifwer omak och arbete lönt, dijn möda bekrönes
Med obegrijpelig hugnad och frögd, samt ewiga lijsa,
Oförwanskliga Nögd, och Glädie dit hierta belysta;
Du då finner i Högdene Nåd, och täckelig ynnest,
Hoos både qwinnor och män; du fägnas och ähras af allom.
FRÖJA med hennes Son; dem fly som Paddor och Ormar:
FRÖJA med hennes Son, äre farlige, skadlige gäster:
Liufliga träda de til; men swijka med ånger, och ymka,
Hälsa, med mod, och blod, godz, penningar, heder och ähran,
Stiäla de sinom wärd, och drifwan å lykton, ur husom.
Armod, och håån och spott, ondt Samwet och kräncklige plågor,
Leefa de den, dem hyser; och den, dem främiar, och älskar;
Så löne de! bort, bort, med sådana gäster ur huset:
ASTRILD sägs wara blott, och blind; doch snäller och hurtig;
Liten af wäxt; med bloss och Pijlar, och boga bewäpnad;
Snar-fotad, och försedd med flychtige gyllende wingar;
Sant äret; Han är blott utaf blygd; skam-naken af ähra;
Blind uthi wett; men klok, och snäll uti lister, och arghet,
Liten och lätt utaf Dygd; en olyks-fogl af vphof,
Läm honom wingarne; bräck hans boga; giör pilarne stumpa:
Släck hans Fackel, och Eld, med arbet, och ährligit vpsåt;
Fly, och fächt' icke minder å rygg (som Tratarnas sed är) (ERRATA: Tatarnas)
Drijf bort LÄTTJA, så trijfs icke KÄTTJA; så swinner och FLÄTTJA.
RVVS kör här-ut, med tummel, och suus, och hans yrne Sälskap: (ERRATA: yrene)
Dy där Ruus holler hus der dwals icke wijsdom och frode. (ERRATA: håller, ERRATA: dwäls)
Ingen dygd vprinner, och gror wid wijn, och i glasom,
Wijsdomen hafwer sin wist i dy torra: Så säya de gamble.
Dagligit öfwerflöd uti Maat, och i Dryck höfwer ingom,
Wijsan man: Förnufftenes Anda det dämpar, och qwäfwer. (ERRATA: dämper)
Wijn är en qualm; ett moln vti druckne mans hwimlande Hierna;
Som den skiära förnufftsens Sool, så styggliga duncklar,
Dunklar i tokn i wahn-wett, i dårheet, och barnsliga fåhnsko, (tokn / tökn)
Ey käre sij, huru täcker är Ruus, när läpparn', och ögonen drypa,
Där han wagglar här om, full-stinner han stäner, och stankar;
Där han sitter, ey weet, hwad han talar, weemar, och ählas.
Pijgorne lee där i wrån, och drängiarne smystra på golfwet.
Barnen gråtande löpa med roop, ô Möme, Sij Busen!
Weestu hwad ändan han är? huru Frossare lefwerne lyktas? (ERRATA: Fråssare)
Såsom en Oxe beskärd til offer, han gödes å stalle,
Rundelig in til des, han prydd med krantzar, och blomster,
Föres uti stor ståt, föregångande trummor och pijpor,
Til en faselig ort, där altar och eld honom bijda,
Där liuter han sin död, af Slacktare-klubba bedöfwat,
Där blifwer han deels bränd, deels kräsliga kokat och ätin,
Dyrt måste han sin brödsl, fijn ryckt, och hafra betala.
Rätt opå dy-lijka wijs, gåret an med Swermare lefnat;
Daglige ruus, uti suus, banketerning och kräslige gästbod;
Harpor och spel och dans, lättfärdige lekar och natt-gång
Ett sinn, vti lijka måtto, de dyrliga måste betalas;
Klagan i gråt, med jämmer, och ach, blifwer ändan å Leken.
Derföre, Stat du nykter, op å dijn wakt: dijne Tanckar,
Anslag, och Ord; dijne giärningar alla du grunda på Gudz bud.
Gud han är ährones Gud; Gudz Ansichte lyser oss Ähran.
Ähran är Dygdenes Root; och Dygdenes grundwal är Ähran.
Dijt måtter all Gudz Lag; den Oss allom i sielfwe Naturen
Fast inpräntat vti wår Skäl, och Samwete lyser. (Skäl / Siäl)
Är nu wår Siäl vtan Skiäl? eller äre wij fänad och bestar?
Släckie wij sielf wår Eld, och dämpa det andlige Liuset,
Ded som Oss Skaparen i wårt bröst, hafwer eldat och vptändt,
Til wår Salighets Lysn, och Ledsn. Huru? wele wij sielfwe
Wända wår Ansicht' ifrån Gudz Ansicht, och sänk' oss i mörkret?
Hwad blifwer af wår Siäl, den Gud oss sielfwer har inblåst?
Ach! den ädele Siäl! den wij så förbarmliga störta!
Hwad blifwer af wår hamn, och Menniskio-namne wij fördom?
Hwad blifwer af Gudz belät', af Skaparen tryckt i wår Hiertan?
Ney, min HERCULE, ney! den wägen han tämer oss intet.
Dygdenes Stijg synes trång, och mörk, dem latom, och blindom:
Är doch en Här-stråt, den Gud sielfwer han lyser och leder.
Hwar i består då Dygd? medan Dygden är Siälenes Hälsa?
Dygd är at älska sin Gud, hans Bud och Stadgar at hålla;
Dygd står i Rättwijsa, där hwar och en sin Rätt blifwer ägnat;
Ingen af ingo beskadd till Lem, Lijf, Ägn, eller Ähra;
Dygd lijder intet wåld; öfwer-äfl hon styrer, och ågång;
Lijder ey arman Man förtryckes af Högmod, och orätt.
Dygd är, vträckia sijn hand, til styrck dem vsle betrycktom.
Dygd står i fagert Modh, gott Lefwern', och ährbare Seder,
Nychterhet, och reen Siäl, vti Tucht, och okränckliga Kyskhet.
Dygd står i wett, och i Plicht; Huru, Hwar, Hwad, När, Hurulunda:
Hwarföre, hwart bör skee: dy Dygd will granlaga lämpas.
Dygd wågar inte på slump; doch slump, botas offta med snille.
Dygd söker Råd; flyger inte för än hon koxar, och huxar
Dygd flyr Lögn; der Lögn kommer in, går Dygden å dören.
Lufft-strek, Stor-spräkerij, lame Saalbader, irrige Hiern-hwärf,
Däss' äre skändlige feel; som bringa sin Herze på skammen.
Dygd med Skämt sig täckelig gör, uti tijd och i ställe:
Tager och geer med hoof, få mycke som ährone lijkar,
Alt utan agg; utu Laag wari långt bort galla, med galnu.
Hoof är i all ting bäst, Plump Stickenhet anstår en Narr wäl.
Dygd lijder ingen Spott, för neesa då wällier Hon Lijf-laat.
Dygd står i Manna-mods Styrck, sig låter af ingo förfära;
Motgång, Sorg, Fegd, Watn-och Elds nöd, Dunder och Döden, (Watn- och Eldsnöd?)
Achtar hon alt för Leek; Hon winner, och segrar i Döden.
Seer du Min HERCULE, den gudomlige Dygdens Högheet?
Dygd är en Siälenes skatt, där guld och penningar alle,
Ey måge lijknas emot; är ädlar' än dyrbare Stenar.
Märck, min Son; Som Dygd sigh grundar å Gud, och i Ähron.
Så är och ingen Dygd, som icke beroor opå Wijsdom:
Wett är Dygdenes Lius; och Wijsdom är Dygdenes Öga.
Wett hörer arbete till; mins ey vtan ijdkeligt omak.
Alt hwad dräfligit är, hwad högt, och i kostliga wärde;
Alt hwad prijsligit är, hwad lof, och rosande, wärdt är,
Alt gifwer Oss wår Gud, genom ijdkesamt arbet, och Yrkan.
Lärdom af jdkna; men Wijsdomen aflas i Lärdom.
Lärdomen är ett fröö; där af wijsdom gröder i hiertat.
Märk dätt: Wijsdoms Fader och Moder är' Arbet, och Lärdom.
Faar-lös, och Moor-lös, tynes han af; och trånar i wan-rykt.
Siälan i allom år eenhand art, utaf himmelisk ädli: (Siälan / Siälen)
Skildnaden är; at den ene, som glömbd, blijr liggiand' i Stofftet.
Där den andre tags opp; hon waskas, hon skijres och krattsas,
Glättas, och igrafz allrahand prydelige form' och figurer, (ERRATA: prydlige)
Sådan är skildnan opå dän Siäl, som är Lärd, emot olärd.
Siälen i Menniskio-kropp som en Eld förborgat i flinto;
Finner hon ey sitt Stål; så gnistrar hon aldrig i blysning.
Kåtkarla, Torpara, Träler, och almena Pack bruke Siälen,
Int' ann' i ställe för Salt; at kroppen han icke må rottnas.
Siälen är hwars mans ägnd; men blind och bunden i mörker
Wijsdom är Siälens Sool, som töknen skingrar och dimban.
At hon skynliga see kan hwad hänne tiänär och höfwer.
Ästu ey Lärd; tro du inte, du west hwad Rätt, eller orätt,
Gott eller Ondt är i sanning, ell' i skijnliga måtto; (ERRATA: ell' elliest i skijnliga måtto)
Profwen är konstrijk; skyns offt flärd uti glimmande gull-glantz.
Wiltu nu seya min HERCULE; mången är Lärd: men en Åsna,
Toker i alt det han talar, och gör, en tylpel i gästbod:
Doch är han lärd. Ney, HERCVLE, Ney. En sådan är olärd.
Fast honom flödde Latin öfwer öronen ned opå skägget.
Den sijne Seder, och Ord; sijne Lyster, och anfödde Sinne,
Inte wet håll' vti töm; styra, fogligen hyfsa, regera.
Han är en olärd man: wari Docter, ell' hete Magister. (ERRATA: Doctor, &c)
An äret ett, som märkligit är: Om än allhanda Lärdom, (An / Än)
Alsköns Dygder, och Himlisk wet dit hierta bekröna;
Och den ädele Mildheet alleen hon fattas i Cronan;
Så är' all' öfrige Dygder af intet Lius, utan anseend.
Jag sad' i förstone, Gud är Dygdenes grundwal, och vphof.
Nu, hwad är Gud? Gud är God, och sielve Godhetenes Vrsprung.
Där icke röns någe gott; där är ingen Gud, eller ähra.
Dygd utan dadlige Mildheet, een dunst är; een målning i watne;
Skugg' utan kropp; een fyllning af wind; et hliom, och et Nord-blys.
Födder är ingen Man för sijn skull alleen hijt i werlden,
För sijn omätlige lust, eller all-stund-torstige swalg skull,
Fåt hafwer ingen lijf. Ty såsom plantor och örter,
Fänat, och Fogel, och Diur i skogen, och Fiskar i watnet,
Alle til Menniskio-tiänst äre skapad', och ärnad' af Herran;
Så är ock Mannenom Man, til fromma, den ene, den androm,
Ordnat af Gudz försyn; den lägre skal tiäna dän högre:
Torfftiger afla bröd af rijkom, med tiänster och slögder;
Store befrämie de små, den högre skal hiälpa den lägre:
Derföre lef ock du så, at andre må prijsa sig sälle,
Af dijna Mildheets fruckt: war allom nyttig i Werlden.
Tänck ock, HERCULE, på dijn ätt, och adelig härkomst.
Mången af ned-trädd root, och oachtande fnöskote stubbar,
Sprijter här ut, skiuter op, får löf, och kommer i blomma;
Mången af fattigt blod, utkommen ur taak-löse kåtor,
Stijger alt op åt, och op, genom Dygd och berömlige dater,
Till det ypperste måål, utaf heder, och adelig högheet.
Fins der emot och den, som högt opp i rijke palatzer,
Boren i silkes säng, af Gud wälsignat i waggan,
Fiärran af heden-höös, weet leda sin Adel och Ahner;
Men: det klagligit är, Så nyttiar sin Adel och Ahner,
At han i ställe för roos, för prijs, för Heder och Ähra,
Gagnar sig håån, och spott, och alsom-största wahn-ähra.
Lijdes af ingen Man; men af alle begabbas och hatas,
Allom en öfwerlast, och Jorden een afrapi-börda.
Icke så du, min Son: dijn plicht du tager å wahra,
Wetandes att en Man sijne Fädgars Titlar och Ahner,
Håller i wärdigt prijs, och i ing'handa måtto befläckiar,
Inte benögd med dätt, at de hafwa bracht dig i liuset,
Utan att du samme lius, med dit lius widgar och ökar. (Utan / Vtan)
Såsom een Lampa sin Eld förkofrar och lyser i mörkre,
Alt medan hon sin spädsl och näring niuter af Olio;
Så will och Adels stånd med öfning af Adlige Dygder,
Hållas uti sin glantz: Tryter här af Dygdenes olio;
Släckt blifwer Adels-glantz; och Lampan hon tynes i mörker.
Snöd är en Ädelman, den sielf-sijne Dygder ey adla,
Snöd är en Ädelman, den Moors-qwedet adlar allena.
Sidst du wille betrackta den aldrig-hwilande Tijden.
Ungdomens åhr uti brunst rasa fort, som en ijlande hwirfvel,
Åldren i miugg, omärckt, sacht-smijlande, smyger i ställe.
Hwarföre gif god acht opå glaset, at Tijden i hwimsku,
Ey löper hän: men Lär, och Gör hwad gott är i tijda.
Tänck hwad et osnygt Diur, en gammal, och dygde-lös Man är.
Ålderen har sin wank; när stöd, och stolparna bugna,
Gaflarna luta fram ut, och wäggarna slå sig i rämnor,
Taket gristnar i dropp, och huset begynner at braka;
Qwarnen har ingen gång, eller gny, och fänsterne mörkia;
Malört utur hwar knut, dörwe näslor i spryngiorne wäxa;
Hanan å gyllande brand, springer inte meer om, lookar halsen,
Lyder altzingen wind; men henger, och hotar at falla;
Harpan hon är förstämbd; lyder intet; strängiarne snarra.
Tå är i samma paltz slätt lust meer; frögden är uthe;
Gästebod, harpor, och danss hörer op; både tiänsthion, och Husbondn
Tänckia sig om, huru the må huset, och Härberge ryma:
Sådan är Menniskio kropp: när åldren kommer, och åhren
Krökia din hals och rygg; både händer, och hufwdet darra,
Knän blifwa styf, din foot han waklar, och måstu på sidston
Treefotat hielpa dig hän, som barnen i börian, å fyre;
Winter-blommor opå din kinn, som safftlöse plantor,
Groo, och gråna med hast: och Hösten i hufwdet hyser;
Håren flyta dig af, som wisnade lööf vtaf Aspen,
Skallan snöd blijker ut, der nu spela krusade lockar;
Tänderna fall', och fahlna där hän, de qwarlefde stumpar,
Winn inte mala sijn mäld; men målet de märkliga stympa;
Örone döfna sin koos, och hörslen hon tapar, och tyner,
Ögonen dunkla sin koos, och synen molnar i mörkre;
Kraffter och alt fyker hän, och döden kijkar ur ögon:
Wett, och Sinne gå bortt; fördwälmas i dwaas, och i glömsko;
Döden är yttersta målet, i dy wij samkas, och ändas.

Vid Svenska Akademiens femtioåriga minneshögtid den 5 april 1836

2012-02-04T22:29:00.006+01:00

Jag stod på stranden under kungaborgen,
när dagens oro äntlig somnad var,
och öde voro gatorna och torgen,
och på kung Gustafs stod sken månen klar.
Där låg ett uttryck i en fredlig dal,
och hjälten var där, men jämväl behagen,
en segerkrans, men som bland blommor tagen,
en blick till hälften örn, till hälften näktergal.

Förunderliga makt, som konstnärn äger!
Se anden färdig så till strids som sångs,
en bild, som oss sin egen saga säger,
en levande gustaviad i brons!
Ja, sådan var han, när han kom ur striden,
men sådan även, när han göt sin själ
i folket in, bland konsterna och friden,
ty store andar ge sin form åt tiden,
och Gustafs tidevarv bär Gustafs drag jämväl.

Min barndom föll uti hans solskensstunder,
jag minns den tiden: hur den är mig kär,
med sin förhoppning, sina sångarunder
och allt det nya liv, som rördes där!
Det var som våren, när hans värma droppar
ur blånad sky och löser vinterns tvång:
då leka djur, då svälla lundens knoppar,
och kinden färgas, mänskohjärtat hoppar,
och allt omkring är lust och mod och fågelsång.

De gamla karoliner hade somnat
i blått och kyller, ifrån splitets dar,
som allt försökt och ingenting fullkomnat,
då ingen kung och ingen ära var.
Vad norden evigt vill, en kung som känner
sin egen kraft, stod åter fram i glans,
och där vart ordning ibland frie männer,
och makt och lydnad blevo åter vänner,
och allt var glatt och tryggt vid tanken, att h a n fanns.

I purpur satt förtjusaren på tronen,
och spiran var en trollstav: med var stund
där växte nya hjärtan i nationen
och nya blommor, fast på järnmängd grund.
Vår gamla dröm om bragder och om ära
förflyttades till någon fredlig trakt,
där ek och lager sina kronor bära
och milde vise ljus och seder lära -
och styrkan skar sitt skägg, och vettet blev en makt.

Den svenska äran bröt sig nya banor
i tankens obesökta land: Linné
stod segersäll bland sina blomsterfanor,
oskyldig, älskvärd, konstlös liksom de.
Melanderhjelm beräknar himlafärden
för månens skiva, för planetens ring,
när Scheele skedar skapelsen i härden,
och Bergman drar grundritningen till världen,
och hävdernas mystär rannsakar Lagerbring.

Och här, där Mälarn gjuts i Östervågor
och kungastaden mitt i skogen är,
vad sydligt liv inunder norrskenslågor,
vad sångartempel på de öde skär!
Det språk, vars toner ligga mitt emellan
vad Norden djupt, vad Södern klangfullt har,
ett bortglömt barn, som kom i samkväm sällan,
steg fram och speglade sin bild i källan
och häpnade att se, hur högt, hur skönt det var.

Och då sjöng Gyllenborg, en mäktig ande,
fast stundom rimfrost på hans vingar låg.
Ack klippor finnas, där vi alla strande,
och även dikten har sin frusna våg.
Men stark var bågen, som den ädle spände,
och pilen skarp, som sökte opp sitt mål,
och allt vad mänskohjärtat djupast kände
steg fram och grät i Människans elände,
en djup, oändlig suck, vårt släktes modersmål.

Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
satt Creutz och band på rosor utan tagg
och diktade om Atis och Camilla
en sång av västanvind och morgondagg.
Den sången är en dröm ur gyllne åren,
en gång i livet av vart hjärta drömd,
fast ej så skön, fast ej så himlaboren;
en sång så ljuv som lärkornas om våren,
öm, enkel, oskuldsfull - och därför är han glömd.

Giv plats, giv plats, ty Nordens vingad nalkas,
och sången svärmar kring hans vigda mun.
Hör, hur han skämtar, se, hur glatt han skalkas
bland nymferna uti den gröna lund.
Men ack, hans glädje ligger ej i kannan,
ej i idyller, som han kring sig strött;
hans druckna öga söker än en annan,
och märk det vemodsdraget över pannan,
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrött.

I Djurgårdsekar, susen vänligt över
den störste sångarns bild, som Nordens bar!
Det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har.
En sång, som växer vild och likväl ansad,
bär konstens regel, men försmår dess tvång,
till hälften medvetslös, till hälften sansad,
en gudadans på gudaberget dansad
med faun och gratie och sångmö på en gång!

Därnäst hör Lidner! "Gravens portar knarra
på tröga gångjärn, domen förestår,
och lampans matta sken på marmorn darra,
och midnattsklockan ifrån tornet slår."
Förstörd, förvissnad före mogningsstunden,
en rik, men sönderbruten harmoni,
en genius, ack, för djupt i stoftet bunden,
hur ömt begråter han i lagerlunden
var likes kval: du hör hans eget däruti.

Men som en stilla sommarkväll på landet,
när daggen darrar uti blomsterskåln
och aftonrodnan knyter rosenbandet
kring västerns lockar, kring de lätta moln:
på ängen samla sig till dans de unga,
de gamle till rådplägningar i byn,
sin matta guld i vinden skördar gunga,
var blomma doftar, alla fåglar sjunga,
och frid och salighet se ner ur aftonskyn:

så är det i din sång, o Oxenstierna,
Italiens himmel över Nordens berg!
Din sångargratie är en sydlig tärna,
och sydlig även glöden av din färg.
Vad solglans ligger över Dagens stunder,
hur klangfull lian genom Skörden går,
och Hoppet, livets tröst och diktens under,
hur blev det diktat under furulunder?
Jag undrar mången gång, men gläds, att du var vår.

Och Kellgren, som "av skönhet och behagen
oss är en ren och himmelsk urbild ger"!
Sen Nya skapelsen stått fram i dagen,
vad ha vi andra till att skapa mer?
Hur klingar svenska lyran i hans händer,
hur ren var ton, hur skär, hur silverklar!
Ack, i mitt öra, vart jag också länder,
den diktens grundton ständigt återvänder,
en dunkel melodi ifrån min barndoms dar.

Men vad är en lyrisk klang på silvervågor
och evig blomdoft uti blånad luft?
Den ädle skalden har ock andra frågor,
och skönhet vill han, men jämväl förnuft.
När Kellgrens snille slog de stora slagen,
de blixtrade, för sanning, rätt och vett,
i skämt och allvar, hur det flög för dagen
kring land och rike, och envar betagen
sprang upp och undrade, att han ej förr det sett!

Roms sångargudar flyttade till Norden
med Adlerbeth - en romare i släkt
med dem till andan, icke blott till orden -
och tjuste åter i sin nya dräkt.
Och Rosenstein, så hög som han till sinnes,
så klassisk, bandet uti sångens krans,
fast icke själv en sångare - var finnes
den svenske skald, som ej med tårar minnes
en själ så ljus, så ren, så faderlig som hans?

Och han, som slöt den långa sångarraden
och levde länge för att sörja den,
en rosenkrans med taggar mellan bladen,
behagens, skämtets, tankens, Gustafs vän:
han, som bar kronan i de vittras gille,
en lagrad veteran i vettets sold,
kanske ej främst som skald, men främst som snille,
som ville ädelt, kunde vad han ville,
den blinde siaren Tiresias-Leopold!

Jag sjöng hans drapa, minnets döttrar sjunga
en dag, och bättre, vad han Sverige var,
ty där bor oväld uppå framtids tunga,
och all förtjänst till slut sin krona har.
Han stod emellan tvenne sångartider,
den enas varning och den andras stöd,
men tid och sansning kämpade hans strider,
tills solen bröt utur sitt moln omsider
och sjönk förstorad ner i gull och purpurglöd.

De gamla gyllne lyrorna ha tystnat,
och deras klang är klandrad eller glömd.
Till många toner ha vi sedan lyssnat,
och strängt är Gustafs sångarskola dömd.
Naturen växlar, även snillet träder
i växlat skick för skilda tider fram,
i grekisk enkelhet, i galakläder,
med lejonman, med skiftrik turturfjäder,
men ett dess väsen är: väl den, som det förnam!

Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.

I höga skuggor, ädle sångarfäder,
jag lägger kransen på ert stoft i dag.
En efter annan bland oss alla träder
snart opp till eder uti stjärnstrött lag.
Där låt oss sitta och se ner till Norden,
förtjuste av vad skönt som bildas där,
och strofvis om varannan sätta orden
till stjärnmusiken om den fosterjorden,
som väl förgätit oss, men dock är oss så kär.

Eld och jord

2012-02-04T09:35:00.004+01:00

Markernas vind, jag var ett med dig,
ett med vidder och skogar,
jord av jord men med längtan sträckt
alltid mot rymder och ljus.
Andedräkt från vardandets värld,
sällsamt förtrogen tog du
allt i mitt väsen som var av dig
in i ditt dova brus.

Ville jag följa dig, stolta storm,
upp till klarhet och renhet,
bad jag om mening och helgd åt mitt liv
som en förtvivlad ber,
kände jag alltid hur liknöjt du bar
bort mina brinnande böner.
Jorden förkvävde all helig eld,
mullen tyngde mig ner.

Jord var jag, eld var jag, jord och eld,
jord skall jag åter varda.
Allt som jag led för och älskade,
allt skall jag säga farväl.
Markernas vind, när det som var jord
sjunker i mörkret och mullen,
bär mot de vandrande stjärnornas eld
det som var eld och själ!

Epigram

2012-02-01T15:20:00.001+01:00

1.
Vänner! Sångarens krans är flätad av blommande törnen.
Rosorna skänker jag er, törnet behåller jag själv.

3.
När det en gång föll regn om våren jag leende sporde:
Maj, vi gråter du så mitt uti blomningens stund?
Och mig svarade Maj; Säg Skald, vi pärlas ditt öga
under förtjusningens stund uti den älskades famn?

5.
Graven är trång; allt levande där dock samlas till frihet,
men vår rymliga jord kan icke rymma en fri.

8.
Amor i himmelen satt, han satt i min Lauras öga
och med sin övade hand sköt mot mitt hjärta en pil.
Genast den leende skalken jag grep och en glänsande fjäder
trots hans böner med våld utur hans vinge jag drog.
Henne jag spetsat och doppar den nu i den purprade saften,
som för hans gyllene pil fordom ur hjertat mig flöt.

9.
Tvenne hamnar jag vet, dit ödets stormar ej hinna:
En är den grönskande grav, en är den älskades famn.

10.
Fordom från Leucas brant förtvivlande älskare störtat
att uti böljornas famn släcka sin tärande brand.
För min låga likväl är havet för litet. Hon icke
skulle där släckas; långt förr brände hon världshavet ut.

11.
Styvmorsblommor kallar man er, lycksaliga blommor!
vilka med hägnande hand Laura har fäst vid sitt bröst.
Aldrig Naturen dock fött mer gynnade döttrar. Det finnes
icke i skapelsens krets skönare lustgård än er.

12.
Till Laura.
Skön som en Ängel Du är, dock Du jag ville ej vara —
ack! jag kunde ej då sluta Dig uti min famn.

13.
Icke omätelig himmelen är, ty när jag Dig famnar,
hela dess saliga rymd mäter jag blott med en famn.

14.
Tusende vänner Dig älska, likväl med tusende hjärtan
Dig de ej älska så högt, som jag Dig älskar med ett.

15.
Ej på grund utav snö de glödande rosorna leva:
Yppiga släkten ej tål vinterns förbleknade värld.
Ofta har fenomenet jag sett, men vadan det under,
att på Din härliga kind blomma de mitt uti snön?

18.
Icke förundrar det mig, om stundom i spegeln du blickar,
ägde ditt huvud jag blott, evigt i spegeln jag såg.

19.
Rodnar du än, då jag kallar dig skön i dristiga sånger,
föga det hjälper din sak, skönare blir du därav.

20.
Harmas dock ej på min jollrande sång, fast spegeln och källan
om din skönhet för dig tala med skönare ord!

Skalderne

2012-02-01T15:10:00.001+01:00

Ej jag på understol ju sitter, men endast på domstol?
Undren ej, människors barn! Tiden har tagit mig fatt.

De bägge Scholorna:
Kräken bland himmelens stjärnor en dag beslöto försöka,
att med den härliga sol tävla i skönhet och ljus.
Därför i vintergatan de tätt tillsammankröpo,
och uppå himlen alltse’n lysa de präktigt som mjölk.

Leopold:
När uti aska förbrann Carthago det härliga, gamla,
och över himmel och hav spriddes det rysliga sken,
Scipio skådade det, den ädle, på stranden af havet,
tänkte på människoverk, höjde så rösten och grät:
”Engång kommer den dag, då det heliga Ilion faller,
och uti stoftet förgås Priamos’ blommande ätt.”

Atterbom:
Älskogsstjärnan du är bland Diktens odödliga stjärnor;
helig du strålar och skön, då du ej skymmes av moln.
Mången oskyldigt förväxlar dig dock med den slemma Saturnus:
ögat förvillas så lätt uppå drabanternes mängd.

F(?):
Soln framvandrar sin härliga ban i förklarade rymden:
mänskor och blommor och djur dricka dess saliga ljus.
Högt hon hyllas av sfärers musik; själv hör hon den icke.
Ljusets vittblickande mor själv för sin skönhet är blind.

Geijer:
Rävens hustru sade engång till ädla lejinnan:
Mängd utav foster vart år bringar till ljuset jag fram.
Du uti hela ditt liv blott ett! ”Ja ett, men ett lejon!”
henne, stoltblickande, gav lejonets moder till svar.

Tegnér:
Visst du föraktar, o skald, i din krans min färglösa blomma?
Kasta då den för din fot, trampa då gärna på den!
Nej, vid skönheten! ej det skulle mitt hjärta förtryta:
sådan skald väl är värd att uppå blommor få gå.

Ling:
Svea förväxlade du i en helig förirring med sångmön.
Hell dig! din lager ju är endast av eklöven skymd?

Holofernes

2012-02-01T14:58:00.001+01:00

Den mäktiga kejsaren Nebukadnesar,
i spetsen för sina assyriska knesar,
drog ut i ett härnad, på kejsaresätt,
och slogs, som hin håle, på Ragau slätt.

Då månde i gräset hans fiender bita:
själv konung Arphaxad, så vit såsom krita,
fann rådligt, att gångaren sporrarne ge,
men dog uppå flykten utav diarré.

Nu sjöng man Te Deum, man firade fester:
Ej kejsarn fick rum mellan Öster och Väster,
så uppblåst av seger, och ära och makt
på tronen han satt uti härskareprakt.

Vid Psaltares ljud och vid ljud av trumpeter,
och harpor, och gigor, och vad det allt heter,
utfärdades strax det förståndiga bud,
att kejsaren Nebukadnesar var Gud.

Och stackare kommo från Öster och Väster,
och alla de kände stor lust att bli präster.
Så rikligt de månde sin rökelse strö,
att Kejsarn, som Phœnix, därav kunnat dö.

I grannlanden uppkom nu ångest och oro,
men Israels barn dock så bange ej voro.
Helt dristigt till tronen de larvade fram,
och pekade fingret och sade: Fy skam!

Det ordet lät sällsamt i kejsarens öra,
Och genast att barnen gudfruktige göra,
begav Holofernes med hast sig åstad,
och lägrade sig för Bethulias stad.

Men barnen försiktigt sig månde betrygga,
med torn och med skansar. De lärt sig att bygga!
De Faraos fogdar, med käpp uti hand,
till Mästare haft uppå Nilflodens strand.

Härförarn sitt manskap vid brunnarne lade,
att Israels barn intet vatten mer hade,
Dock gåvo de vatten och Kejsare hin,
till dess uti staden blev brist uppå vin.

Nu sin nationaldräkt uppå sig de togo;
de aska som puder i huvudet slogo.
De sminkade sig uti synen med träck,
och ända till halsen de kröpo i säck.

Den dräkten var präktig, det kan man straxt höra,
dock var ej lätt att i henne sig röra.
I synnerhet uti kapplöpning och dans,
ty hål uti säcken för benen ej fanns.

Men Judith sig klädde i sammet och siden;
med span hon sig prydde och gyllene smiden.
Hon påtog sig huva och kostelig skrud,
och stod ibland Israels barn som en brud.

Hon sedesamt månde till stadsporten stiga,
ledsagad af Abra, sin kammarepiga,
som bar i en säck både fikon och mjöl.
I handen hon hade en kruka med öl.

Då sade Ozias: Du Israels lilja,
må himmelens Herre fullborda din vilja,
när natten uppstiger på himmelen blå,
på det bland de heliga räknas Du må!

Men Judith och pigan, så nätta och sippa,
nu månde med grace genom stadsporten trippa,
utöver kornåkrar och blomstrande fält,
bort till den Assyriska Hövdingens tält.

Där satt han, så mätt uppå ära och bragder,
bland purpur och guld och de gröna smaragder.
För honom föll Judith den fromma, på knä,
då sad’ Holofernes: Parlez vous Français?

Fram sattes nu russin och pepparekaka,
men Judith ej ville det ringaste smaka.
Hon satt vid ett bordshörn, rödblommig och täck,
och ärtmjöl och fikon hon åt ur sin säck.

Men Bagoa sängen med omsorg beredde,
ett täcke af purpur däröver han bredde,
Guldpottan han satte på tillbörligt rum
och lemnade kammaren ödmjuk och stum.

Men ack! Holofernes, i gästabudssalen
för ofta i botten beskådat pokalen.
Han skönhet och kärlek och Judith förgat
och somnade in — då blev frun desperat.

Helt tappert hon fattade hjälten i luven,
som låg i sitt purpur, så drucken och duven;
och grym och förfärlig som Parcen, med sax
hon klippte utav honom huvudet strax.

Assyrierne nu utan huvud sig kände;
som halshuggne tuppar kring fältet de rände,
Men Israel efter de flyende sprang,
och likpsalmer för dem i fjällmarken sang.

Orden

2012-02-01T14:47:00.002+01:00

Små troll vi äro. Svart är ansiktsfärgen
och kunna vi försätta hällebergen.
Att fara kring, det göra vi så gärna;
men ingen vet, vartut vi månde ärna.
Vi veta det ej själva. Då vi vandra,
vi ofta stå och gapa på hvarandra.
Var en på sig en liten bjällra fäster:
då ringer det i öster och i vester,
och folket över berg och dalar springer, —
det måste veta, vad det är, som ringer.
När då det ser de sällsamma figurer
i luften göra underliga turer,
det kan ej veta, vad det skall oss kalla,
men löper kapp, varthelst vi må befalla.

Det kan väl ingen på vår uppsyn märka,
varav det sker att sådant allt vi verka.
Ty oftast, när vi vandra ut i verlden,
vi glömma att ta själen med på färden.
Men oss små ringare på vägen möta:
ta oss i famn och mycket vänligt sköta.
Var en av dem gläds högt, när oss han skådar:
då fäster han vid våra fötter trådar
och rustar ut oss till små marionetter,
och drar och drar, tills oss i gång han sätter.

Men frågar du vårt hem, kan jag ej svara;
ty vvar som helst vi månde hemma vara.
Förr’n vi utbrista i de höga toner
i tomma hjärnor först, som Embryoner,
en stund vi ligga. Därifrån upprunna,
vi sedan bärga oss, så gott vi kunna.
Vi ofta in i små brochurer drivas
och där vi mycket, mycket gerna trivas.
Där bo vi grant. Ej kan regnbågen hysa,
så många färger, som då kring oss lysa.
Men fastän våra kåpor äro granna,
dock frysa vi att blodet månde stanna.
Ty som man ej hos oss kan hjerta finna,
så vet ej blodet, huru det skall rinna.
Vi kunna av oss själva oss ej röra:
beskedligt folk skall oss på händren föra.
Så få vi skörbjugg, vilken ej försvinner,
förr’n vårt lekamliga å båle brinner.

Och rang vi ha ibland oss. De, som varit
vid hovet och i fjärran länder farit,
för dem vi andra göra reverenser.
De Franska orden äro excellenser.
De Herrar månde vara mycket stränga
och ville oss från själva luften stänga.
De åka icke fort. Då kvällsoln skiner,
de dragas makligt af Alexandriner.
Men när det lyster Deras Nåder vandra,
liksom betjänter efter gå vi andra.
Med kall förnämhet ned på oss de blicka
och oss i allehanda ärnden skicka.
På Bröllop, Dop och Ting de aldrig fara:
de vilja ej med bönder gerna vara.

Och ofta gamla barn, som männer heta,
vid Hippocrene sätta sig och meta.
De längta ej till vattnet, som förfriskar:
de vilja äta, vilja hava fiskar.
Men i den natten de visst intet fingo,
om ej på skämt vi uppå kroken gingo.
Då mycket, mycket tunga vi oss göra
och springa kring och uppå reven röra.
De riva sig i huvudet och klaga:
se på varann’ och, vad de mäkta, draga.
Men när de slutligt oss ur djupet dragit,
och fjällat oss och huvudet avtagit,
en underlig pastej de av oss göra,
som hårdsmält är att han må själn förstöra.
Och som de nu av oss sig ätit mätta,
så slå vi ut och oss i pannan sätta,
Där till en krans vi oss tillsammanleta;
men hur vi kommit dit, blott få det veta.

Och stundom underliga tal vi föra
och mycket ha med stjernorna att göra.
Då vilja vi till vintergatan fara
och stjäla bort, vad der kan grannast vara.
Och stjärnor på den blåa himlamarken
bortplocka, liksom liljor uti parken,
och knipptals dem i korg till jorden föra.
Då tränger en musik fram till vårt öra,
och matlukt kommer ifrån himlaköken,
ty Ormkarlens kusin, en sirlig fröken,
står brud. Vi träda in i högtidssalen
i samma ögonblick man öppnar balen.
Där en Rubin, på jorden kallad flicka,
går kring och bjuder Ormkarins gäster dricka;
der spar man ej de gamla stjärneviner:
de smaka sött och bålen härligt skiner.
Då börja våra sockerhjertan sjuda.
Vi Ormkarlns döttrar upp på polska bjuda
och dansa så, tills vi bli huvudyra;
när då vi fötterna ej kunna styra
och vilja ut, men ingen utväg veta,
det är fatalt, och då bombast vi heta.

Men detta heter raptus. Vi ej göra
Det själva, utan andarna oss föra.
Ty, när vi följa få vår egen vilja,
vi oss från jorden icke mycket skilja.
Och liksom ugglor se vi bäst i natten:
då råda vi utöver land och vatten
och hava mycket lyckeliga öden,
men solen hata vi långt mer än döden
och kunna henne icke alls begripa:
om dagen kan man hundratals oss gripa.
När då vi fångade i buren sitta
Och varken äta eller dricka gitta,
då äro vi till uppsyn mest besatta
och den oss känner kallar oss för platta.

Men, när en man står fram med kraft och anda,
och griper oss med mäktig skaparhand,
sig töcknet kring vårt kaos börjar randa:
en själ framblickar ur vårt ögas rand.
Till friska ungdomsfärger vi oss blanda
och konstnärn gläds åt våra färgers brand.
Så ordnade vi utur dunklet sväva
och mänskohjertan saligt genombäva.

Och diktens skepp, det ingen storm betvingar,
där styrman sitter själv så lugn och fri,
på livets bölja formar klara ringar
och himlens stjärnor spegla sig deri.
Vår röst utur dess framstam tjusfull klingar:
vår barndomsoskuld heter Poesi:
och Psyche själv, som uti stoftet trånar,
blott utav oss odödlig ungdom lånar.

Ty, med vår balsamvinge vi beröra
dess hjärta, trånande i livets tvång.
Hon glömmer allt och hennes tjusta öra
indricker oss i saga och i sång.
Hon följer rösten och ej mätt att höra,
hon vill oss evigt höra än en gång.
En mystisk färgglans breder sig kring jorden,
var gång hon hör de underbara orden.

Gengångaren

2012-02-01T14:31:00.000+01:00

En Legend, nyare än den nyaste.

I en väldig friförsamling,
i de Phosphoristers kyrka,
till dödgrävare jag nämndes,
ty jag var rekommenderad
av Pehr Klockare, min svärfar.
Men satirens pestilentia
inbröt häftigt i vår socken.
Socknemän, som ena dagen
talte högst på sockenstämman,
dagen efter på paradsäng
lågo tysta såsom mörtar.
När en var sin syssla sköter,
går allt väl, evad oss möter.
Därför gick jag med min spade,
grävde gravar, djupa gravar;
ingen rast och ro jag hade.
Villigt redde jag i stoftet
husrum åt de Phosphorister.
Svärfars complexion var sådan,
att han lätt tog åt sig smittan.
Han gav från sig kyrkans nycklar,
ty han fann väl att de icke
dugde att uppläsa himmeln.
Och en grav jag honom grävde
djupare än alla andra.

Präktigt gravöl lät jag också
till Farsgubbens minne hållas.
Dannemän från Norr och Söder
pimplade och blevo sälle
utav nektarns glada gåva.
Illa dock han blivit jordfäst,
än en gång får jag begrava’n.
Kistan re’n han sparkat sönder,
mull han kastar upp i skyar
och med munnen under jorden
mull han tuggar, svär och grälar,
och om riktigt opp han kommer,
tänker han mig låta veta
vad mitt nya namn betyder.
Kära Svärfar, ligg dock stilla!
Passar det en död så väsnas?
Mull du kastar upp ur graven,
mig din måg direkt i synen
så att mina ögon svida.
Ack, snart börjar jag att gråta.
Ligg dock stilla, håll dig fredligt!
Låt det stackars gräset växa!
Sparka ej blåklockan sönder
som jag satte vid din urna!
Rider ”Fannen” dig, min svärfar?
Högt bedyrar jag min oskuld.
Ej därför jag honom ropat.
Kära svärfar, ligg då stilla!
Har jag efter dig ej kastat
eld och aska, då du utbars?
Stackars svärfar! På ditt samvet
har du något, då du icke
får, som andra, ro i graven.
Ack jag trodde på din fromhet!
Svärfar! När du tog dig före
till att spöka, ett du glömde.
När du mina bragder täljde,
hade du ej ett i minnet.
Fastän lat jag många nätter
byxlös sprang i Östanskogen,
vilket du så skönt besjunger.
(Högt var ämnet, stor var skalden).
Dock den sköna, fria, konsten
till att ringa, du mig lärde.
Har du själv med klockekläppen
bragt till ro de barska grannar;
skulle jag ej tysta munnen,
vore det på själva klockarn?
Därför, svärfar, trät ej längre!
Synda ej emot naturen,
som till fredlighet dig kallat.
Se, du går ej mer i skolan,
går ej mer i nya skolan, —
Varför stimmar du då, svärfar?
Har man ock självsvåldigt levat,
vilket ej med dig var fallet,
bör man höra opp i graven.
Svärfar! Hör då klockans toner
i de dödas regioner!
Var anständig! Var harmonisk!
Re’n jag fattar klockesträngen.
”Ljuvt och skönt nu klockan sjunger,
som en vän till säng hon följde.”
Bing Bong, Bing Bong, säger klockan.
Må du tiga i det tysta,
dina ben få ro i graven!
Zephyrus i blåa klockan
ringer även: ”Små lyktgubbar
uti barnsligt fjäs” vid graven
glättigt dansa, till ett tecken
att min Svärfar varit barnslig;
barn på nytt på ålderdomen.

Sverige

2012-02-01T13:35:00.000+01:00

Varmare väl mångstäds lyser solen,
än hon lyser över polen,
där till sömn hon fordrar längre natt.
Ty när Gud planterat Söderns lunder,
har han, skiftande i sina under,
till en Ros i skapelsen dem satt.
Men hans Lilja är den höga Norden,
där, som jättefästen, fjällen stå,
och den sköna, evigt vita jorden
famnas utav himlen, evigt blå,

Rikare, än bergen uti Norden,
blomstrar väl den Södra jorden,
ty där står den ljuva Floras tron.
Livets dagar löpa där, som drömmar;
vällust utur purpurdruvan strömmar,
och var vindfläkt är en Kupidon,
Men den höga kraften finns där icke:
hon är vinterblomma: Hon är vår.
Järn vi in i själva vattnet dricke,
och i klippan det i blomma står.

Skönheten man där som luften njuter:
konstens rosendröm mer härligt skjuter
sina knoppar i en evig vår:
Där i Romas underfulla rike,
mellan jord och himmel, utan like,
som en medlare Sankt Peter står.
Dock i våra ljusa vinternätter
står, åt Gud, ett högre tempel: fjälln.
Själv han tusen klara lampor sätter
i dess blåa tak i stjärnekvälln.

Den som sett vad stjärnor Norden hyser,
och hur hjältenyet lyser
på dess rena himmel, skönt och klart:
huru Fädrens skuggor drabba samman
och uti den höga Norrskensflamman
hjältedramat spelas underbart:
han ej mera längtar till de sköna
land, där Maj för evigt bofast sig.
—Må du sist min varma tro belöna,
Sverige, Moder, med en grav i dig.

Vision

2012-02-01T13:24:00.001+01:00

Ut vidi, ut perii, ut me malus abstulit error!
(Virgilius).

Jag såg ett tempel, byggt på lösa sanden,
grant, som de hus av kort dem barnen bygga.
Av färgat glas det templets fönster voro.
Mån-ungen Phosphoros, uti sitt nedan,
på fönstren lekte, uti sällsam glans,
så rosenröd, som han uti förtvivlan
höll på att gråta blod. Av spegelglas
var mur var gjord i templets helga hallar,
att prästerna, varthelst sin blick de vända,
må se sin Gud, den älskansvärda Ego.
Uti det allra helgaste av templet
rann, rik på vatten, deras Aganippe:
odödlighet tros finnas på dess botten.
Var präst, av ärans helga törst förbränd,
sin lilla strålkaik håller fram att fyllas,
i hopp, att när de vattnet riktigt tömt,
de källans sköna botten måtte finna.
De hämta stundom vattnet upp med pipor,
och blåsa ut det uti granna bubblor.
En allmänhet med händer utaf mjölk
står utanför; men hyllande förtjänsten,
hon klappar dem i hast helt rosenröda.
På post vid tempelporten såg jag stå
en av naturens underbara Andar
uti röd mössa, skyllrande med halmstrå.
Han Fride het och var en Tomtegubbe.
Och när den lilla såg en övermäktig
till templets helgedom fientligt nalkas,
då gav han upp ett Fridsrop.

Jag såg också ”den verkligt starka Nordbo”
furst Amadis uppå sin tron, den höga.
Som tronen vacklade, man anbragt stöd
av bråkad rö uppå dess alla sidor.
Fastän han insvept var i moln av rökverk,
min blick dock trängde fram till segerförsten.
Han hade ett obändigt folk att styra.
Vanmäktig satt han nu; han bad en annan,
att spänna de Studenters unga bågar
och ävven sin, som slaknat i bataljen.
Men underskön, från bädden, där hon drömt,
nu uppstod hans Huldinna, Drottning Edda.
Mot henne drotten ”med de gula lockar”
helt kärligt log, utropande betagen:
Vad vill hon mig? Då svarade Gudinnan:
Jag vill dig ingenting.

Jag såg små barn helt nära Lethes brädd
uti sin oskuld gå, och högt jag ropte:
Barn! Barn! Gån fjärran bort från denna flod,
att ej dess falska Näcke eder griper:
Det vore skada på så vackra plantor.
Men jag med otack löntes för min omsorg.
Jag såg dem, än en stund bortåt på stranden,
addera rim, fast facit blef orimligt.
Liksom halshuggna tuppar kring de sprungo
att söka kransar uti lagerskogen.
Men vad skall den med krans, som ej har huvud
att sätta honom på? De tåligt drogo
det kors Minerva lagt på deras skuldror.
När kors de satte under sina sånger,
betydde det dock även andlig död.
Men Rättare för dem var Callovai,
han på sin karvstock skrev vart ökdagsverke,
som de, i sin anletes svett, på Pinden,
hos den ogena Fru Minerva utgjort.

Jag såg också min gamla Tyska Farbror,
Vitalis nämnd, den förste av det namnet.
Han okänd var uti sitt eget hus,
i Tyskland nämligen. Fast stapplande,
han lumrade framåt bland Pindens törnen.
Jag tror det är en arvsynd i vår släkt
att råka i disharmoni och grubbel,
ty samtiden är eljest mycket frisk.
Bäst mannen gick och uppå Pindens törnen
rev sönder sina byxor, föll hans tanke
på gåtan av tillvarelsen, och fann den
helt outgrundlig. Svart blev för hans ögon.
Varföre är jag till? Han sorgsen ropte.
Så vis fanns dock i himlen och på jorden
ej någon, att han därpå svara kunde.
Då greps hans själ av en oändlig längtan
att kasta sig uti det mörka djupet,
och göra en visit hos Lethes Näcke,
helst ock han själv en vattenande var.
Men en barmhärtig Samarit från Sverige
gick samma vägen fram och frälste honom.
Liksom en fisk ovilligt lemnar vattnet,
och sprattlar, dragen upp i dagens ljus,
anfäktar sig ännu på strand den gamle.
O! du mitt bättre jag, min gamle Farbror!
Lev länge än till ära för vår släkt!
Men om det icke mer står i din makt,
som icke heller jag otroligt håller,
Elia, giv mig då i arv din mantel!
Jag kan behöva den till djäknekappa,
se’n en Skolgosse, utav nya Skolan,
i dessa dagar mig till djäkne gjort.
Giv mig också, i dubbelt mått, din anda
att nåd jag hos mitt publicum må vinna.

Men jag ej endast såg: jag även hörde.
”Det mäktigt brusade ur Gauthiods ekar.”
Sitt pappersbo en svärm af getingar
rätt trevligt byggt uti de murkna stammar.
Jag såg också, fast det var mycket mulet
en vacker pilt, som vandrat över villgräs,
Vitalis nämnd, den andre af det namnet.
Han med sin lilla käpp i örlog drog
mot de inhyseshjon i Gauthiods ekar.
Men stridens utgång Eder må förtälja
hans Biograf, den ädle Callovai.