Till mina böcker (Sonett ur Qvinnligit tankespel)

Du vishets samling, du förnuftets bästa föda,

du ledsna stunders bot, du ädla sinnesro,

hur trygg kan jag bland er, I stumme vänner, bo,

som synas utan smink och vinnas utan möda?

I varnen ej av agg, med smickran ingen döda,

man utan fara kan på orden eder tro;

för den, vars tankar helst på kunskapsvägen gro,

ert bästa sällskap städs av nöjen överflöda.

Vad ljuva tidsfördriv förmån I icke ge!

Man sanning får hos er beprydd och upptäckt se

kring världsens skådoban naturen genomfara.

Sig själv och allt vad är för mänsko-ljus berett:

kan någon lust emot så rena nöjen svara,

som kraft och näring ger åt hjärta och åt vett.

H C Nordenflycht:

Över en hyacint (Till Fischerström)

Du rara ört, som ej din like

i färg, i glans, i täckhet har!

Bland all din släkt i Floras rike

din fägring mest mitt öga drar.

På dina blad naturen spelar,

i konst, i prakt hon yttrar sig;

den fina balsamlukt, du delar,

förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter,

en lindrig luft du andas får,

en häftig il dig aldrig möter,

för hetta, köld du säker står.

Ett livligt väder på dig fläktar,

som tränger genom blad och knopp,

och när av värma du försmäktar,

en kylig flod dig friskar opp.

Men liksom du min hydda pryder

och dig i all din täckhet ter,

en grym förvandlings lag du lyder:

du vissnar, dör och finns ej mer,

du hastigt all min möda glömmer

och ledsnar vid min ömma vård,

bland ringa stoft din fägring gömmer -

du är ju otacksam och hård!

Men skall jag på en blomma klandra,

dess veka väsen klaga an?

Dess öde är att sig förandra,

hon måste vara, som hon kan.

Hon är ett gräs, hon skall förfallna,

jag intet agg till henne bär;

så ser jag ock ditt hjärta kallna,

det måste vara, som det är.

H C Nordenflycht: